lördag 25 juni 2011

Vi fara till Sahara


Sahara Hotnights
Sahara Hotnights
Album, 2011

Personrockbandet Sahara Hotnights levererade för några veckor sedan sitt senaste album som det valt att inte kalla någonting. Jag har aldrig förstått grejen med att släppa en namnlös skiva längre fram i sin karriär. En sak är väl att debutskivan inte heter något mer än bandet som levererar den, som The Doors, The Velvet Underground & Nico eller The Clash för att ta några exempel på monumentala förstaverk. I fallet med första skiva belyser man ju nyhetens behag i det debuterande bandet och garanterar att ingen kan missta vad bandets namn är, det finns ju inget att blanda ihop det med. Men senare? Sahara är ju inte först i världen med den här titelförvirringen utan innan dem har välmeriterade och världskända artister släppt alster som The Beatles (1968), The Echo & The Bunnymen (1987) eller The Cure (2004) också. Man anar tankar om att börja om från början, neutralisera det förgångna och så vidare, men det spelar ju ingen roll efter ett tag då varje ny skiva strax hör till historien, den med. Peter Gabriel valde en helt egen linje i den här namnlöshetsprincipen genom att inte bara göra en namnlös skiva, utan hela fyra stycken efter varandra. Det ledde ju bara till att fansen hittade på egna namn på skivorna utifrån hur de såg ut på omslagen. Då är ju till och med det fantasilösa I, II, III, IV osv. att föredra för att få lite ordning på torpet. Låt oss släppa irritationen över brist på namn på skivan och gå vidare med själva innehållet på den.

Har ni märkt förresten att jag redan skrivit femton rader text om Sahara Hotnights och inte använt begreppet Tjejband en enda gång än? Låt oss se om jag kan fortsätta i den skalan.

Sahara drabbade musiklandet Sverige för första gången på allvar i slutet av 90-talet och det som slog en var inte bara ett gott mod och ett piggt humör som Sahara besatte utan också en gedigen förmåga att skriva pop-dängor. Jag minns att jag från början jämförde de med The Hives som kom loss ungefär samtidigt. Då The Hives hade en väldigt kraftfull framtoning framförallt i sin scennärvaro hade Sahara Hotnights bra mycket bättre låtar i sin portfölj. Sahara lät riktigt bra live också, ingen anmärkning där, men Hives hade ett mer totalt scenupplägg. Sångerska och Sångare från respektive band utvecklade senare en romans vilket kändes ganska logiskt på något sätt.

Saharas tidigaste alster smakade mycket New Wave och organiserad Punk, men med tiden utvecklades ljudbilden till att släppa in lite av varje från rockhistorien. Sättningen har dock alltid baserats på klassiska gitarrer-bas-trummor-sång och det tycker jag hedrar dem. Här har inte gjorts några förvirrande eurodisco eller modern R'n'b-utflykter, ändå har det hänt en hel del mellan skivorna.


Sahara Hotnights köper byxor i bulk, men har i övrigt fri dresscode

Nya skivan bjuder på tio sånger som överlag är producerade väldigt storslaget av Jari Haapalainen. Det låter verkligen stort, som om en extra surround-knapp tryckts in på stereon i smyg när man lyssnar på skivan. Här och där låter det som om man lyssnar på musiken på plats på en arena-spelning, men man står inte i publiken, man står med huvudet halvvägs inne i själva PA-systemet. Det är en fascinerande ljudsättning som får några av de svagare spåren på skivan att låta större än vad de egentligen är, men samtidigt får det de starka sångerna att bölja fram som storslagna norrländska älvar.

Inledande Let Me Down drivs av starka referenser till Blondie och i sina fina bakgrundskörer till The B-52's, men inte i något fall av musik gjord under ett hippt 1979 utan snarare till någon comeback av senare modell. Det är inte dåligt, men det är lite trött. I nästa spår, genialiskt kallad Oh's visar bandet att de kan spöa The Donnas på deras egen mark vilken dag i veckan som helst även om de inte känner för att göra det så ofta nu för tiden.

Skivan tar sig mer och mer hur längre man kommer in på den och det beror dels på tyngden jag vart inne på innan men också på diversiteten i låtmaterialet. Det är inte så mycket alternativ pop längre, flera gånger kommer man att tänka på Fleetwood Mac och monumental och dyr produktion. Andra gånger blir det något helt annat, Lookalike låter som utdrag ur en rockopera med Kate Bush och i Secrets låter de som The Ark som i sin tur tolkar bob hund.

