söndag 24 juni 2012

Midsommar 2012 i Backspegeln


Midsommar 2012 lite i backspegeln.
Vi tar oss till de vilda skogarna mellan Borås och Alingsås där vi ansluter till en skön gäng i idyllen ute i spenaten. Vi dricker och äter gott, det sjungs, spelas, badas bastu och has mycket gott.

Vi åker så klart ståndsmässigt i Amazon till festplatsen


Stämningen är god runt bordet

Musiken gick tecknet Retro på den fina anläggningen

Husesyn, här har vi boningshusen

Här har vi ladan

Och här ligger bastun

Bastun ligger i anslutning till en bäck

Regnet för oss in i ladan där ljuv musik uppstår

Skönt glam i ladan

Allt blir lite suddigare men så trevligt

Historieberättardags

Det spelas allt från Heja Trädet till andra saker

Johnny plockar fram några riff

Midsommardagen inleddes med en stadig frukost

Daniel bjöd på mystisk flöjtmusik till maten

Själv svängde jag ihop några spett

Sen var det dags att åka hem, men så gött det va'

måndag 18 juni 2012

Bandet WHY spelar för sista gången

 

Barn-, Progg- och Rockorkestern WHY kom i år med chockbeskedet att de lägger ner sin verksamhet efter nio år som en sällsam stjärna på musikhimlen.

Beslutet manifesterades med en avslutningsspelning nu i helgen i Bagaregården i Göteborg inför en hänförd grupp hårda entusiaster som fick höra låtar från bandets långa karriär.

WHY startade sin bana redan 2003 och har sedan dess skördat framgångar framförallt i de östra delarna av Göteborg. Bandet startade med utgångspunkt i att inte kunna spela, men att göra det ändå.

Med åren kom och gick bandmedlemmarna. En del mer semi-professionella musiker blandades ibland in i händelserna men känslan av hjärtlig snarare än skicklig musik fortsatte vara ledstjärnan i konceptet. WHY kom att spela både för barn som proggare som såväl till berusade åhörare.


Söndagens Le Grande Finale som skulle ha tagit plats ute på gatan egentligen flyttades in i en ändamålsenlig samlingslokal i hjärtat av Bagaregården. (För den okunnige är Bagaregården ett område i Göteborg som lätt påminner om mer riksbekanta Majorna, om än med mer Öst-Göteborgsk prägel då) Lite symptomatiskt i stundens allvar i nedläggningens tidevarv haltade uppslutningen något (ordinarie sångerska och trummis dök aldrig upp) men WHY lyckades väl i form av en trio att avsluta äventyret med flaggan i topp.


Gamla Hits både på svenska och engelska avlöser varandra med rikligt med förklarande mellansnack. Vi bjuds på sånger om bävrar och fyrar samt tar del av bägge styckena i eposet om Raggar-Janne som längre fram i tiden på lite snirkliga vägar kom att leda fram till musikalen "Janne" som framfördes på Redbergsteatern med stor framgång för några år sedan.



Stommen under kvällen består av Benedikta Cavallin på brutal sång samt omväxlande sprött piano, Lasse Fingal på ljuv elgitarr och Robert Lindberg på distinkt elbas och omväxlande solo- och körsång. Mot slutet av spelningen steppar Florino Cristian Ionita in som special guest på två låtar och styr upp rytmen på congas.



Publiken får en god stund med WHY på söndagskvällen medan ett stilla regn faller utanför lokalen. Någon enstaka närboende tittar in, ett barn skriker lätt. Det är en återhållsam stämning denna kväll när bandet lägger sina handlingar åt sidan.



Det bjuds på extranummer och sedan är det tack och hej under stillsamma former. Ett värdigt avslut för en era som högst troligen är en början på nya äventyr på helt nya sätt.

På spårvagnsresan hem redigerade jag en film direkt i telefonen. Den blev jättedålig och dessutom glappade ljudet ur i två scener. Så här nedan klipper jag in råkopior på de borttappade delarna.

lördag 16 juni 2012

67 Purple Fishes - Ett varmt sväng


67 Purple Fishes
67 Purple Fishes
Album, 2012

Som jag vart inne på tidigare så trivs jag gott i populärmusiken som utvecklades när 60-tal blev 70-tal och trots alla turer och utflykter rockmusiken har tagit sedan dess är det alltid med lätta steg man tar sig bakåt i kronologien till denna guldålder av musikalisk kultur. Bara synintrycket av skivomslaget till 67 Purple Fishes självbetitlade debut deklarerar prompt att det inte direkt är 1987 som vi skall återbesöka nu. Nä, den sirliga hippie-logotypen talar sitt egna språk om en helt annan ljudbild som väntar lyssnaren när skivan sätts i läge play.

