fredag 28 januari 2011

Ta en Kaka på Kaka till


Cake
Showroom of Compassion
Album, 2011

Skivåret 2011 inleds för min del med den stort efterlängtade återkomsten Showroom of Compassion av det amerikanska Pop/Rock-bandet Cake.

Orkestern med det aptitliga namnet har under sin karriär alltid lyckats hamna vid sidan av rådande trender och moderna hyss. De har trampat upp helt egna stigar en bra bit från de stora farlederna med sin mix av säregna arrangemang, buttra texter och ett gott svängigt humör.

Skillnaden på de fem tidigare albumen är ärligt talat inte speciellt stor. Har man hört ett album har man direkt känt igen sig på ett nästkommande. Sekunder in på en sång identifierar man lakonisk sång och rätt skrällig akustisk gitarr gärna inspelat med ljudkvalité á la telefonlinje från förr. Gitarren och sången får strax sällskap av en sjungande, dansande bas, distinkta trummor, analoga syntslingor och stötande eller svävande ljudmattor från en pigg trumpet-sektion. Utöver den akustiska gitarren anländer ofta en välspelad lätt distorserad elgitarr en bit in i sångerna och sätter den berömda pricken över i-et.

Trots den förutbestämda ordningen i instrumenteringen har en Cake-låt sällan varit en direkt kopia på en annan beroende på stor musikalisk bredd. Ibland handlar det om storslagen amerikansk rock i ett litet paket, eller så har man gett sig på vals, country, soul eller något mer kallsinnigt ur en elektronisk ljudvärld. Lika ofta som det är klackarna i taket så är det sorgsna ballader med bittra ord. En av hemligheterna till Cakes ovanlighet och skillnad i förhållande till tusentals andra amerikanska band genom musikhistorien är deras förmåga att helt skifta mellan dur och moll i en och samma sång. Låtarna låter genomgripande ledsna och glada på samma gång. Inte för att det liknar det nämnvärt, men själva attityden till skalorna påminner om den man finner i traditionell balkan-musik.

För den svenska publiken är Cake mest igenkända för två av deras inspelningar, dels deras oväntade och respektlösa version av Gloria Gaynors I Will Survive samt Rock' N' Roll Lifestyle som användes i en flitigt visad IKEA-reklam på svensk TV på 90-talet. Men har man stannat vid de två sångerna har man missat mycket kaka.

Nya skivan är troligen ensam i sitt slag i och med att den är helt och hållet inspelad med elektricitet i form av egen solenergi som driver Cakes studio Upbeat Studio. Det mycket miljömedvetna bandet lovar också att själva fodralen till den fysiska skivan är tillverkade i 100% återvunnet papper och färgerna som används till tryck helt härstammar från växtriket och således är helt utan kemiska tillsatser. Svårt att avgöra om det helt och hållet stämmer, men på den miljömässiga punkten har Cake alltid varit djupt allvarliga i sitt engagemang.

De välkomnande ackorden på första spåret Federal Funding är som att återförenas med en gammal vän och det mesta är bekant, med ett undantag. Sångaren John MacCrea har låtit sin röst bekanta sig med den tidigare obeprövade ljudeffekten reverb. Men i stora drag poppar det på som det brukar göra. Någonstans föds en tanke att det hade vart trevligt med lite mer utveckling, men samtidigt trivs man i det bekanta och då Cake når gamla höjder redan på det andra spåret Long Time så infinner sig en välbehag i lyssnandet som få popband av idag kan uppnå. Just Long Time har utan att blåkopiera ändå referenspunkter med gamla hiten Never There och då som nu används gamla analoga telefonljud och även det obskyra slagverksinstrumentet vibraslap i ljudbilden

Halvvägs in i albumet hittar vi ett stycke som dock bryter med det helt bekanta. I instrumentalstycket Teenage Pregnancy som skulle göra sig bra till en drömscen i en snurrig film med konstnärliga ambitioner trasslar trumpeterna in sig i just mardrömslika dataspelsljud av äldre årgång. En liten pärla bland en rad annars ganska raka poplåtar som även om de är raka ändå konsekvent balanserar mellan surt, sött och salt.