På ett enstaka spår är de tillbaka där de började, 781 låter som de gjorde innan det nya året skulle heta 2k och alla datorer skulle explodera, som de då aldrig kom att göra, men det var ett vanligt samtalsämne 1999 får man konstatera.

Det är alltid roligt med band som jagar vidare, inte nöjer sig med vad de har och letar nya uttryck även om det bitvis låter som man hamnat på en oldies-station på en lokal radiostation i Los Angeles. Men där de gamla låtarna låter som mono ifrån en transistorradio låter Saharas låtar som ifrån värsta bioanläggningen i klar DVD-kvalité.

Två låtar utmärker sig över de andra, dels avslutande rullande Distant and Dreaming med en magnifik basgång som är så stark att sången även på modest volym får mina halvfranska band att dansa i bokhyllan, men det stora utropstecknet är Little Love Sorrow som gömmer sig lite på mitten av skivan. Här bekantar vi oss med ett möte mellan svensk indie och engelsk symfonirock kryddat med ett stänk PJ Harvey. Vi får också en välbehövlig dos melankoli som saknats lite på de andra spåren. Stabila insatser på alla instrument men också på bakgrundssång som växer fram till ett instrument i sig självt på den här låten som kommer att gås loss på en hel del i sommar av undertecknad.

torsdag 23 juni 2011

Berglin får till det igen


Serietecknaren Berglins serier balanserar ofta mellan genialiskt och träffsäkert men i veckans bidrag till SVD tycker jag att han får till det så där extra bra igen. Ett av fyra hörn, klicka på bilden för att få hela bilden klar för dig.

Vi får aldrig glömma av att vi faktiskt har nazister i riksdagen

onsdag 22 juni 2011

Kyssen



Ibland hör man talas om människor som inte förstår att The Cure är Rock.

Vad fel de har

Här The Kiss från 1987 i en tagning från Berlin 2002

måndag 13 juni 2011

Hennes hämnd har blivit urvattnad


She Wants Revenge
Valleyheart
Album, 2011

Amerikanska duon She Wants Revenge debuterade 2006 på en självbetitlad skiva som trots upphovsmännens ursprung i soliga Los Angeles var fylld av referenser till ett regnigt och grått Storbritannien för sådär tjugo till trettio år sedan.

Trots att den första skivan lånade mer än lovligt från ett antal bleka britter och likaså från landsmännen i bandet Interpol som på samma sätt blickade långt över Atlanten för inspiration så fungerade låtarna bitvis ganska hyggligt och andades en viss fräschör.

Bandet hade också förmågan att även om de var ganska fixerade vid en viss era inte enbart fastna i att kopiera ett och samma band hela tiden. Sångaren Justin Warfield sångröst ligger precis någonstans mittemellan Philip Oakey (Sångare i The Human Leauge) och Midge Ure (Sångare i Ultravox) medan den instrumentala delen av produktionen valsade mellan än The Psychedelic Furs, Depeche Mode eller Joy Division.

Till skillnad från originalens ofta mer kantiga och vassa uttryck som ofta kunde förklaras av deras ursprung ur Punk-rörelsen så hör man tydligt att She Wants Revenge snarare vuxit fram ur ett DJ-perspektiv. Det här medför att låtarna är torrare, mer digitala, mer lite tråkigt unisona om än att det förekommer gitarrer och elbas i ljudbilden sida vid sida av tjocka lager trummaskin och keyboards. Jämför till exempel med Joy Division vars kyla SWR gärna vill kopiera och inkorporera i sin musik, men aldrig kan lyckas med eftersom JD's musik var analog, och dessutom innehöll rikligt med inspelade fel, felstämda gitarrer, falsksång och ålderdomliga synthesizers som löpte amok och inte uppförde sig. Det blir omöjligt att skapa samma kyla och ton av utanförskap med moderna musikprogram.

Debutskivan följdes av This is Forever från 2007, en ganska trist historia och nu i vår landar alltså skiva nummer tre på skivdiskarna, Valleyheart.


Duon She Wants Revenge här flankerad av två musikaliska assistenter som inte har fullvärdig status

Det börjar inte så pjåkigt faktiskt, inledande Take the World dunkar på rätt bra med ringlande The Cure-gitarr i bakgrunden och Enya-beats i framkanten. Arena-rock för en digital generation liksom, sedan blir det inte så mycket roligare faktiskt.

Jag tror att bandet ganska förtvivlat försöker ta sig ur den kostym de tidigare sytt in sig i, men av och till ångrar sig och står halvklädda i 80-talet och nu och vet varken ut eller in vart de är på väg. Det leder till att helt plötsligt låter som The Killers. Ett annat amerikanskt band av modernare snitt som inte heller vet riktigt vad de håller på med. Det blir glättigt helt enkelt, likt en kritvit brittisk got som utsätts för stark kalifornisk sol och blir bränd och luktar lite konstigt, det låter illa helt enkelt.

