lördag 26 maj 2012

Soulsavers med en gammel syntpôjk



Soulsavers
The Light the Dead See
Album, 2012

Engelska duon Soulsavers är tillbaka med ett nytt album. Den här gången förstärkta av Dave Gahan som annars mest jobbar ihop till mat och hyra bakom mikrofonen i den elektroniska orkestern Depeche Mode.

Soulsavers vars kärna består av Rich Machin och Ian Glover har gjort den lite bakvända resan från ett ursprung som ett DJ-team till fram idag då de representerar ett band med fullskalig instrumentering. På fullängdsalbum no. 2 och 3 tog de hjälp av den amerikanske sångaren Mark Lanegan som drev musiken långt in ett landskap av eftertänksam rock, gospel och blues. Samma mall används på årets skiva The Light Dead See men nu alltså med Dave Gahan som konferencier till föreställningen.

Det är en bra ledsen kaka det här, närmast ett requiem till formen, en långt dragen historia om livets förgänglighet och annat elände. En så monumental idé har Dave Gahan aldrig varit inblandad i, vare sig på soloskivor eller under sin tid i Depeche Mode, åtminstone inte konskevent under ett helt album.

Det låter mycket som man skulle tänka sig att det skulle låta om man sedan tidigare är bekant med Soulsavers produktion, men jag förvånas ändå av tyngden i sorg och eftertänksamhet som presenteras. Det här lär inte få igång en crowd på lokal en fredagskväll om man säger så.

Det börjar starkt. Inledande sedvanliga instrumentala korta introt La Ribera Edit med efterföljande tre spår håller hög klass. Ett deprimerat munspel á la New Model Army vinglar fram sida vid sida med en rostig elgitarr omfamnad av mörka pianoackord och tjocka skurar med stråkar. Gahan gör stilig entré i In the Morning i sällskap med några extra darriga stråkinstrument och en akustisk gitarr inställd på lägerelds-mode. Låten tas till crescendo och valsar över i Longest Day, ett stycke med lätta Nick Cave-känningar, fet körsång och modest men bestämt tempo. Sedan blir det om möjligt ännu mer allvarligt i Presence of God där Dave tycks bearbeta alla sina nära-döden-upplevelser han hamnat i tidigare (självmordsförsök 1995, heroinöverdos 1996 och gallblåsecancer 2009. Tillstånd alla överkomna och tillfrisknande ifrån)

Dave Gahan (t.h.) och 1 st Soulsaver
Men efter den starka starten mojnar vinden i seglen tycker jag och skivan börjar gå på auto-pilot. Något enstaka stycke i lite mer fart hade inte skadat utan att för den skull behöva lämna sinnesstämningen, eller något mer naket och avskalat hade också lättat upp. Produktionen är stor och komplex och rent av skimrande av och till, men också väldigt mättande.

Mitt på hittar vi en instrumental symfonisk truddelutt som indikerar början på sidan två om man lyssnat på en vinylversion av skivan. På en CD-skiva eller i streamad form försvinner ju dock den effekten helt då alla låtar flödar på utan avbrott med lyftande av pick-up etc som det innebar förr i världen. Efter introduktionen av akt II hittar vi en sommarslö sak kallad Take me Home som någotsånär lägger sig en par med den starka inledningen i akt I, men på den följer några riktiga utfyllare. Okej, blås och körsång ligger fint i Bitterman, men asch vad den känns lånad från hur många andra låtar som helst ur rockhistorien.

Det hela avrundas med en Suede-osande halvballad, Tonight, med snyggt munspel och eleganta harmonier om än att inga världsrekord i pop/rock uppnås här heller.

