söndag 24 november 2013

Från Post-Rock till Huligan-Indie




Hunt
Holograms
Konsert, Stora Scenen, Pustervik, Göteborg, 131122

Jag hamnar på konsert igen. Skoj.

Efter lite lämplig uppvärmning på sunkkrog på andra Långgatan äntrar vi Pustervik på fredagskvällen och kommer precis lagom till att Göteborgska Hunt äntrar scenen.  De spelar klassisk post-rock med inslag av 80-tals-ångest. Svepande och episkt delvis i samma skola som Mogwai men med skirande kvinnlig sång. Det låter dels som gamla bekanta för 25 år sedan som den där peaken av just post-rock som tornade upp sig en bit in på 2000-talet. Alltihopa är ackompanjerat av ett bildband med ledsna människor i trasiga hus med många instagramfilter pålagda. Vi slås av hur välljudande och professionellt det låter och ser ut. Jag har aldrig hört Hunt förut men det gör inget, man faller in i grejen med en gång.


Det är ganska bra med publik på plats men inte så stora folkstormar att det inte går att ta sig ner till strax framför scenen för att ta sig en närmare titt.

Det blir långa låtar som det är frågan om i den här genren som på något sätt korsar indie-rock med en mer nästan symfonisk ådra. Ofta belönas med befriande crescendon mot slutet av varje stycke




Hunt verkar ha en lös banduppställning med medlemmar som kommer och går men det märks inte av utan det låter helgjutet och totalt det hela. Efter sista låten kändes det nödvändigt att gå till merchandisebordet där bandet gladlynt sålde den nya färska skivan Dark Come Sooner och det är en bra platta som låter god  i samma anda som det lät på spelningen.


Efter Hunt och en lagom lång paus skiftas stämningen när det blir Farstabandet Holograms tur att visa upp sig. De har också vissa avstamp i det lätt ångestfyllda och melankoliska från svunna tider men med en mer uppkäftig attityd. Vi hör dels hela basgångar från Joy Division och analoga syntslingor som stulna från The Cures album Faith men framförallt hör vi slingor av förbannande gitarrslingor med mycket diskant så som Broder Daniel spelade dem. Ibland hör vi rent av hela låtar och riff som de gjorts innan men här presenteras de i mer huligan-liknande miljö. Sången skriks konstant, ungefär som det skriks utanför puben på väg till derby på den närliggande arenan med ett cirkum av 8 pints i magen i ett gråmulet England. Det är punk, det är svårt att kalla det något annat och det är ilsket. Stämningen i lokalen ändras markant och strax bildas en en moshpit mitt framför scenen där ungdomarna dansar på varandra som om det inte fanns någon morgondag.

På klassiskt manér uppstår bråk med vakterna när någon lätt för ivrig konsertbesökare kastas ut och scenen som uppstår vävs in i föreställningen på ett nästan regisserat sätt.

Det blir lite entonigt efter ett tag men det har ändå någonting, det här arga och kantiga. Det är svårt att höra vad de sjunger om eller vad de vill egentligen men det biter, det får man säga. MEd lite mer struktur och dynamik kan det nog gå långt. Holograms är redan ute och turnerar i världen och USA så det är väl redan på väg.

Som vanligt kul att gå¨på konsert och också kul att kolla på de där grejerna man inte alls kollat upp innan. Att ta del av nytt i real-tid med dagens fina ljud- och ljuskvalité som Pustervik erbjuder.

Hunt verkar inte ha någon aktuell hemsida men man kan lyssna på ett spår på skivbolagets sida och kanske hitta mer info på någon annan flik där.

Holograms har en Facebooksida.


onsdag 13 november 2013

Skräck-Countryn i helgen


Dirty Old Bastards
The Don Darlings
The Coffinshakers

Halloween bash/konsert, Götahof, Göteborg 131108

Jag var ju och upplevde kultur i helgen. Tre band och nåt sorts sent Halloween-tema. Inte ett sånt där jobbigt Disney-Halloween-tema utan någonting mer mot ragger/hipster-Halloween typ.

Eller så mycket hipster-feeling vet jag inte om det finns över den här grejen längre, det kanske rent av är svennigt nu, vad vet jag.