Up in flames försöker bandet göra Depeche Mode-blues som i deras Personal Jesus men det går inget vidare för även i en digital blues behöver man nån sorts musikalisk själ. Eller åtminstone något mått av existentiell förvirring som She Wants Revenge inte besitter. Det låter alldeles för tillrättalagt, ytligt och platt.

Singeln Must be the One låter nästan som en parodi på ett samarbete mellan Ultravox och U2 med riktigt krystade små Bono-wailingar i refrängen. Med undantag från det första spåret är intrycket halvägs in på skivan som att titta på en trafikolycka i slow motion, man hoppas att den voltande bilen skall hamna på rätt sida igen och sluta brinna, men det blir bara värre.

Not Just a Girl låter som en riktigt dålig dag i skivstudion med Robbie Williams.

Äntligen upphör bilvrakets spasmer och i Reasons får vi en hygglig pop-låt mycket nära tongångarna från debutplattan. Det här är inte fantastiskt, men befriande efter fyra riktigt usla låtar på raken innan. Men det är en kort paus innan bilen börjar brinna igen i ett stycke kallat Little Stars vars enda minnesvärda beståndsdel är ett intressant eko på den vokala insatsen.

Sedan blir det en påse gott och blandat på sådär 3 till 4 gamla Depeche Mode-låtar på samma gång i en resa som SWR kallar Suck it Up. Det blir nog svårt att hitta någon som vill dra i sig det här.

När man tror att botten är nådd drar sig inte amerikanerna för att göra en tribut till David Bowie också. En hemsk sådan kallad Holiday Song. Även om gitarren har ett ganska fint ljud på den här såsiga balladen vill man bara skrika åt dom att sluta försöka låta som eleganten från Brixton. Ingen mår bra av det här.

Men så som skivan inleds så avslutas den ganska hyggligt i Maybe She's right. Här släpps det in lite luft i ljudbilden och vi tar del av frilagda trummor och en liten melodi som håller....

...tills i slutet på samma sång då det blir dags för en riktig pinsam imitation av Andrew Eldritch känd från gamla klassiska The Sisters of Mercy i en utfadande körsång likt en riktigt pinsam EMO-kareoke.

Så sammanfattningsvis har vi här tre nätt och jämt godkända insatser och sju vedervärdiga sånger jag aldrig vill höra igen

söndag 12 juni 2011

Neil Young var ute på landet på 80-talet


Neil Young
A Treasure
Album, 2011

Nu om några dagar i juni släpper gitarr-ikonen Neil Young ut ett nytt album som han kallar för A Treasure. Det handlar inte om något helt nyinspelat material utan om 12 sånger inspelade live under konserter i USA 1984-85.

80-talet var en förvirrande tid Neil och för de som följde hans gärningar. Han inledde årtiondet med att utforska elektronisk musik då han av händelse blivit djupt fascinerad av det amerikanska nerdbandet Devo, fortsatte med djupdykningar i 50-tals-aktig Do-Wop och borrade på allvar ner sig i riktigt traditionell Country. De här avstegen från sin vanliga musikaliska inriktning fick Neils skivbolag att slita sitt hår och det bar sig inte bättre att de stämde Neil för att han inte lät tillräckligt mycket som sig själv. Neil som är av segt kanadensiskt virke överlevde dock det knasiga 80-talet, både fysiskt och som artist och kom senare när det började närma sig 90-tal tillbaka till de stora arenorna igen med sin patenterade skogshuggarrock med inslag av lägereldsballader som publiken var mer van att höra honom från 60 och 70-talet.

Neil har alltid haft nära till Country men han har oftast gjort sin egen variant av denna genre. Även om vi hört steel guitar och andra typiska attribut har Neil korsat stilen med sina egna uttryck som säregen sång, fräsande starkt distorserad elgitarr och melankolisk tramporgel för nämna några exempel.

1984 togs dock beslutet att ge sig ut på en turné och spela mer renodlad country än vad Neil hade gjort innan. Turnén med kompbandet The International Harvesters spelades in, men banden med inspelningarna blev liggande i 25 år innan Neil och producent insåg att här låg en skatt som kunde putsas upp och ges ut, och så blev det.

Skivan innehåller sju sånger som är kända sedan tidigare inspelningar och fem sånger som är tidigare outgivna och endast kunnat ha tagit dels av på bootlegs och andra illegala format.