Ortodoxa utövare av Depeche Mode-kyrkan lär inte begripa ett skvatt av det här. Med tanke på vilka ramaskri en enstaka elgitarr eller livebas eller -trummor kunde utgöra när den elektroniska ljudbilden bröts vid tillfällen förr. Vi andra hittar en allvarsam perfektionistiskt producerad vit gospelskiva i moll utan allt för starka utropstecken till låtar. Dimensionen som Mark Lanegan adderade till brygden tidigare är förlorad även om Gahan sjunger så bra han kan. Med lite god vilja kan man hitta likheter med R.E.Ms Automatic For the People (1992) eller The Smashing Pumpkins Adore (1998), men det är som sagt med god vilja.

lördag 12 maj 2012

Dra för draperierna, det är vår, med The Kingdom of Evol



The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling
Dark Passages * Nocturnal Incidents
Album, 2012

Det kom en platta med posten som jag närapå glömt att jag beställt härförleden. Plattan visade sig vara ännu ett projekt involverande den otroligt produktive Freddie Wadling.

Freddie har ju ganska nyligen lanserat en soloplatta och en skiva med Blue for Two som jag recenserade tidigare i år och här har vi nu tio låtar under flaggen The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling. Namnet till trots är det ett projekt vars kärna består av Per Svensson och just Freddie Wadling som författat de flesta låttexterna på skivan. Utöver Per och Freddie hittar vi bland musiker och ljudkonstnärer inte mindre än tre gamla delegater från kultbandet Union Carbide Productions (Henrik Rylander, Patrik Caganis och Ebbot), konstnären Leif Elggren, basisten Joachim Nordwall och punk-legendaren Henrik Venant (känd bland annat från Pojken med Grodan i Pannan) När man tagit del av banduppställningen som presenteras i bookleten, estetiken i omslag, teckningar och foton som skivfodralet bjuder på förstår man att det inte är karamell-pop som kommer att ljuda ur högtalarna vid den första provlyssningen.

Nä, det här luktar inte glass och karameller direkt. Dark Passages * Nocturnal Incidents är en grov, mörk, kantig och allt annat än en snäll kaka till kaffet. Det river och sliter i lyssnaren när den attackeras av infekterad elgitarr, sjösjuk bas, allsköns oväsen och en mässande Wadling någonstans i mitten av infernot. Musikaliskt tas det avstamp ungefär där bandet Cortex kapitulerade i slutet av 80-talet. Monumentala Cortex som också disponerade över Freddie Wadling på tjänsten sång släppte ett par plattor som inte liknande någonting 1981-1986. Postpunk, Bowie&Iggy-i-Berlin och en skvätt vansinne utgjorde delar som man ändå kan försöka likna det vid. Stora delar av årets skivsläpp följer den tidigare utstakade banan även om vi också hör mer av ren friforms-avant-garde, kryddat med lite blues.

Freddie och Per har ett band ihop, typ

 Skivan fungerar inte så bra i dagsljus märker jag. Den kräver ett mörklagt rum och något starkt i glaset för att komma till sin rätt. Men när den lite senare på kvällen kommer som bäst till sin rätt är den riktigt befriande i sitt konsekventa uttryck. Här finns inga kommersiella kompromisser eller något som liknar en singel lämplig för radio. Det låter vasst, glåmigt och svartvitt. Vi hör Freddie sjunga på alla spår men många gånger går tankarna till musik som gjord för en hårdkokt rulle som kanske handlar om sjömän som misshandlas i en gränd i Hamburg en sen höstkväll. Vid sidan av referenserna till Cortex ekar även konstant ljud från Union Carbide i högform en extra magsur kväll för många år sedan. Låtar som Blues Beast eller Beyond the Darklands hade kunnat passa in på just Union Carbides andra eller tredje platta med sina fuzzade gitarrpartier, skeva harmonier och stöddiga tilltal. 


Man behöver lyssna om och om igen. För varje lyssning hör man nya krumbukter i den mörka och vildvuxna produktionen. Effekter staplade på varandra, klockspel och manipulerad orgel, Freddie som sjunger som en sjuk Gud. Även om arrangemangen överlag är starkare än själva låtarna blir det aldrig ointressant. Bäst blir det i "titelspåret" Kingdom of Evol som rent av låter vacker mitt i allt det brutala. Referenserna haglar över mig men jag får hejda mig och bara ta in det jag hör. En helgjuten skiva som kommer ta lång tid att smälta och bearbeta. Men jag ser mycket fram mot det fortsatta arbetet med det.

