söndag 25 november 2012

Led Zeppelin - För sista gången


Led Zeppelin
Celebration Day
DVD, Album, 2012 (inspelat live 10 december 2007)

Jag brukar inte vara sådär värst förtjust i musik-Dvd:er. Jag retar mig oftast på att ljudet inte är 100, publiken är för loj eller att låtarna inte kommer till sin rätt riktigt. Men skall man äga en enda musik-DVD, då skall det vara den här. För bättre än så här blir inte musik i bild och ljud samtidigt.

Det monumentala rockbandet Led Zeppelin var verksamma mellan 1968-80 och la ner verksamheten efter det sorgliga frånfället av trummisen John Bonham 1980. Under sin tid cementerade de sin position som världens största rockband. De tog rockbluesen som var populär under slutet av 60-talet och skruvade till den med psykedeliska inslag, folkmusik, funk, elektronik och allt man kan tänka sig. I rena farten uppfann de hårdrocken också. Zeppelin bemästrade allt.

Efter nedläggandet av bandet 1980 sysslade de överlevande medlemmarna med olika soloprojekt och nya band. En första högst kortvarig återförening av bandet skedde till Live Aid-galan 1985 och tio år senare stod Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones på scen en kort stund i samband med att de blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame. Denna gången var det inte heller fråga om någon hel konsert, de jammade en stund tillsammans med bland andra Aerosmith och Neil Young.

Nog för att Page och Plant tillsammans i olika konstellationers namn spelat Zeppelin-låtar av och till genom åren så var det ändå som att en bomb slog ner när det stod klart att bandet skulle ställa sig på en scen igen i sitt ordinarie utförande och spela ett reguljärt set med låtar och i december 2007 exploderade eventet på den då relativt nybyggda arenan O2 i London.

Syftet var en hyllningskväll till den året tidigare avlidne skivbolagsdirektören Ahmet Ertegün, grundare av skivbolaget Atlantic Records som under sin aktiva karriär gjorde stora insatser för jazz, blues och rockmusik. Mycket musik som vi idag klassar som klassisk hade aldrig fått se dagens ljus på skiva om det inte var för denne man.

Under kvällen spelade även Emerson Lake & Palmer, Yes, Bill Wyman Rhythm Kings och Foreigner (eller åtminstone delar av dem) men den stora begivenheten var förstås LZ som avslutade kvällen och som är den delen av showen som presenteras på albumet och DVD:n Celebration Day.

Förväntningarna är förstås ENORMA. Arenans 20,000 platser tog naturligtvis slut snabbare än ett dubbeltramp och enligt uppgifter försökte 20,000,000 människor få biljett till spektaklet vilket medger ett svårslaget rekord noterat i Guinness World Book of records.

Några som nog inte hade så svårt att få biljett var Paul McCartney, Jeff Beck, Brian May, David Gilmour, bröderna Oasis, The Edge, Bernard Sumner, Dave Mustaine, Peter Gabriel, John Squire, Mick Jagger, Kronprins Frederik av Denmark, Juliette Lewis, James Dean Bradfield, Richard Ashcroft, Marilyn Manson, Kate Moss, Naomi Campbell och Jerry Hall som är några av de mer celebra på plats i publiken.

Funkar det då? ja herrejävlar.




Det stora frågetecknet inför kvällen är förstås positionen trummor. Giganten John Bonham som var en så otroligt stor del av hela idén Led Zeppelin finns ju inte med oss längre. Vem sjutton kan fylla den platsen? Vem kan kliva in och ta de skorna? Vem? Det måste till en annan Bonham, sonen Jason Bonham, och som han gör det.

Visst Plant når inte de allra högsta topparna i sångregistret, Page fäpplar till nån gång och Jones spelar rent av fel i ett intro vid ett tillfälle men det spelar ingen roll. Det är en magisk kväll i London som når rakt genom TV-rutan och högtalarna rakt in i hjärtat på åhöraren. Det är gåshud, andhämtning och hjärtklappning från början till slut.