Neil Young tar en rejäl tur ut på landet

Det här är verkligen en resa ut på landet. Många av låtarna skumpar fram med en stark lukt och smak av inavel, gödsel, brännvin och andra provinsiella egenskaper . Rufus Thiboseaux våldsamma fiolspel driver låtarna framåt i en röd tråd som för tankarna till logdans och den starka långfilmen Deliverance, ni vet den där med duellerande banjos i obygden.

Även om det är entusiastiskt spelat hela vägen blir det lite väl snällt på många ställen. Man saknar den buttre Neil och inte minst hans ilskna eller melankoliska gitarrer. Sången Flying on the ground is Wrong (först gjord känd genom Neils gamla band Buffalo Springfield) förpassar oss dock till andra känslomässiga regioner. Här får vi oss till livs mer manipulerad sorgsen country, sådan som Neil så framgångsrikt framförde på skivan Tonight's the Night 1975. det är här magin i Neils country uppstår tycker jag och det mesta på skivan når inte riktigt de här höjderna, men en annan låt knäcker allt.

Avslutande sången Grey Riders är i sanning en skatt värd att vänta på att hitta. Varför den inte tidigare spelats in i studio eller släppts lös på något annat sätt är en gåta, men här är den nu. Neil Young-fans världen över kommer att gå ner i brygga när de överraskas av den här flodhästen till låt som Neil gömt sist på sin aktuella skiva. Kompbandet är det samma men nu har Neil plockat fram elgitarren och som han spelar på den. Sången inleds i ett liknande gung som andra låtar på skivan med irrande fiolspel av Thiboseaux igen, men snart lägger Neil en brygga som låter metal snarare än country och gitarren glöder och fräser som bara en Neil kan få den att göra. Solot låter som ett stålverk som brinner. Det är ofattbart bra. Sången är dessutom ovanligt inspirerad. Vad roligt att få lägga ytterligare en klassiker till samlingen.

Så är du tveksam när du börjar lyssna av den här plattan, vänta till efterrätten, den är verkligen värd att väntas på.

torsdag 9 juni 2011

När Musik Handlade om Saker



Det är alldeles för lite MC5 i etervågorna nuförtiden och på tuben är det mest bilder på skivor med musik till eller olika exempel på hur korkat man censurerar den klassiska inledningsfrasen "Kick Out the Jams, Motherfucker.." från olika föreställningar.

Men här är hursomhelst en inspelning av intressant kvalité och dessutom med sociala inklipp om hur världen såg ut då. Strax efter att Detroit brann som mest, på olika sätt

Mc5 Motor City is Burning (live '72)

onsdag 8 juni 2011

Nu renoverar vi igen #2

Dag 33: Stiltje


På förekommen anledning då stora delar av läsekretsen (1) efterfrågat mer regelbunden rapportering från den rådande renoveringen följer här nu ett nytt rafflande reportage.

Just nu står det still och har gjort det ett tag. Men innan det tog helt stopp förstärktes inplastningen som bilderna visar på så sätt att trä monterats runt om alla fönsterkarmar så att fönstret inte ens hypotetiskt går att öppna i om så några sekunder.

Fönstret som är uppdelat i flera sektioner går alltså utåt. Och alla sektioner är lika handfast förhindrade att öppnas den minsta millimeter


Dag 33: Ännu mera stiltje

Hade man haft fler fönster som vette åt andra håll hade det väl inte vart så farligt, men nu har jag ju bara det här. Ett brev från ansvarig källa berättade för en tid sedan att arbetet med stor sannolikhet inte blir klart till industrisemestern.

Hurra

En helt inplastad sommar

Normalt har jag fönster på glänt varje sekund jag uppehåller mig i hemmet från april till oktober cirka. Man är tvungen till det, det blir för kvavt annars, men i år blir det annorlunda

söndag 5 juni 2011

Musik för nyskilda på ett splittrat sätt


Mauro Scocco
Musik för nyskilda
Album, 2011

Riksbekante Mauro Scocco behöver nog ingen närmare presentation. Med monumentala framgångar först i popbandet Ratata, senare som i artist eget namn och som producent till Lisa Nilsson och på senare år dessutom som lakonisk humorist i tv-succéerna Sen kväll med Luuk och Pluras Kök är han bekant för de flesta vad de än tycker om hans verk.