Hur som helst så levererar tre band musik med lek med generationerna. Först ut i trappen till Götahofs lätt gotiska lokaler bjöd Dirty Old Bastards på musik med ståbas och tvättbräda bland annat.


Snygg inramning får man säga även om man hastade på in i lokalen och jag aldrig riktigt greppade vad bandet spelade riktigt. Det såg trevligt ut iallafall, som förr i världen på festerna i Vasastaden, Linné eller Haga i Göteborg.



Polarn Tony tyckte på förhand att det lät som studentspex men jag tyckte det lät lite starkare vid en närmare granskning. 



Sen inne på stora scenen var The Don Darlings först ut på scen. De såg ut som en samling kraftigt berusade bilmekaniker långt ifrån sitt garage. De fick till en fin bensinmacksblues från svunna tider. Publiken såg ungefär likadan ut förutom töserna som blandade friskt från 40- och 50-talet och pinup- och filmstjärneideal och andra attribut. Minst 75% täckning av huden av tatueringar är dock ett minimikrav i den här samvaron. För alla inblandade.



Sen var det dags för The Coffinshakers som har en sångare märkligt nära Johnny Cash i tonen. Det är en Cash i en vampyrfilm från 50-talet i och för sig med lite styggare musikalisk inramning med både twang och darr i gitarr och ståbås till. Jag tyckte att sångarn var lite väl nermixad och gick och småpratade lite med ljudteknikern som var sympatiskt placerad på golvet bland publiken. Han meddelade att "Det har brunnit i alla topparna" men i och med att jag inte behärskar ljudteknikerska så har jag ingen aning vad han pratade om. Roligt var det iallafall.  På lite närmare håll var det lättare att urskilja sången hur som helst och även om det var utsålt så var det en behaglig nivå på trängseln närmast framför scenen där ansatser till styrdans av mer ironisk art var det vildaste som hände.



De här gynnarna har väl inte gjort någon ny skiva sedan 2007 och jag vet inte hur het den här scenen är längre (De är enligt uppgifter stora i Finland dock) men det blir en riktigt skön kväll med en glad och tacksam publik som bär fram bandet till en god prestation trots den småsurt coola imagen.



Här har jag hamnat lite på kanten. Alldeles intill en köksdörr som personal från köket ville använda hela tiden men de hade en väldigt förstående inställning trots att man var alldeles i vägen.


Kul kväll helt enkelt och banden har några riktigt tjusiga låtar som de spelade ordentligt denna kväll. ta en titt på Facebook och Spotify och Youtube och sådant där så finns de överallt för de som vill känna vidare på grejen


onsdag 6 november 2013

David Bowie i Extra-upplaga















David Bowie 
The Next Day Extra
EP, 2013


Knappt har beskedet om Lou Reeds frånfälle hunnit sjunka in i medvetandet när David Bowie plötsligt visar nya livstecken.
Livet är Liv och Livet är Död.

Låt oss börja reda ut formatfrågan. Tidigare i februari i år släppte David Bowie sitt efterlängtade comeback-album, The Next Day, det första på tio år.  Ett fantastiskt gott album, antagligen årets album alla kategorier om än inte helt i klass med de mest spännande musikaliska expeditionerna på 70-talet, men väl så gott så.

Nu just som novembermörkret helt börjat omfamna och kväva oss släpper Bowie skivan igen i lite olika nya de luxe-varianter. Det finns dels en trippel-album-utgåva, dels ett dubbel-album och sen finns det en digital EP att titta närmare på. Trippelskiveupplagan innehåller dels den vanliga skivan, en skiva med nyskrivet, remixer och b-sidor samt en DVD med videos till de låtar som blivit singlar från den ursprungliga skivan. Dubbelskivan innebär samma som trippeln minus DVD:n och den digitala EP:n innebär just skivan där det nya gömmer sig och det är den jag väljer att lägga under lupp mest i dagens artikel.

Det har hörts en del gnäll om skivsläppet. Att det luktar cash in och profit men sanningen är ju den att köparen kan välja helt vad den vill köpa genom de olika alternativen som ges. Dessutom lyssnar ju de flesta surskallarna gratis genom Spotify ändå så gnället är delvis obefogat.

Det är dessutom inte någon helt ny idé det här med att återsläppa skivor inom samma år i nya varianter och utföranden. The Cure gjorde det 1987 med sitt dubbelalbum Kiss Me Kiss Me Kiss Me som släpptes som trippel lagom till julhandeln det året till exempel.