Från den inledande lite storvulna filmen som förevisas på projektor för åskådarna där det uppvisas klipp på bandet i sin glans dagar dokumenterade av ivriga amerikanska TV-reportrar genom det första riffet i Good Times Bad Times genom den sjösjuka blubbiga orgeln i No Quarter och den massiva tyngden i Kashmir som ni ser i klippet ovan. Det är en känslomässig massaker. En av de här låtarna hade fått ner en i brygga. En hel konsert är.. ja, jag vet inte vad..

De här skrynkliga farbröderna gör allt vad som förväntas av dem. Plant ylar, Page spelar med fiolstråke och på Theremin. Jones växlar ledigt mellan orgel och el-bas och Lill-Bonham är som ett barn på julafton bakom trumsetet. Samspelet musikerna emellan är som musik bara det. Page lägger till några krusiduller på gitarren som passar i stunden, tar fram den dubbelhalsade gitarren till Stairway to Heaven och svettas floder, men med ett stort brittiskt leende fastnaglat i ansiktet.

Det är helt enkelt löjligt bra. Och det här får man inte se själv på lokal. De spelar en gång, en kväll och sen är det bra. Det är så hemskt tråkigt att man inte ens kan få drömma om att få se det här på ett fullsatt Ullevi en ljummen sommarkväll. Ingenting hade gjort sig bättre.


John Paul Jones, Robert Plant och Jimmy Page kramar om Jason Bonham.

Puritaner och extrema vänner av bandet hittar säkert något att klaga på. Som att Dazed and Confused inte håller på i en halvtimme som när det begav sig live för i tiden, eller att ingen verkligen kan ersätta Bonham, inte ens hans son. Vi andra lyssnar inte på det. Vi lyssnar och tittar på Celberation Day. Om och om igen. Vi lyssnar högt och koncentrerat, vi spelar luftgitarr, vi vevar med armar och ben, vi skriker rakt ut och vi trivs.

Led Zeppelin sålde bara runt 300 miljoner album under sin aktiva tid. Stöd de kvarvarande medlemmarna genom att köpa deras senaste utgåva. Besök rentav deras hemsida för mer info.


torsdag 15 november 2012

Äntligen ett nytt kassettdäck och det blev en Luxor


Luxor 12092431
Kassettdäck

Jag har sedan en tid tillbaka letat efter ett vettigt kassettdäck och lyckades idag lägga vantarna på ett klassiskt sådant. En sann glädje infann sig när jag hämtade ut paketet och än gladare blev humöret när jag installerade praktverket och allt lyste upp och spelade band som det skall göra.

Tingesten är ju ändå från säsongen 1975-76 och har därmed några år på nacken.

Den är inte helt med i matchen. Det fina teak-fanéret hade gått sänder i ett hörn i transporten och den har lite andra ålderskrämpor men inte värre än att det skall gå att få ordning på med lite pyssel och vård. Det kändes ganska logiskt att spela en köpkassett med Björn Afzelius som första försök, och det gick alldeles utmärkt det. Nu är frågan om man stannar här och bara inkorporerar den i mitt Yamaha-system av lite yngre årgång eller om jag helt enkelt tvungen att jaga rätt på de ursprungliga syskonen till däcket också, förstärkaren/tunern, högtalarna och skivspelaren. Antagligen måste jag det.


Ett riktigt kassettdäck har en dammskyddande lucka som på en Grammofon. Här i uppfällt läge

Och här i nedfällt läge

Så här presenterades Luxer-enheten i Tyskland när det begav sig. Fast Luxor var förstås svenskt och allting byggdes i Motala fram till att asiaterna tog över marknaden i slutet av 70-talet.

Snygga detaljer och någon form av granit eller asfaltsliknande beläggning i designen

Dolby-effekter kan uppnås

Lamporna lyser förstås i det där mjuka 70-tals-färgerna

Det är en härlig syn

söndag 11 november 2012

Senaste Soppan med Gunnar Danielsson


Gunnar Danielsson
Konsert "Senaste Soppan"
Konstepidemin, Göteborg, 2012-11-10

Den legendariske artisten Gunnar Danielsson bjuder in till konsert. En hänförd och varm publik sluter upp och kvällen utvecklar sig till en härlig kväll med sång, musik, skratt och dans.