Själv tillhör jag skaran som mer ofrivilligt tagit del av Mauros gärningar genom åren även om det har glimrat till här och där i historien även för mig. Jag imponerades liksom Kaj Kindvall av det professionellt amerikanska anslaget i singel-hiten Jackie 1982 när jag satt och lyssnade på Poporama, med fingrarna konstant beredda på play och rec, redo att spela in ett gott vax från den statliga radiostationens utsändningar.

Jag tyckte att gitarr-riffet i Glad att det är över 1989 var uthärdligt i en annars musikaliskt tråkig passage på inflyttningsfest i någons första lägenhet i Majorna där någon tvingat oss att lyssna på en platta med Ratata om och om igen. Vidare i Mauros solokarriär kom man ju inte undan vare sig man ville eller inte. Att slå på en radio eller vandra igenom en klädaffär på slutet av 80 och hela 90-talet ledde garanterat till att man fick höra om Sarah, Nellie eller sånger Till dom ensamma.

Kanske är det tvånget som gjort mig något avig till fenomenet Mauro, eller så befinner jag mig på banan bredvid tillsammans med de andra som inte förstår. Hur som helst tänkte jag att det kunde vara intressant att undersöka hur det fungerar nu med Mauro när jag inte ofrivilligt behövt höra på honom på flera år utan på egen hand stämmer av läget med stockholmaren.


När Mauro inte spelar musik umgås han gärna med annat pop-folk i TV

Nya skivan Musik för nyskilda som inte bygger på egna erfarenheter av skilsmässomål utan på fascinationen över att nyskilda personer ofta inhandlar en viss sorts musik för att bearbeta sin situation, allt enligt en skivaffärsinnehavande vän till Mauro. Det har dock inte framgått exakt vilken musik de nyskilda faktiskt köper, men vi struntar i det nu och går vidare till Mauros ordinerade medicin istället.

De fjorton sångarena är av en väldigt blandad och ojämn natur. Mauro tycks ha haft för avsikt att vända sig ett antal olika typer av nyskilda människor och inte som på tidigare skivor till en gruppering i taget.

Skivan inleds med Jag Saknar Oss som både får inleda och avsluta skivan. Det här är en klassisk metodik som kräver sin sång. Det måste ju vara en bra låt om den skall klara av att vara med två gånger på samma skiva, men se, det är den. I sitt första utförande som tituleras introversion hör vi Mauro med en ensam elgitarr och en väldig massa eko. Han låter som en långsammare morgontrött Billy Bragg med sin gitarr och låten lånar precis lagom mycket från hans gamla brottar-hit Sarah utan att det i sig blir problematiskt. Texten är ett direkt struptag på en nyskild lyssnare och man kan tänka sig att den nyskilde i sällskap med ett glas vin gör bäst i att ha en stor ask servetter redo i nära anslutning till lyssnandet för att inte helt blöta ner konvolut eller tangentbord.

Den starka starten på skivan tvärbromsar redan på spår två, Adrenalin, en vedervärdig sång som gjord att komma sist i andra chansen i melodifestivalen. Lite bättre blir det i En döende sort där Mauro förvandlar sig till en riktig light-Ulf Lundell. Här drar han sig inte för att sjunga "Hej älskling" och rader om Kaknästorn och andra kända uttryck från ursprungskällan. Till och med bakgrundssången låter lite Janne Bark/Lasse Lindbom-patenterad.

Så här håller det på. PÅ hela skivan spretar låtarna mot alla möjliga håll. Dåligt väder är en riktigt fin låt i en lågmäld svensk visrock-tradition medan andra stycken låter som framskrapade från de allra värsta musikaliska hörnen av 80-talets mest plastiga kantigt vita Soul. Och ett tu tre är det småjazz, pianoballad eller Wham-80-tal

80-tals-referenserna är dock av olika natur sång till annan. Ta till exempel In i djungeln igen som låter som en refuserad Peter le Marc-låt som helt fastnat i ett klibbigt 1986 medan Jagar en skugga tar avstamp i ett coolare nattklubbigt 1983. Sången presenterar också fantastiskt snygg tidstypisk elgitarr och ett muterat disco-komp som gör den till en av höjdpunkterna på skivan i mitt tycke.

Mauro hinner leka Lundell en gång till på Lilla Stjärna, göra ett riktigt pekoral kallat julkort från New York och besjunga en massa torg och vägar och gator i Stockholm som inte betyder så mycket för en utomstående men som säkert får en nyskild boende i Stockholms innerstad att storböla okontrollerat.

Skivan avslutas sedan stiligt av en orkestrerad variant av Jag saknar Oss nu titulerad Single version och den här sången är verkligen plattans utropstecken. Det här är sången som i valfri version kommer att överleva och spelas av ensamstående ensamma människor i många år framåt.