67 Purple Fishes sparkar igång sin skiva med ett sällsamt sydstats-rocks-gung inramat av riktigt piano-klink och gospel-sprakande körsång som säkert för många för tankarna till just sydstats-rockbandet The Black Crowes och framförallt när de gynnarna uppfann 60/70-talet igen i början av 90-talet, men låt oss släppa den jämförelsen för ett tag sedan och koncentrera oss på verket för idag.

Skivan är konsekvent bakåtsträvande bak till en tid av långt hår, sol, flasköl och grillad mat utomhus. Sång sjungs och instrument trakteras i stora drag som det gjordes förr. Det pendlas mellan gung och groove samt milda progressiva idéer och blues-bottnar. Vi får 8 låtar på en kaka, också som man ofta fick förr, 35 minuter solstänkt rock 'n 'roll, som på en klassisk LP.

Ändå blir det ju aldrig riktigt precis som det var förr, och det vore väl konstigt det. De sextiosju lila fiskarna rör sig i ett landskap inte långt från Graveyard som fick ett så fint genombrott förra året och man hade lätt kunna tänka sig de bägge banden dela på ett konsert-set, men där Graveyard har mer klassisk hårdrock med sig kör 67 P F mer på renodlad rock i sig. Detta till trots hämtas många riff och hyss från samma amerikanska varma källa.

Det är en bra skiva i en ganska svår genre. Svenska band låter oftast lite för försiktiga i sitt anammande av äldre musikaliska utländska strukturer. Det låter ofta ändå  "svenskt" på något sätt, utan de starka kännetecknen som svenskt ursprung utgör som kyla, mildhet och ordningssinne. Just därför blir ofta svensk retrorock varken hackad eller malen så att säga.

Något jag gillar skarpt med skivan är att låtarna spelas klart. När ett gitarrsolo uppenbarar sig får det dansa sig trött så länge som faktiskt behövs istället för som ofta annars hackas av för att låten skall passa i modern radio eller liknande. Vidare tassas det ett par gånger djupt in i Jim Hendrix-land och det är något man hör väldigt sällan nuförtiden i ny musik. Giganten Hendrix som var och annan gitarrbaserad artist skulle låta som förr ända långt in på 90-talet känns plötsligt lite bortglömd och därför känns det gott att ta del av den speciella tonen som 67 Purple Fishes plockar fram i till exempel Hush.

67 Purple Fishes lever kvar i 1970, typ, och det gör de rätt bra
När det skall spelas mer regelrätt blues blir det dock lite trött och bandet förvandlar sig tillfälligt till interiören av en sunkig pub. Men även här förevisas goda kunskaper i elorgel och övriga instrument så något helt platt fall blir det aldrig om än att det ibland sjunker något i intensitet och intresse för lyssnaren. Roligast blir det när det ångar på något eller när produktionen får lite solsting och en svettig, varm feeling sätter igång. Love or an Illusion är ett stycke som drar åt en del olika roliga håll på samma gång. Lite väldigt tidig Deep Purple, en skvätt The Who och bitvis frilagt gott trumspel som andas lite jazz och fantasi samt en avrundande mild kakofoni av ringlande bas och gitarrer. Här låter det rent av riktigt bra. When I'm Down bjuder in brodern Soul till rockföreställningen och här excelleras det framförallt på klaviaturer i en melodimässigt stark historia i soft men skönt tempo.

En välspelad glad rockplatta alltså för att summera upplevelsen. Jag hade gärna hört lite knas och ren psykedelia ta plats också, åtminstone på något spår, men som sagt i stora drag en skön tidsresa. Kapaciteten att göra än intressantare musik än den som presenteras på 67 Purple Fishes finns här helt klart och jag är övertygad om att det kommer att hända kul grejer med det här bandet framöver.

Jag hittar ett videoklipp på bandets Myspace-sida som tar upp en mer lösryckt Jam-session som just tar upp lite sån utflippad känsla som bandet besitter men sorterade bort till albumsläppet. Klippet är uppdelat i två delar enligt nedan.



 Lite mer av den här grejen hade passat in på skivan också. Mer om bandet hittar du på bandets hemsida eller Facebook-sida

söndag 10 juni 2012

Clandestino och Andralångdagen - Good Times


Röda Sten bjöd på mulet väder men sedvanlig fin utsikt
Helgen som gick bjöd på en hel del intressanta inslag. Vi inledde på fredagen med ett besök på Clandestinofestivalen som äger rum varje år sedan ett tiotal år sedan nere vid Röda Sten i Göteborg.

Ett av de ursprungliga motiven till festivalen var att uppmärksamma fallet Peter Ekwiri som – efter att ha nekats asyl i Sverige – felaktigt dumpats i Ghana, trots att han kom från Uganda/Sudan.