Så dra för draperierna. Häll upp något starkt och beskt i ett glas och låt Freddie & hans vänner ta dig med till en plats du aldrig ser i några resebroschyrer. Jag kan inte lova att det är en nyttig och hälsosam resa men du kommer inte att ha tråkigt i allafall.

fredag 11 maj 2012

Glädjen i en ny burk


HP Pavilion HPE H8-1122
Ny stationär bas-dator i Berntssons teknikfamilj


Min gamla stationära burk började uppvisa ålderstecken av den mer allvarliga sorten. En trotjänare som fungerat gott i ett antal år men allt oftare börjat uppvisa blåskärmen och börjat fundera i tankarna mot elefantkyrkogården.

Så det blev till att handla en ny som jag nu här testar om den är kompatibel med Blogger. Det är den. Det är skrämmande roligt med en ny burk. Man blir lika förvånad varje gång även om det dröjer sådär ett halvt decennium mellan varven. Det går ju så fort allting och den orkar så mycket. Det har man ju i och för sig alltid tyckt när man bytt tidigare, men ändå, glädjen är ändå lika stark.

Det blev en HP igen. Jag orkar inte bygga och pyssla själv utan köper färdigt. Bara att koppla in sladdar och köra igång. Konfigurationen tog kanske 4 minuter. (Sen sitter man kanske i 20 timmar och ställer in alla inställningar som man vill ha dem, men det är en annan historia.) Det finns gott om stöddigare burkar på marknaden men den här passar mig väl. 8GB ram gör en väldig skillnad mot 2 märker jag. Allt rullar på fint och jag vart särskilt imponerad av ljudet i lurar. Aldrig hört en dator som låter så bra i ljud innan. En fröjd att kunna dra på lite när man vill det.

Det är mycket pyssel kvar innan den beter sig helt som man vill ha den, men än så länge sköter den sig fint. Snabb uppstart, inga problem att göra ganska komplexa manövrar samtidigt, leverera bild på flera skärmar samtidigt, ladda upp och ner på nätverk, internet & lokalt samt installera en massa saker på samma gång, nädå, den tar det.

Under tiden som jag installerar nödvändiga programvaror slås jag ett kort tag av en digital överspänning. Jag mailar en grej till mig själv för att snabbt kunna plocka upp den på den nya maskinen och det plingar till. På fyra ställen inom en radio på fyra meter, ifrån den nya stationära, ifrån den gamla stationära, från laptopen i fönstret och från telefonen som ligger på bordet. Jag flinar till, en gång i tiden kunde man inte ha uppe en mail-klient på mer än en maskin i taget, nu finns det ingen gräns. Det är så ohyggligt onödigt men ändå så härligt på något sätt.

lördag 5 maj 2012

Marilyn Manson försöker igen


Marilyn Manson
Born Villain
Album, 2012

Skräckrockaren Marilyn Manson tycks fullständigt ha ramlat av kartan hos de flesta av tidigare beundrare och följeslagare.Tidigare starkt entusiastiska konsumenter som förr i världen inte kunde gödsla nog med superlativer över konceptet MM ägnar nu för tiden mest kraft åt att håna och förlöjliga det mesta Brian Warner aka Marilyn Manson företar sig. Det gnälls över att han har blivit fet, gör oinspirerade live-insatser, är för lite metal, är för mycket metal, har ful frisyr etc. Helt enkelt har de skaror av ungdomar i utanförskapet som Marilyn särskilt vände sig till nu själva ställt sin gamla idol i samma utmobbade utanförskap som de själva tröskade runt i tidigare. Därför känns det extra intressant och kolla av hur en LP 2012 låter med Marilyn. Helt utan förväntningar och krav. Bara kolla hur musiken står sig, kort och gott.

