Sånger från ett skakigt England

PJ Harvey
Let England Shake
Album, 2011

Polly Jean Harvey gör det inte lätt för sig på sitt åttonde album som lanseras nu i februari 2011. (10:e om man räknar in de 2 verk där hon delar artistetiketten med John Parish). Till skillnad från till exempel Motörhead som jag recenserade för ett par veckor sedan vars låtar hinner sätta sig innan man hört klart på de första gången så kräver PJ Harveys nya skiva ett antal genomlyssningar innan man ens är klar över vad man egentligen tycker om den.

PJ har alltid famlat omkring på en knivsegg. Lika lätt som hon ramlat ner på en sida som kan kallas genialisk kan hon lika gärna ramla ner på den andra sidan som mest stavas jobbig och ofullständig.

Men detta är ju naturligtvis roligt. Här har vi en artist som fortfarande letar, utforskar, vänder ut och in på sig själv och ständigt återuppfinner sitt eget uttryck. För vad man än tycker om hennes musik så måste man tillstå att hon gör som hon själv vill, in i minsta detalj.

På Let England Shake lämnar Polly primalbluesen som karaktäriserat de flesta av hennes tidigare skivor och vänder sig inåt, in i själva England. Med ett anslag av protestvisa nöjer hon sig inte att gå tillbaka till 60-talet, det är snarare fråga om 1600-talet och framåt som utgör grogrund för sångernas struktur och utformning. Vi pratar inte om en totalt museal historia här, det förekommer elgitarr och andra moderna yttringar vid sida om cittra och en slagverkssektion som hade kunnat smälta in i en begravningsprocession i Dorset anno 1611 om det var så.

Sångmässigt har Polly överlag släppt de lägre registren och är ofta på utflykt i ett landskap av ålderdomlig falsett. Av och till skruvar hon till rösten och hamnar anmärkningsvärt nära Karin Dreijers sång i den svenska elektroniska gruppen The Knife.

Det är en märklig skiva med en del knasiga infall i en del av sångerna. Inledande och även titelspåret Let England Shake drivs framåt av dova ackord som får mig att tänka på one-hit-wonder-låten Puttin' on the Ritz av Taco och det är ju inte varje dag man kommer att tänka på den, direkt. I The Glorious Land återkommer ofta en minst sagt enerverande sampling av trumpetsignalen till ett amerikanskt kavalleri som just kommer till undsättning över en melodi som andas produktion likt den Cocteau Twins kunde använda på 80-talet, men ändå med rytm och form som en uråldrig visa. Ja, ni fattar, det är rörigt helt enkelt.

Halvvägs in i skivan hittar vi England, ett stycke hippie-folkmusik som inte hade skämts alls över att deltaga på en folkrockfestival på Isle of Man ca 1973 och i efterföljande In the Dark places händer det underliga saker. Polly har alltid haft en ton av inspiration från den amerikanska beatnik-rockartisten Patti Smith i sin musik, men aldrig förr har hon stulet så oförväget och totalt som hon stjäl versen från Pattis Dancing Barefoot som hon gör i In the Dark places. Även om refrängen är annorlunda är det ändå en obegriplig stöld. Varför inte göra en regelrätt cover istället? En ombyggd 1600-talsaktig historia? Fast den hade väl inte platsat rent textmässigt förstås. Texterna är genomgripande berättelser om den engelska öns blodiga historia och om känslor kring engelsk identitet.

I Hanging in the Wire upprepar hon idéer från förra skivan White Chalk med ett lätt trippande piano som får sällskap av späd, späd sång. Written on the forehead som framstår som ett av de bättre spåren präglas av sjösjukt manipulerad gitarr och en samling mycket diffust inmixade karibiska killar som småsjunger i bakgrunden om att de vill elda upp saker.

Det avslutande spåret The Colour of the Earth inleds lite otippat med sång av Mick Harvey som dock inte får slutföra sången helt på egen hand, efter en stund ansluter Polly och sjunger av stycket som på sina måttfulla 2 minuter ändå framstår som en god konklusion av hela skivan.
Mick, känd från Nick Caves kompband The Bad Seeds är ju delaktig på en rad instrument på hela albumet, men hörs alltså bara i sång på den sista låten.

Vid sidan av Written on the Forhead är min personliga favorit det andra spåret, The Last living rose där Polly inte drar sig för spela lite saxofon också. Det tog en stund att komma på vad tonen i saxofonen påminde om, men till slut kommer jag på att saxen påminner om slingor som Per Hägglund la i Ebba Grön och på Imperiets första platta Rasera. Fast Polly spelar mer rudimentär saxofon då får man ju säga.