Man kan tycka att det är lite tramsigt, att det hade räckt att släppa de nya låtarna och några remixer och sen låta det vara bra med det. Eller så kan man skita i att fundera vidare på det och konstatera att man står inför en avlyssning av en bunt nya David Bowie-låtar. En vecka kan börja sämre om man säger så.

Det som är helt nytt är Atomica, The Informer, Like a Rocket Man och Born in a UFO. Vidare har vi även God Bless The Girl (som fanns med på den japanska utgåvan av originalskivan), samt remixer på Love is Lost och I'll rather be High. Ovanstående utgör den digitala EP:n. Bonuskivan i fysisk form innehåller även de gamla bonuspåren Plan, I'll take you There och So She som alltså var med på de luxe-skivan som släpptes i februari. Är alla med så långt?

De nya låtarna spretar och drar som de andra låtarna födda till världen 2013. Ingenting är speciellt direkt eller skamlöst publikfriande. Men det är typisk Bowie-musik. Lite avigt och introvert och storslaget på samma gång. Referenserna från den egna såväl som andras karriärer filtreras ner till en kopp mocca som är svårslagen om man jämför med typ all samtida musik i övrigt. Det låter modernt och ändå inte. Det målas både innanför linjerna och en bit utanför. Det är ur och i takt med tiden på samma gång.

I inledande Atomica leker Bowie med publikens förväntningar i den laddade textraden "Let's take this Show on the Road".  Oavsett om upphovsmannen bara jiddrar med sin publik som inget hellre vill att ikonen skall ut på turné-vägarna eller om han har något helt annan mening spelar ingen roll. Det biter. Lite 1980-bas sipprar fram i klassisk pop/rock med  småstygg gitarr. The Informer slår an sådär som ett spår från klassiska Scary Monsters med kul sång sjungen i lager mot varandra. Bowie sjunger såklart alla lagren. Skiften och byten av harmonier och takter sker så där märkligt som de bara gör. Det tar sin tid att ta sig in i det. Man måste jobba med musiken igen. Inget jävla färdiglagat. Det bjuds upp på en brottningsmatch med lyssnaren, man krävs på en motprestation.

Born in a UFO trasslar sig längst bort i rockhistorien och erbjuder otyglad elgitarr från ett yrvaket tidigt 70-tal, någon form av Bruce Springsteen-hyllning och innerlig sång. Det är smått underbart.

Bowie har nåt för sig med Vouge i Tyskland
Like a Rocket Man har inget att göra med Elton Johns plagiat på Space Oddity från 1972. Det hade vart roligt och höra en oprovocerad misshandel av den. Istället får vi en sjösjuk popdänga jag inte riktigt kommer igenom. Lite som migrän på de sju haven trots ett gott tempo och fint skruvande på de sex-strängade. God Bless the Girl är mer finstämd med dansant akustisk gitarr och glatt i moll med stark refräng. Härligt piano också.

Två låtar remixas, John Murphy från insomnade LCD Soundsystem drar ut Love is Lost i över 10 minuter där rytmen bygger mycket på om-samplade da capo-applåder. Det låter lite som hästhovar på den engelska överklass-landsbygden. Vid de första genomlyssningarna låter det lätt hysteriskt och omständligt. De där hovarna klapprar frenetiskt och vill aldrig lägga av men sedan händer något. Man kommer till ro och sveps med i en haltade meditativ skruvad resa som faktiskt för tankarna till en uppdaterad version av All The Madmen från 1970 på ett inte helt oävet sätt. Efter sådär sex minuter stegras upplevelsen och planar ut i mer regelrätt new wave-house med några toner från Ashes to Ashes inklistrade. Den tar sig helt enkelt, men först efter en 10-12 avlyssningar.

I'll rather be High levereras i en venetiansk version. Det innebär inslag av cembalo i kompet men i övrigt väldigt små justeringar. 

En ny EP med David Bowie. Livet kanske kan återgå till livet igen.

Love is Lost (Hello Steve Reich Mix By James Murphy For The DFA) som den fulla titeln heter har förärats med en ny video. (en förkortad variant dock, den här är bara på strax över fyra minuter) Det leks med dockor. David Bowie-dockor.