Man har genom åren bjudit på en mix av föreläsningar, happenings och konserter som inte tar hänsyn till den rådande dominansen av kultur med ursrung i I-världen utan visat upp artister och utövare av kultur och debatt från alla möjliga världsdelar och landsändar.  På lördagen hade man till exempel kunnat gå på en fyratimmarsdebatt med överskriften Varför bör kulturministern avgå? som gott exempel på en del av inställningen på eventet. Den showen gick vi dock inte på, men väl ett par konserter på fredagskvällen.


En smula regnigt på uteserveringen, men ändå ganska trevligt
 Vädret var inte på sitt bästa humör men ett stort fint tält hade satts upp med strand-sand uthällt på marken vilket skapade en fin konsert-atmosfär. Vi anlöpte festivalen lagom till att det franska bidraget Donso just påbörjat sitt set. Bandet tog sin fart i att elekronmusikern Pierre-Antoine Grison en kväll hörde mystiska ljud i sin trappuppgång som han kände sig tvungen att utforska. Det visade sig vara hans granne Thomas Guillaume som spelade onso n’goni, en västafrikansk jaktharpa. Upptäckten och bekantskapen mynnade strax ut i ett band, sångaren Gedeon Diarra och gitarristen Moh Kouyate föll in i bilden och en sällsam blandning av elektronik, jazz-fusion-gitarr och västafrikanska tongångar blev resultatet.

Det lät rätt kul om Donso faktiskt. Globalt så att säga, som ett utflippat Primal Scream på jazzfestival i Mali ungefär.
 

När Linton äntrar scenen faller bitarna på plats
 Lite senare på kvällen dök kvällens större begivenhet upp. Dub-poeten Linton Kwesi Johnson med stöd av Dennis Bowell Dub Band äntrade scenen till stor glädje för en modest men sprallig publik. Det är rätt skönt att gå på konsert som inte är sprängfylld med åskådare, så man kan kan röra sig och höra och se bra lite var man än är i tältet. Setet inleddes med en halvtimmes förövning med kompbandet självt. Lite för snällt och ljummet för min smak, men när eleganten LKJ snubblade in från sidan föll bitarna på plats och den dova suggestiva delen av föreställningen fick ta sin början.
Linton presenterar en avskalad närmast bluesig version av reggae med texter om allehanda elände som hänt runt om i världen, händelser och avgörande ögonblick i historien som inte alltid uppmärksammas så mycket som det borde.

Linton, sedvanligt klädd i kostym, slips och hatt fraserar sina poem till baktakten på sin karakteristiska Jamaica-engelska trots att han uppehållit sig i Storbritannien sedan 1963. Han håller långa förklarade monologer mellan låtarna om antirasistiska aktivister som mördats och andra grymma historier. Han ger också sina synpunkter på kravallerna i London förra sommaren och brittisk lagstiftning gällande arresterade av framförallt mörkhyade individer på basis av misstanke utan vittnen eller bevis. Misstanke av uppsåt vilket i praktiken innebär att en person kan arresteras av ingen anledning alls. Lintons mellansnack leder bitvis konserten in i ren föreläsning men raskt åtföljs monologerna av tung musik och här fungerar Dennis Bowell Dub Band klockrent. Storartade insatser genom en blåssektion, piggt trumspel, fin el-fiol, skönt markerad elgitarr och tung bas levereras. Då och då trasslar keyboardisten in sig i några förlegade syntslingor från en tråkig del av 80-talet men för det mesta låter det riktigt bra. Vi hör klassiska spår som Sonny's Lettah, Fite Dem Back och Reggae Fi Radni och här i där i publikhavet uppstår den mycket speciella ful-dansen á la reggae.

Det är en fin kväll. Även om vädret inte är med oss har vi det gott och varmt i tältet på många sätt.


Vet inte vad den här snubben hette men han körde ett skönt set, typ Phil Shöenfelt/Joe Strummer
Lördagen ägnas till åt börja med åt fenomenet Andralångdagen. En årligen återkommande dag som hyllar och nyttjar Andra Långgatan i Göteborg på bästa sätt. Gatan fylls av folk som lyssnar på band och sound-systems som står rad på rad längs med hela gatan. Överallt kan man handla saker och mat som kött på en pinne eller en öl. Butikerna ställer ut sina varor på bord och krogarna säljer dryck till törstiga direkt på trottoaren. Gatan förvandlas för en dag till en gata från något annat land. Folk står och tittar, promenerar stilla omkring eller sätter sig överallt och trivs. Det bjuds på rock, hip-hop, jazz, house och allt där emellan. Mitt i korsningen Andra långgatan/Värmlandsgatan ställer sig det afrikanska bandet Jagwa Music som spelar överstyrda casio-syntar genom megafoner. De är stora i Tanzania och drar här en stor publik till sig som helt hindrar biltrafiken att ta sig fram. Det är en härlig konstig stämning redan mitt på dagen. Folk är glada på riktigt. Göteborg kan, när vi vill.