Så även om inte något mästerverk, kul att ses igen, Cake

lördag 15 januari 2011

Världen är din, och Motörheads


Motörhead
The Wörld is Yours
Album, 2010

Jag läste nyligen en intervju med Peter Flack, revystjärna från Örebro, född 1946 och hans tankar kring artistliv inför pensionsåldern. Åldern började ta ut sin rätt. Lösningen var att omvandla sin rullande revy till en årlig julrevy för att kunna slå av på takten något.

Lemmy Kilmister, sångare, basist och ledstjärna i det brittiska hårdrocksbandet Motörhead är född 1945.

Inget ont sagt om Peter Flack, men man kan helt klart åldras på olika sätt. Idag omgiven av två yngre förmågor (Phil Campbell f. 1961 och Mikkey Dee f. 1963) ångar Lemmy fortfarande på som om det inte fanns någon morgondag.

Till skillnad från andra gamla band som har hållit på så länge som Motörhead så har det verkligen inte slagits av på något takt. Under 00-talet släppte bandet ett nytt album vart annat år utan undantag. Jag kan inte på rak arm nämna något band som står för den regelbundna skivutgivningen så långt fram i sin karriär och nya plattan The Wörld is Yours följer tidigare utstakad utgivningsplan. Och då pratar vi om rent nyskrivna verk, inga live- eller samlingsskivor.

Motörhead har sedan starten 1975 bjudit lyssnarna på hårdrock med betoningen på rock. 80-talet som blev så förvirrande för många hårdrocksakter kunde inte rå på Lemmy och hans mannar och deras vision och ärligt talat, vad är hårdrock utan rock egentligen? rätt meningslöst om du frågar mig. Då andra band försvann i falsettröster och operaaktig eller popljudande produktion fortsatte motorskallarna göra kompromisslös rockmusik med tyngd och sväng.

Man kan knappast anklaga Motörhead för att ha utvecklat hårdrocken de senaste tjugo åren, men de har mutat in sitt område på rock-kartan och gjort det till sitt eget och man hör vid en lyssning inom mikrosekunder in på vilken låt som helst av dem vilket band det är frågan om som angriper oss genom högtalarna.

På senare års skivor har man ibland kunnat höra små avsteg från den ordinarie inriktningen, på titelspåret från albumet 1916 från 1991 chockade Lemmy en hel hårdrocksvärld genom att presentera en skönsjungande ballad försedd med stråkar och på skivan Inferno från 2004 samlades bandet i en lågmäld akustisk blues kallad Whorehouse Blues och däremellan spelade de in en cover-version på Sex Pistols God save the Queen. Några sådana här avsteg hittar vi inte på The Wörld is Yours.

Faktum är att varenda låt på plattan låter som tid för sista beställningen på vilken lokal hårdrocksklubb som helst. Det är fullt ställ från början till slut.

Inledande Born to Lose skall inte förväxlas med Johnny Thunders sång med samma namn utan är liksom allt material på skivan skriven av hela bandet i samförstånd.
När en skiva som den här ångar på i full fart blir det lätt tjockt och odynamiskt och en del av de senare skivorna som släppts lider en del av det, dock ej denna i så stor utsträckning. Det är helt enkelt roligare låtar på den här skivan än på till exempel föregående Motörizer.

Devils in my hand uppmanar till allsång och är i all sin tyngd rätt catchy och i Rock N Roll Music är man på på resa tillbaka till 70-talet igen.

Rock n roll music is my religion; I don't need no miracle vision.
I don't need no indecision, look me right in the eye.
Rock n roll music gonna set you free?
Know its gonna knock you outta your tree,


I Waiting for the Snake rullas snygga paralleller till Led Zeppelin upp i de stygga gitarrsticken och jag är övertygad, det här är mitt Motörhead. Men det blir ännu bättre. Skivans absoluta fjäder i hatten heter Brotherhood of Man och är ett stycke rock som är både tungt och roligt på samma gång. Här har man arbetat fram en mycket intressant produktion av Lemmys vokala insatser. Här får man höra hur döden som kunde döda verkligen låter för att travestera den gamla klassikern Killed by Death.

