söndag 29 april 2012

Ett tack för sig och tack som fan - Hej då Soundtrack!


The Soundtrack of our Lives
Throw it to the Universe
Album, 2012

Vi hörde diskussionerna redan förra året och nu står faktumet klart. Soundtrack of our Lives levererar i år sin sista platta och lägger ner bandet. 

TSOOL är mer än ett vanligt band för mig. Det är ett band som jag följt från starten 1994 och innan dess från monumentala Union Carbide Productions som förlagan hette. Jag minns hur jag såg en konsertaffisch på musikens hus i Göteborg för någon spelning innan TSOOL hade släppt någon platta där det informerades om bandets existens. Jag sörjde fortfarande Union Carbides nedläggning och ställde mig lite frågande till det nya långa krångliga bandnamnet, men det kom att bli uppstarten till ett ömsint förhållande till ett band jag följt år efter år fram tills nu. Jag kanske har sett dem live sex-sju gånger? Jag vet inte så noga, men de har alltid levererat och innehaft en position som en ren institution inom svensk rockmusik längs med hela resan.

Då Union Carbide tog sjumilakliv mellan sina fyra plattor i utveckling har TSOOL gjort precis tvärtom. De har stått och grävt där de stått. Inget svenskt band har någonsin lyckats ägna sig åt så djup arkeologi i rock och samtidigt vara så relevanta som Soundtrack. För det är ju vad det handlar om, ren arkeologi, förädling av svunna tiders ljud. Det har förvisso grävts i olika tidåldrar och genres, men sällan i nåt som döljs av jord efter 1975 om man säger så.  I början fanns arvet från Union Carbide närvarande med lätta inslag av The Stooges, Led Zeppelin, The Rolling Stones och The Kinks, efterhand breddades ljudbilden med inspiration eller skall vi säga fristående idébildningar från till exempel Love, The Doors och tysk Krautrock.

Kvalitén på de sex albumen TSOOL lanserat inklusive den sista har varit imponerande hög. Nog för att jag har anlag för en mild lokalpatriotism och ofta hyllat lokala artister men Soundtrack har alltid spelat i en division för sig själva i förhållande det övriga utbudet. Klichén "Extremt hög lägstanivå" är i sanning applicerbar på bandet.

Så det är med visst vemod man tar sig an avskedet i form av Throw it to the Universe men man försätts i ett visst lugn då skivan visar sig vara ett värdigt hej då från megabandet.

En era är över

Skivan skall ju enligt bandets egen utsago innehålla dels helt nyskrivet material och dels gamla idéer som aldrig kommit på pränt innan. Det märks då skivan är monumental i sitt utförande och produktion men även innehåller tydliga blinkningar till olika tidigare faser i bandets karriär. Historien knyts ihop, hela vägen tillbaka till debutalbumet Welcome to the Infant Freebase från 1996.

Jag tycker löjligt mycket om det här. Jag försöker lyssna kritiskt för att avge en hyggligt professionell rapport om ljuden jag hör, men det är meningslöst. Jag brottas ner fullständigt och transporteras i tid och rum till längst fram i publiken på en arena av något slag i Göteborgstrakten där jag står drucken och glad och skrålar och nickar med i ljuden från scenen som Soundtrack invaderat. Jag minns alla andra goda stunder med TSOOL i högtalarna runt om, alla fester, alla ensamkvällar, alla sittningar på caféer och barer. I sanning ett soundtrack för ett liv. Det visade sig inte vara ett så dumt namn på bandet ändå.

Inledande titelspåret Throw it to the Universe leker friskt med Firmament Vacation från debutplattan där Ebbot sjunger om bandet självt igen. Utan att upprepa sig för mycket, men ändå tillräckligt för att minnesbankarna skall börja arbeta för högvarv och för att mungiporna stadigt dras upp mot öronen som lyckliga får bearbeta materialet.

Anslaget är överlag sansat och ganska vemodigt. Även om jag dyrkar tokrocken som Soundtrack levererat tidigare till exempel i Galaxy Gramophone är det kanske trots allt de där sorgsna små bitarna som bitit sig fast mest genom åren, och sista plattan är proppfull av just dem.

Av och till rockas det dock till. Where's the Rock? bjuder på enorma mattor akustisk gitarr i symbios med mexikanskt blås och rent av proggig elgitarr. Bas, trummor och klaviatur spelas såklart också i världsklass. Här finns inga svaga punkter. Helvete vad bra det är.

Om första halvan av skivan är fantastisk så är den andra halvan ännu bättre. Passagen med de tre låtarna If Nothing Lasts Forever, Solar Circus och What's your Story? kan vara den starkaste sträcka musik bandet någonsin presterat på skiva. Ebbot sjunger bättre än någonsin, körsången sitter som ett lass tegel man får över sig, gitarrerna är så skira och vassa om vartannat och ringlar in lyssnaren fullständigt och låtarna är starka rätt över. Möjligen att sista spåret Shine On inte riktigt når höjden som övriga låtar gör, men den kommer nog också att sätta sig. Det tog mig två år innan jag helt tog till mig det avslutande spåret The Passover från förra albumet Communion, så jag har goda förhoppningar om att detta kommer att ordna upp sig.