Gunnar som kanske många minns mest från det klassiska proggbandet Risken Finns på 70-talet, banden Ensamma Hjärtan och Danielsson & Pekkanini på 80-talet och även i rollen som programledare för Guldslipsen i SVT för länge sedan har ju även en stabil solokarriär i ryggen sedan över 20 år tillbaka i tiden.

Med underfundiga och skruvade texter om tillvaron och starka melodier med bett i liknar inte Gunnar så många av sina branschkollegor. Som hos många andra generationskamrater finner vi en viss dos av Bob Dylan i tillvägagångssättet men det blir aldrig så direkt översatt och tolkat som hos till exempel Ola Magnell eller Mikael Wiehe

Kompbandet har tappat bort sin trummis men bygger ändå upp en mycket stabil fond till Gunnar på bas, kompletterande akustisk gitarr samt elgitarr. På presskonferens-manér sitter de i en rad på scenen och briljerar var och en för sig. Gunnar i mitten förstås och med mest fokus på sig men tyngden i framförandet uppstår i band-mekaniken.


Alldeles nära Linnéplatsen i Göteborg hittar du en konstnärlig enklav
Jag startar min kväll i goda vänners lag med en klassisk panerad ost på en tjeckisk restaurang i närheten. En god grund för kvällen som sedan fortsätter  på Konstepidemin i Göteborg.  Det tidigare epidemisjukhusområdet omvandlades 1987 till en fristad för konst och kulturellt utövande. I tio fristående hus i ett lummigt parkområde finns bildkonstnärer, scenografer, silversmeder, keramiker, dansare, musiker, animatörer, textilkonstnärer, skulptörer, designers, filmare, fotografer, skådespelare, tecknare och författare. Det är en självklar miljö för Gunnar Danielsson som förutom att spela låtar även målar och skriver skönlitterärt.

Väl på plats i restaurangpaviljongen på konstnärsområdet har borden dukats med de fina dukarna. Utvald flasköl finns på kylning och man kan även äta soppa och bröd till en modest kostnad. Vi slår oss ner vid ett bord allra längst fram har därmed utmärkta platser på första parkett. När vi satt oss till bords och fått lite gott i oss äntrar Gunnar med band scenen. Bandet består av  Magnus Hartelius, Anders Christensson, Bo Karlberg och Klas Ålander

Som första låt bränner de av en av mina personliga favoritlåtar, Stjärnor När Han Ler. Det är lite som när David Bowie öppnade med Space Oddity på Stockholms stadion 1990.  En makalös start helt enkelt. Så här lät och såg det ut:



Jag blir så överrumplad av starten att jag missar en vers i början när jag börjar filma, men det mesta av sången är med i klippet ovan.

Det spelas tre set med pauser á 20 minuter mellan varje omgång. Varje set blir längre och längre och det sista håller på i ett härligt lång tid. Vi får höra låtar från många olika faser i Gunnars liv. Vi hör publikfriare som Som Sommaren och hitsingeln Ishockey & Fotboll sida vid sida med tyngre grejer som Jonny plockar Sten och den monumentala Äkta Tok (Hade Jag haft en Penna). Det mer trubadur-aktiga övergår av och till i ren rock 'n roll. Gunnars ibland återhållet bittra textrader ramas in fint av växelvis följsam och ibland kantig elgitarr som vid något tillfälle låter som rena The Velvet Underground. Det finns en spännvidd i materialet som gör att det aldrig blir tråkigt och mellansnack roar ibland lika mycket som själva texterna gör.

Sådär halvvägs in i föreställningen börjar spridd dans uppstå framför scenen och lite senare är det fullt av folk som buggar eller shakar loss till tonerna. Om det var en varm stämning i lokalen börjar den nu snarare likna ångande.


Gunnar blir varmare och varmare i kläderna



Det är en härlig kväll som uppskattas av kulturtanter och -farbröder i alla åldrar även om medelåldern är lite högre än vad den är på Sticky Fingers en lördagskväll.