Några andra låtar går lite på tomgång, men i det stora hela är det här en klart bättre skiva än på länge av en av rockens största akter. I ett bitvis furiöst tempo och med ett gott humör och med en krispig fin produktion. Ja, krispig för att vara Motörhead är det, ja

Bonusinfo: Hur fick Lemmy sitt namn Lemmy?
Det härstammar från uttrycket "Lemmy a quid till Friday" när han behövde låna pengar av sina kompisar för sitt spelberoende av enarmade banditer.

söndag 9 januari 2011

Bortglömda ögonblick från Rocken #6

I en tid då både musiker och politiker var människor.
Cornelis Vreeswijk och Olof Palme i samspråk, 1979

Det slog mig att jag inte hade lyssnat på Cornelis Vreeswijks Getinghonung från Berzelii på ett tag. Den är lika sorgligt aktuell fortfarande.

Getinghonung a la Berzelii
Här samlas dom psykiskt fördärvade
Dom som nyligen tappat sin svans
Dom som aldrig ett öre nånsin ärvde
Och nu tänker dom ta revansch
Och det mesta kanhända blir värre,
men sen måste det faktiskt bli bra
//:och jag lovar er, min bäste herre,
att vi vet vad vi tänker ta://

Vi ska ta era bolag och karteller.
Dom är ingenting värda ändå
Det är klart att ni sitter där och gnäller,
men va fan ska VI göra då?
Här komma de långhåriga sluskar
vad dom vill, det förstår man nog
//:Och det börjar med några små buskar
Och så slutar det med en skog://

Och man samlas uti salongerna,
och man pratar och tar en drink.
Men där ute viner batongerna
på polischefens minsta lilla vink.
Och du säger att jag överdriver, min vän,
Och du säger att "Sverige är fri"
//:Men du finns uti alla arkiver min vän
Och fler lär det säkert bli://

Och man säger att:" änglamakerskan,,,,"
Och man skakar på huvet och ler.
Men hon var den sista bevakerskan
Och sen fanns det inga fler.
Sen grinade den elaka svälten
som ingen utav er har sett
//:Och där borta i koppartälten
dansades menuett://

Här samlas de grundlagsstridiga
Med aplik, grotesk profil
Och ehuru poliserna är smidiga
så välter man deras bil
Ja då sätter man in pansarvagnarna,
några stycken i alla fall;
//:Och så skiljer man vetet ifrån agnarna
Och sen kallar man det "kravall"://

Här samlas dom psykiskt fördärvade.
Dom som nyligen tappat sin svans.
Dom som aldrig ett öre nånsin ärvde
och nu tänker dom ta revansch.
Och det mesta kanhända blir värre,
men sen måste det faktiskt bli bra
/:och jag lovar er. min bäste herre
att vi vet vad vi tänker ta:/
----

Hämtad från albumet Getinghonung. 1974

lördag 8 januari 2011

Ljuset i mitt liv

JulklappsLavaLampan gör sig fint på skrivbordet. Tack Älskling.

måndag 3 januari 2011

De Unga Gudarna Är Här Igen


The Young Gods
Everybody Knows
Album, 2010

I 25 år har de hållit på nu, det centraleuropeiska industrirockbandet The Young Gods och i november förra året släpptes det senaste verket, Everybody Knows.
Från sin bas i Fribourg i Schweiz, eller Freiburg som de tysktalande kallar platsen har bandet flera gånger stakat ut framtiden inom den elektroniska musiken utan att aldrig riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänat för det.

Det var The Young Gods som på 80-talet visade amerikanska efterkommande band och artister som Nine Inch Nails och Marilyn Manson hur man kombinerar tung elektronik med massiva väggar av bearbetad elgitarr. De visade även vägen rent arrangemangsmässigt hur David Bowie skulle stöpa sitt album Outside på 90-talet.