För att återkomma till trion låtar jag var inne på i stycket innan. Solar Circus bjuder friskt på Ebbot i bariton-läge som man inte hör på alla låtar. En låt som jämförelse helt sopar mattan med alla spåren på Mark Lanegans senaste verk, och då är ju inte det någon dålig platta direkt. What's your Story låter i versen märkligt lik Stefan Sundströms Vavadejasa från 2009 men vadå, man kan låna från sämre låtar. Jag ser det som en ren hyllning till originalet. Och sen då Nothing Last Forever, detta monster till låt, som alla låtar Soundtrack gjort under sin karriär i en. Jag är fullständigt nere för räkning. Överkörd.

Så tack, Soundtrack of our Lives för all musik, jag säger det som man aldrig får säga det, men jag säger det ändå, "Tack som fan".

torsdag 26 april 2012

En ny singel med Frida Selander


Frida Selander
Mountains Define You
Singel, 2012

Ah, den lille vännen singeln. Man får något nostalgiskt i sinnet bara genom att tänka på den. Två låtar på en bit plast.  Två kompisar med sig hem i en liten påse. Den välartade A-sides-vännen och den bångstyrige lite märklige B-sides-vännen. Vännen på den andra sidan var ibland en version av A-vännen i instrumental tappning men oftast en lite osocial historia som inte fick vara med och leka någon annanstans.

Nuförtiden är den lille singeln digital. Det är fråga om två filer och en bild snarare än en liten fysisk plastbit i ett fodral, men det är likt förbannat en singel.

Igår släppte Frida Selander en ny singel, En singel av den digitala modellen och likt vind sprids den över de digitala etermedierna. Snabbare än en sjutummare kunde rulla nerför hela Stigbergsliden. 

Två låtar får vi. På ovansidan hittar vi Mountains Define You och på den andra sidan ligger Geography. A-sidan knyter an till det lite styltigt storbritanniska tilltalet vi hörde en del av på 2011 års  LP  Try Again Baby som jag la ut texten om i en tidigare recension. Som på fullängdaren hör vi generös Pub-Pop med snygg instrumentering och självsäker sång. Musik som lika självklart kan porla ur en transistor på en bensinmack som ur ett alldeles för dyrt soundsystem på ett hippt café. Munspel och genomförande får mig åter igen att tänka på det gamla insomnade bandet The The och nu också med inslag av ett annat band som kallade sig Gene som ingen vettig människa kommer ihåg längre.

Även om Mountains Define You är en trevlig trudelutt infinner sig den stora upplevelsen på spår två. Geography är en ingen Front 242-cover utan ett stycke som lite otippat tar avstamp i ett avslappnat AC-DC-riff (Tänk Hells Bells) och sedan går över i skön körsångsorienterad amerikansk hippie-rock. Textmässigt avhandlas det geografiska avstånd mellan norrländska metropoler som Lycksele, Arjeplog och Täfteå. Om det är en känslomässig karta som ritas upp med samhällena i norr som metaforer eller bara är glesbygdsromantik är svårt att avgöra, men bra är det när Frida bryter ny intressant mark och hamnar i helt andra regioner än tidigare.

Mer om Frida hittar ni på hennes hemsida.

onsdag 25 april 2012

Casablanca


Casablanca
Apocalyptic Youth
Album, 2012

Den har blivit liggande en månad men nu kände jag att det var dags att ta itu med plattan med det sköna The Warriors-inspirerade omslaget som tittat på mig överst i en hög med sorgligt o-recenserade vax.

För de oinvigda var The Warriors en klassisk gängvåldsrulle från 1979 med för sin tid noga uttänkt estetik, musik och känsla. Att travestera ett skivomslag på en sådan kulturgärning skapar en del förväntningar bara det i sig.

Tittar man vidare på uppställningen i personalen på skivan höjs ett och annat ögonbryn och en och annan frågeställning skapas om hur det här kan låta egentligen?. Casablanca utgörs av en rad från skilda håll kända personligheter inom underhållningsbranschen. Vi hör Anders Ljung, sång (känd från orkestern Space Age Baby Jane), Josephine Forsman, trummor (från Sahara Hotnights), Erik Stenemo, gitarr, (Melody Club), Ryan Roxie, gitarr (har spelat med Alice Cooper mf.) och basisten Mats Rubarth (Mittfältare i AIK 2001-2008)

Det känns som att man skall få sig en spretig resa med Apocalyptic Youth men vad vi får är en hårt stiliserad upplevelse av mild hårdrock av ganska lättsam art.

Kända kockar gör lam soppa

Vi bjuds tio raka rocklåtar habilt framförda utan problem, skarvar och omskrivningar. Sång och instrument ljuder amerikanskt och radioskvalslätt. Det låter proffsigt, enkelt, harmlöst och i längden ganska tråkigt.