Märkligast kavaj bar en man som inte kunde sitta still länge
Det är så roligt att se Gunnar tas emot på det här sättet. För många är han tyvärr obekant eller bortglömd och det är så synd när så många missar en sån kulturbegivenhet som han är. Så ser du en affisch med en Gunnar-spelning på ett träd någonstans i framtiden, notera då noga datum & plats och du har en mycket god kväll framför dig. Eller varför inte handla en platta? Kommer du över ett ex av Danielssånger som är en samlingsplatta får du en fin introduktion till Gunnars samlade produktion eller så kan du ta dig till hans hemsida och ta del av info om hur du kommer över hans senaste skiva Tack för ordet som kom ut tidigare i år.

torsdag 8 november 2012

Dimbodius Sisyfos-arbete


Dimbodius
Sisyphus' Surrender
Album. 2012 (Evenco)

Det har vart tyst om västkustbon Dimbodius ett bra tag, det var åtta år sedan vi hörde något nytt från det här hållet. Då, eller om det var något år senare fick jag en blandad självbränd CD-R av en god vän som innehåll tre av den för mig då innan helt obekante musikanten. Jag roades då och lät mig smaka av musiken som på den tiden var helt i otakt med samtiden i sin allvarsamma ton och i sin närmast beundrande återtolkning av ljudbilden på The Cures monumentala album Disintegration från 1989. Många har genom åren känt sig kallade att härma The Cure. Pop-låtarna, knas-låtarna, Fuzz-låtarna osv, men mig veterligen har inget direkt försökt sig på just produktionen på Disintegration, en för tiden märkligt episkt och storslaget inspelad skiva som fick oförstående recensenter då att likna det hela vid Pink Floyd. Det skulle vara Mogwai då som försökt innan, men när de killarna oftast fastnar i intro-delen på en klassisk låt gick Dimbodius hela vägen genom melodi och ynklig självsanerande sång á la Robert Smith också.

Årets comeback Sisyphus' Surrender bjuder på de där ringlande ekoförsedda keyboardmattorna vi har hört innan som för tankarna till Cure och 1989 och allt det där men även en del annat. På gott och ont kan man säga.

Låt mig få börja med att få berömma det fantastiskt sympatiska fodralet.Ett ålderdomligt dikt-häfte från svunna tider med texterna till sångerna i ett gammaldags typsnitt lyfter vilka ord som helt egentligen. En mycket elegant förpackning verkligen. På varje sida indikeras också var på vinylskivan stycket man just läser befinner sig. En gubb-nörds-snygg detalj.

Den massiva produktionen signerad Anders Dahlbäck (mest känd för att producera andra artister eller att se väldigt glad ut när han spelar trummor med Ulf Lundell live) lyfter fram den ibland närmast uppsprickande sången och de olika instrumentala insatserna. Det låter väldigt tydligt allting. Dimbodius sjunger ömsom ynkligt och ömsom desperat om lyckligt olycklig kärlek. Det verkar inte handla så mycket om den klassiska ensamheten utan mer om att längta efter att längta efter den som ligger bredvid i sängen.

Musikaliskt är ordning och reda  i situationen. Ljuden från tangenterna får sällskap av prydliga gitarrer och 80-tals-basar och lite försiktiga trummor här och där. Nina Kinert sluter upp på sval körsång och får även lite egna rader att sjunga i No-Fault Divorce. Hon tar dock aldrig över showen.

Dimbodius dag är 'så där'
Jag var inne på tidigare att den nya skivan har egenskaper av både gott och ont. När formen hålls i stilen mer liknande som på de tidigare alstren fungerar formeln ganska bra. När det gås något ur karaktär och skall poppas till lite mer går det så där. Kent-vibbarna i Chastity Fields känns onödiga och på något annat spår uppnås likheter med ett lesset Melody Club. Det är lite synd, men det mesta andra är helt okej. Bäst i linje med det stiliga fodralet blir det i det avslutande, mest desperata och märkligt betitlade stycket Deuteronomy 28:53. Tok-allvaret i Dimbodius rekviem hade gott kunnat få spilla över på andra spår på skivan också. Ska man göra en deppig platta kan man lika gärna göra den svulstigt tok-deppig.