Att omfamna de senaste tekniska landvinningarna inom musikproduktion utan att tappa fokus på vad ett klassiskt riff innebär och samtidigt göra detta på sitt egna europeiska sätt har format The Young Gods musik till svårjämförbar med andra dåtida som samtida artister och band.
Efter 80-talets initiala, om än små, framgångar, gick man lite vilse. Det blev en del försök till mer exotisk ambitient instrumentalmusik och tolkningar av Kurt Weill till exempel, men det var först på 2000-talet som bitarna föll på plats igen med skivor av mer normal karaktär.

Någonstans i mitten av det förra årtiondet började man spela helt akustiskt av och till, vilket till slut gav uttryck i skivan Knock on Wood 2008 där jag själv fullständigt knockades av ljudmattorna av ettriga akustiska gitarrer som rusade omkring över hela den skivan. Det var så oväntat och samtidigt så fantastiskt bra och det akustiska krumsprånget har inte släppt än. På nya skivan varvas elektronisk kultur av bästa märke med de där sympatiska gurorna igen.

The Young Gods 2010, mitt i spenaten

The Young Gods har hunnit bli gråhåriga och har fårade ansikten nuförtiden. Sångaren Franz Treichler har släppt de där ganska grova Jim Morrison-komplexen som utgjorde hans scenpersonlighet en gång i tiden och påminner mer om än trött sjörövare utseendemässigt, men hans röst ligger helt rätt i melodier och verser på nya skivan som i till exempel Blooming där han tar det lite lugnare inledningsvis för att sedan blomma ut allteftersom sången utvecklas vidare.

Som lyssnare erbjuds man en deluxe-utrustad maskinpark med elektroniska finesser som fullständigt rasslar ner över en själv under avlyssnandet. Men hur mycket det än blippar och piper, bubblar och fräser slås man av de enkla fundamentet. Bandet fattar hur man använder rytmer i samklang med elektronisk musik, mer än band generellt i närliggande genres brukar göra. Om det inte är riktiga trummor så är det trummaskiner som glöder och i något spår låter det till och med som om att det kan vara fråga om att de går loss på det inte helt socialt accepterade slaginstrumentet sked.

Det är en självsäker produktion rätt igenom. Trummorna som jag var inne på tidigare driver ibland iväg till regionerna av den insomnade klubbkulturen Drum and Bass, och det lustiga är att de kommer undan med det. Det här är en skiva av ett band som vet att de gör lite som de vill och det hörs.

Låten med den lite knasiga titeln No Land's Man tar oss till en sorts märklig blues och på det stora utropstecknet på skivan, Miles Away är vi på ett rave-party och inte på vilket rejv som helst. Det låter som en ung Cat Stevens flugits in och han har druckit sockerdricka hela dagen som uppvärmning. Sen spelar han brallorna av oss mot en fond av ett inspirerat Faithless och det stannar inte där, innan det 10 minuter långa hallaballot är över har det även släppts fram en och annan tysk krautrockgitarrist som fött fram några distade piruetter som tillsammans skapar ett sjuhelvetes driv. Men det är ju ingen Cat Stevens eller några krautrockare eller något brittiskt Faithless inblandat, det är ju de här tokiga schweizarna bara, och det är inte så bara det.

Av och till slås det av på takten och vi bjuds på småputtrig lägereldselektro, mot skivan släpps även det engelska språket och The Young Gods attackerar oss på franska på två spår, varav de på det ena av dem, Tenter le Grillage än än gång klipper sönder välkända musikaliska hjulspår från The Stooges som de gjort flera gånger tidigare i sin karriär. Men det är OK, men kan ha sämre preferenser till fragmentariska gitarrefterdubbningar om man säger så

Skivan avslutas med den där låten som Thåström åkte till Holland och försökte skriva i 5 år under som sin tid i bandet Peace, Love & Pitbulls innan han skärpte till sig och kom hem igen. Once Again heter den

Det är en härlig resa. Skivan låter modern på ett sätt jag inte hört en skiva låta modern på, säg 20 år, och ändå känns det inte som att de försöker, de bara är.

lördag 1 januari 2011

Tillbakablick

Julstämningen börjar infinna sig