söndag 31 december 2017

Skiv-året 2017



Ännu ett år läggs till handlingarna och med det musiken som kom ut i år. Jag tittar här på de mest väsentliga släppen från 2017 i inte någon särskild ordning. Det som bet och som man vill höra igen.

Brian Jonestown Massacre - Don't get lost

Som vanligt en snurrig resa med de här snubbarna. I år med lutning mot skön shoe-gaze och återbesök hos Primal Screams rock-house vid sidan av den sedvanliga psykedelian och hippie-svänget.



Slowgold - Drömmar

Göteborgs egna Patti Smith fick till en fin kaka.  Från finstämt och klart till jollrande dimmigt.

Afghan Whigs - In Spades

Jag tycker nog att förra plattan Do The Beast från 2014 är starkare men en gäng riktigt starka spår finns allt på årets vax också.

Rodolphe Burger - Good

Sångaren från gamla bandet Kat Onoma är ständigt produktiv i olika projekt. Årets solo-platta är mer minimalistisk än brukligt men i stunder fantastisk 

Säkert! - Däggdjur

Annika Norlin taggade ner sig rejält och ledsjunger inte på många av spåren men ack så bra det fungerar ändå.

Blonde Redhead - 3 O'clock

Franska Blonde Redhead fick ur sig en grym EP på fyra spår i år. Här lyckas de kanalisera alla mina italienska favorit-soundtrack-gubbar från förr; Morricone, Cipriani, Umiliani etc. och ändå göra fantastisk pop av det hela.

Motörhead - Under Cöver

Motörhead dör aldrig även om Lemmy gjorde det. Samlingsplattan med covers som kom ut i år innehåller mycket gammalt som vi hört förut som tolkningar av Sex pistols, Rolling Stones, Ramones osv, men pricken över I var förstås den milt ovarsamma versionen av David Bowies "Heroes".

Cigarettes After Sex - Cigarettes After Sex

Antagligen årets mest genomarbetade album. Sövande och skirt och ändå så vaket. Alla låtarna låter precis likadant men ändå inte.

Mark Lanegan - Gargoyle

Mark är som vanligt hysteriskt ojämn på album. När han är som bäst i sin goth-blues eller i sina episka ballader slår knappt ingen honom och sen står det och trampar av och till som vanligt.

Henrik Berggren - Wolf''s Heart

Efter många år kom soloplattan och alla känner igen sig. Det är dock ett väldigt bra bett i skivan mycket tack vare det kompetenta kompbandet. Fantastiskt bra bitvis.

Roger Waters - Is This The Life We Really Want?

Roger vill gärna spela med Pink Floyd igen men får inte. Så han spelar in egna Pink Floyd-skivor. Årets upplaga är ovanligt bra. Man färdas med lätta steg tillbaka till 70-talets höjdpunkter och Roger uppdaterar även texterna till dagens vansinnigheter i politiken och livet.

Petter Ljungberg - No Worries Now

Petter kom tillbaka i år igen med två skivor. Den första, Got No Worries Now är bättre och lite enklare att ta sig in i men det är fortfarande en resa. Man får en del att bita i, men det är det värt

The Jesus and Mary Chain - Damage and Joy

Ett gammalt favoritband hittade tillbaka efter många år på skiva igen.  Visst, det är lite lugnare nu. Inte så mycket bittert fuzz som förr men ändå oväntat bra.

Mattias Alkberg - Åtminstone Artificiell Intelligens 

Mattias lugnade ner sig på senaste skivan. Menade på att han lyssnade på Fleetwood Mac och såna grejer och hade det ljudet i tanken. Jag hör mest Lou Reed i bitvis stora doser.  Mycket bra så.

Ulver -  The Assassination of Julius Caesar

Norska Ulver transformerades kanske mest av alla under detta året. Raka vägen från dödsmetall till episk psykedelisk synt-pop. Det låter väldigt märkligt alltihopa. Ibland som ett utflippat Tears for Fears och ibland som ren rymd-kraut.

Thåström - Centralmassivet

Thåström ångar på och på årets skiva togs många bra steg tycker jag. Han hade fastnat lite i tvåackordsbluesen tidigare men nu öppnar ljuden upp sig mot andra mål. Bästa på ett bra tag.

Iggy Pop - Gold
Iggy Pop & Jarvis Cocker - Red Right Hand

Knappt hade året 2017 börjat när 70-årige Iggy Pop gjorde årets bästa singel. Sedan nu några dagar innan jul gjorde han det igen. Två mäktiga singlar. Helvete vad bra. Första singeln var från filmen Gold som handlar om djungeln någonting och den andra är en brötig cover på Nick Caves skatt Red Right Hand. Jarvis Cocker gör ett berömvärt försök att anlägga Bowies massiva körsång som från åren i Berlin men tar inte riktigt den platsen. Det gör inget. Det låter härligt.