Personlig favorit är annars den The The-osande Man Devoid of Grace. En riktigt läckert arrangerad låt som faktiskt hade platsat på den klassiska LP'n Mind Bomb som för att för dagen sluta cirkeln kom ut, just det, 1989.


All information om hur du får tag på en platta (eller varför inte en limiterad box) hittar du på:
HEMSIDAN eller FACEBOOK

fredag 2 november 2012

Woodlands - Lämpliga ljud i hösten


Woodlands
Woodlands
Album, 2012 (Ingrid)

Utan att vi begriper det är november över oss igen. Jag äntrar månaden med ett debutalbum med ett nytt band som dock innehåller en del gamla bekanta från tidigare konstellationer.

Woodlands består av Sara Wilson, känd från bandet First Floor Power på sång och gitarr. Bakom basistens bas hittar vi Marcus Holmberg känd från Komeda och bakom trummorna vispar Niklas Korssell, annars mest bekant från The Plan och New Rose.

Jag gör helt rätt som går in i mörkrets månad i sällskap med Woodlands. Det här är precis vad vi behöver just nu. Vi behöver organisk muisk. O-ironisk musik. Riktiga låtar. Riktiga instrument. Det går inte an att ta sig an den här årstiden med Baleric Techno, det måste vara nåt som river och sliter eller är sprött som ett löv om hösten som inte förstår att det skall dö.

Ganska logiskt öppnas skivan med en hyggligt rak stöld av Neil Youngs Down By the River.
Plocke-Pinn-gitarr delar rum med rund djup bas och tassande trummor med tydligt mixad cymbal. Sara sjunger tydligt och oförställt och omfamnas då och då av mild manlig körsång. Move Forward kallar bandet sin version av Neils klassiker och kanadensaren återkommer som influens på andra spår på skivan om än inte i så total form som i öppningsspåret.

Man kan läsa in fler referenspunkter från 1960-, 70- och 90-talets musikscener, men det är inte så nödvändigt då låtarna i sig håller hög klass och står på sina egna ben. I ena stunden rullas pop-mattan ut och i andra stunden hör vi ren rock'n'roll. Första fjäderlätta singeln River Running Wild låter först enkel och radio-aktig men utvecklas under sångens gång till något mer komplicerat och intressant ändå. Så där håller det på. Det som inledningsvis kan låta lite platt öppnar sig snart i fördjupande upplevelser ju mer skivan kryper in under skinnet på lyssnaren.

Ute i skogen med Woodlands
Mot slutet av skivan hittar vi två stycken som får ta lite längre tid på sig. I Kids närmar sig Sara sin storasyster Jenny Wilsons (också känd från First Floor Power och som framgångsrik soloartist) mer manierade sätt att sjunga på och i avslutande Make it Through hör vi kanske det starkaste bidraget på hela skivan. En sanslöst skön låt inbäddad i taggiga mullrande gitarrer.

Mest spektakulärt på skivan är dock gitarrsolot i Housebuilding. Det här kan vara det bästa gitarrsolot jag hört på skiva på säkert tjugo år.  Det må så vara att effekten är i hamn bara genom ett visst dragande i reglage och spakar snarare än vad som egentligen spelas men helvete vad det fräser och glöder ur högtalarna när rätt volym är inställd. Ibland är mycket - mer.

   

För den som vill utforska Woodlands vidare finns skivan utgiven i alternativen vinyl eller digitalt.
Ta er till hemsidan för mer info, eller Facebooksidan. För den som känner att den måste bearbeta Neil Young-referenserna ytterligare finns även ett informativt videoklipp som du kommer till genom att klicka på bilden på Sara ovan. Det leder via Per Sinding-Larsens sida till SVT Play där de meddelar att klippet kanske inte ligger kvar i all evig tid eller så.