Jag lyssnar och om igen. Jag hör en vers med lite Thin Lizzy.-vibbar i The Juggler som övergår i en refräng av alldaglig melodifestival-metal. Jag hör lite Corey Hart-pop/rock i Secret Agents of Lust , jag hör otaliga referenser till danska D:A:D dock helt utan den där klassiska sköna sura danska salongsfyllan inkorporerad och jag hör en och annan gitarrdetalj som luktar lite rockhistoria från här och där om än i någon sorts evig Sweden Rock-light-tappning. Efter ett tag låter allt likadant och påminner om ljudet från en en bit utanför en vägkrog i glesbygden. Man står liksom en bit för långt borta för att urskilja några detaljer, det låter bara som en kläggig sörja av rock, ett fragment av en musikalisk upplevelse, en sorts låtsasmusik. Det kanske är det som är poängen. Att musiken skall upplevas horribelt berusad tillsammans med andra lika berusade som för en stund samlas och hoppar och hyttar med nävarna åt ungefär samma håll, serverade lättsmälta riff och poser innan man återgår till mer konsekvent drickande i ett hörn på den där vägkrogen när spelningen är över.

Nja, jag kanske är lite stygg mot plattan. Jag har hört många bra mycket värre alster. Låtskatten som använts som inspiration är sympatisk och varm. Det här ju varken Takida-Emo eller Fån-Metal med mjöl i ansiktet utan schysst rock från 70-80-90-talet som försöks spelas. Synd bara att det blir så tamt och platt.

Som bäst blir det när det låter okej  i singeln Downtown som är den enda låten med lite bett och idé i refräng, vers och arrangemang. Det andra på skivan är umbärligt.




tisdag 3 april 2012

Laike tar oss tillbaks till naturen

Laike
Långt Från Stadslivets Dån
Album, 2012

Jag blev kontaktad av artisten själv trots en avtrubbande rad i recensionen av The Amazing här för leden då jag menade på att återuppfinna 1960/70-tals-musik liknade att klättra upp för samma berg om och om igen, men jag är ju barnsligt förtjust i just den eran, just när 60 blev 70, så jag tar mig en avlyssning.

Laike lanserade redan i februari i år sin fullängdare Långt från Stadslivets dån och som titeln indikerar skall vi ut i skogen och naturen. Det är där ute i spenaten som Laike hittar sig själv och sin musik och i det förgångna förstås. Laike eller Christofer Ståhle som han heter styr upp sitt projekt på gitarr, flöjt och spröd allvarlig sång. Med sig har en samling vänner som fyller i på kanterna på bas, fiol, trummor, el-pianon och allehanda instrument.

Musiken är fast förankrad i den svenska progressiva traditionen från tidigt 70-tal med inslag av den samtida och lite tidigare brittiska motsvarigheten, om än då mot begreppet Folk. Mestadels spröd, krispig huvudsakligen akustisk musik som lämpligen avnjuts i en glänta i motljus med utsikt mot svajande åkerfält.

Gitarrer och flöjt trakteras galant sida vid sida vid med övriga instrument och skapar tidvis ett gott driv när inte allvaret infinner sig totalt i passager som mest tonar ut i långa stunder i ett utdöende ackord med illavarslande ekon. Sången däremot är tunn och innerlig snarare än skön, precis som när det begav sig förr i tiden.


Ut i skogen med oss

Vänner av den gamla proggen av modellen Gröna Vågen snarare än den klasskampsmässiga lär känna igen sig. Gamla knastriga skivor man fick höra som barn eller senare i livet med okammade män och kvinnor på omslagen passerar revy i huvudet under lyssnandet utan att det låter direkt stulet rätt av från något specifikt. Det blir som att minnas en plats man aldrig varit på. Eller så har lite för dålig koll på de brittiska inspirationskällorna.

Allvaret i sång och text får mig att tänka på Erik Aschan, men det här är ändå en bra mycket mildare upplevelse. Aschan gjorde några plattor på 70-talet som också tog upp längtan bort från staden och kommersialismen., men de är så obskyra så knappt någon hört dem. Laike däremot är nu utgiven på ett engelskt skivbolag och har redan låtit höra om sig i den retro-glada progressiva musiksvängen utomlands. Precis som mer kända bandet Dungen så spelar det ingen roll att det sjungs på svenska. Tonen är så klar ändå att den bryter ner språkbarriärerna ändå.

Roligast har jag när det svänger till lite som i inledande Jethro Tull/Mikael Ramel-aktiga Modeslavarnas Marsch eller i Gladiatorkamp med struttigt piano eller Du är mer än vad Jag ser som bjuder på riktigt skönt fiolspel signerat Johan Malmberg. Violinen låter precis lagom mittemellan Ångermanland och Don "Sugarcane" Harris.

Det hade inte skadat med lite tjockare sång dock. Det hade räckt med att bjuda in fler vänner som kunde sjunga lite lämpliga stämmor till Christofers vokala insatser. Det hade stärkt upp det hela betydligt, annars har vi hör en bitvis riktigt skön platta som gjord för att höras ur transistor eller på resegrammofon i det gröna.

Skivan går att ladda ner från Laikes Bandcampsida, man kan lyssna innan man handlar.