Min egen relation till Marilyn bygger på ganska glesa besök i skivutgivningen. Av tidigare alster tycker jag att det lät bäst på den ganska glammiga plattan Mechanical Animals från 1998. En ganska mild skiva i raden av skivsläpp. Marilyn lät oftast hårdare, både före och efter den. Den präglades också av inte mindre än tre ganska grova låtstölder från giganten David Bowie. (Space Oddity blev The Speed of Pain, Ashes to Ashes blev Great Big White World och Fame blev I Don't Like the Drugs (But the Drugs like Me.) Så kanske inte så konstigt att jag hade lätt att ta till mig den skivan. Även om vi då hörde rena stölder var det ändå rätt kul att höra Marilyn presentera dem. Vid sidan av egenskrivet material med skiftande framgångar har Marilyn och hans band även kommersiellt framgångsrikt slaktat en och annan gammal hit-låt oftast först gjord känd av något brittiskt elektroniskt popband som Eurythmics, Soft Cell eller Depeche Mode. samtidigt som basen i utförandet på de egna spåren har sina rötter i industri, metal och vanlig hårdrock.

Så det är mycket på en gång, det har det alltid vart med Marilyn. Nya skivan utlovades innehålla nya scener av ljud i en form som han själv kallar Suicide Death Metal och vad han menar med det kan man verkligen fråga sig då Born Villain inte handlar om Death Metal  någonstans. Istället uppdaterar Marilyn gamla tongångar från den första gotiska vågen i början av 80-talet kombinerat med Grunge, lite growl och väldigt burkigt arrangerat blipp och blopp. På pappret låter det inte så tokigt, men tyvärr glömdes det bort att skriva låtar också till de ganska intressanta kläderna som arrangemangen utgör.


Marilyn säger hej på en presskonferens i Mexico City

Marilyn har ju tidigare även om han stulit friskt fått ihop mäktiga verser och refränger till sina alster. På Born Villain står de flesta melodierna mest och trampar även om sång och instrument arrangerats gott. Inledningen är spektakulärt usel. De första fem spåren är verkligen inget att skriva hem om även om sköna vinkar till gamla band som Joy Division, Killing Joke och Bauhaus uppnås. På mitten av skivan uppstår några försonande drag. The Gardener är en sorts variant på Nine Inch Nails Only, men en kul svängig historia med grov bas och finfina gitarrer. Marilyn pratar sig igenom stora delar av låten och bjuder på märkliga metaforer textmässigt men bättre än så här blir det faktiskt inte på hela skivan. The Flowers of Evil bjuder på mer progressiva sidor av bandet och här faller bitarna på plats vad det gäller att härma postpunkbritter om än att låten slutligen ebbar ut i en ordinär amerikansk hårdrocksrefräng. Slo-Mo-Tion låter som ett långsamt Ministry och äntligen hör vi lite tjock refräng och vers igen. Mer av den här andan hade inte skadat på många andra spår. Låten innehåller också ett gitarrsolo som fungerar.

Mot slutet får vi två ballader, dels titelspåret Born Villain som är snyggt och styggt genomförd med effektiv akustisk gitarr mot en fond av elektronik och analogt mörker och dels Breaking the same Old Ground som låter som långt bort förr i världen. En låt som lika gärna kunde ha gjorts 1994 som nu i år. Basgången är dock tagen rakt av från The Cures A forest.

Skivan finns i lite olika utföranden och på exemplaret jag fick tag på ligger två bonuslåtar. Varav en är Covern You're so Vain, ursprungligen skriven av Carly Simon 1972 och senare även tolkad av exempelvis Foo Fighters, Anna-Lena Löfgren och Smokie. Här hör vi också ett gästinhopp på gitarr av Johnny Depp, en kompis till Marilyn sen gammalt som får vara med och rocka en smula. Låten demonstrerar ganska brutalt vad som händer när en vettig låt sätts i händerna på bandet. Den andra bonuslåten är en radio editNo Reflection som inte blir roligare i den varianten heller. Så sammantaget, två bra låtar, fem okej låtar och åtta låtar vi aldrig vill höra igen. Gå igenom låtmaterialet till nästa gång Brian. Ljudet är det inget fel på.