torsdag 29 september 2011

En Ros är en Ros är en Ros


New Rose
Tracklist Within
Album, 2011

Jag vet inte varför stockholmarna i New Rose heter som de gör. Faktum är att jag knappt vet någonting om dem då det inte följde med någon sedvanlig information på klassiskt A4-papper som det brukar göra med svenska skivsläpp. Internet är fåordigt om bandet och Googlesökningar gör mest att man fastnar i The Damneds sång New Rose som man först skulle kunna tro var källa till bandets namn, men som jag efter att ha lyssnat igenom Tracklist Within ett par gånger inte längre tror har någonting med det att göra.

Efter ett par kvalificerade sökningar förstår jag ifall att att herrarna i New Rose tidigare sysslat med frijazz samt deltagande i den första uppsättningen av The Plan. Den uppsättningen som hade några former av kommersiell framgång sådär runt 2001.

Trion bjuder oss på tio spår av Rock. De poängterar att de spelar rock tydligt på sin facebooksida på ett sätt som bara för några år sedan hade upplevts som överdrivet ironiskt eller rent av bonnigt. Men 2011 fungerar det här förtydligandet då väldigt mycket samtida rock faktiskt är väldigt lite rock egentligen.

Det är sång, gitarr, bas och trummor för hela slanten som det var förr i världen. Det osar av klassisk alternativ rockmusik från en ficka i tiden som inte blivit så uttjatad än. Många samtida band har fastnat i referenserna från skarven 1970/80-tal, men New Rose har valt att hämta ammunitionen ifrån några år efter de flesta av sina hippa branschkollegor. Vi pratar om en tid som sträcker sig från mitten av 80-talet fram till mitten av tiden mellan mitten av 80-talet och 90-talet och vi pratar om tidiga alster med band som Sonic Youth och Dinosaur Jr. Vi pratar sålunda om ögonblick i rockhistorien rent bokstavligt, men mycket konsekvent utforskat av New Rose och som sagt, inte så förbannat uttjatat.


Den dynamiska trion New Rose

Tracklist Within ångar på, maler och knorrar och tar ut svängarna sådär lite för mycket som band sällan gör nu. Även om det mesta låter klassiskt alternativt låter bandet det få balla ut ibland. I Heavy Horn som inleds med någon form av tut i lur drivs vi igenom ett hav av rockmuller som så småningom leder in i något som låter som ett soundcheck från Woodstock 1969. Fast det är en ljudkakofoni som snarare låter som ett framträdande i TV4's morgonprogram i HD-kvalité snarare än 1969 på en leråker, men ändå.

I en rocktrio friläggs de individuella insatserna mer än i den mer vanligt förekommande kvartetten. Två gitarrister kan ofta fylla ut och täcka upp för mindre inspirerande trummisar och basister och man kan även välja att dränka anrättningen i körsång, orglar och allt man kan tänka sig, men se det behövs inte här där bandets medlemmar är så kompetenta överlag.

Ibland står det och trampar lite. I Kids Won't Wait kastas vi mellan ett introvert funk-riff, någon sorts The Fall-hyllning och en djupt enerverande refräng som upprepas alldeles för många gånger på kort tid. Men i andra stunder infinner sig nickningar och stamp med foten som när man avnjuter List Of Abbreviations, som titeln antyder textmässigt avhandlar olika förkortningar men musikaliskt uppvisar en större bredd och rymd. Vi är väldigt nära Sonic Youth här, men det är ändå ok. Det är mer rimlig rock än vad Sonic Youth själva sällan är.

Hur det skall gå för det här bandet, det kan man ju fråga sig. De lär ju inte toppa digilistan eller svensktoppen direkt med sin musik från sitt eget mindre välkända universum, men får de bara spela ordentligt runt om i landet så kan det nog röra en del på sig.

Plattan släpps den 5 oktober och mer info hittar du på bandets Facebook-sida.

Jag flinar lite också åt känslan man får när man för en stund släpper första fokus på musiken och låter den inta bakgrunden. Just hur slammerskvalet i bakgrunden lägger sig som samma typ av bakgrundsslammer som radioprogrammet Lilla Bommen/Bommen utgjorde i mitt pojkrum runt 1985-87. Man nästan väntar sig att Lars Aldman skall komma in och ava låtarna på sitt gemytliga sätt.

lördag 24 september 2011

Nu kan man dricka Ebbot

Ocean Ebbot Ale
Dryck, 5,0%, Oceanbryggeriet

Nu kan man dricka Ebbot.

Vi tar oss till Ölrepubliken och provsmakar. Ebbot är en bitter och som det brukar vara med bitters ganska obehaglig vid första klunken. Men redan vid klunk två eller tre infinner sig ett välbehag. Lite som när man lyssnar på en gammal bootleg med Union Carbide Productions. Först är det bara otäckt men efter en stund känns allt härligt.


Innan dess har jag och polarn Thomas hunnit käka en bit på Ölstugan Tullen. Som många andra förknippar jag namnet Tullen med en krog som låg mer rakt mot Järntorget, med tilläggsepitet Gillestugan. Men där har nu en internationell bar-kedja flyttat in sedan några år så nu får man gå till andra långgatan för att hitta korrekt krog. Eller i allafall en ny krog som tagit upp den gamla idén igen.

Tullen erbjöd vid vårt besök hjortfärsbiff med potatis och sås för en hundring jämnt. Den var fantastiskt god. Jag hade inga större förväntningar, men det här smakade bättre än mycket som kostar både två och tre gånger de pengarna på andra ställen.

fredag 23 september 2011

Bokmässefest

Det är bokmässa i stan och till den finns en rad fester kopplade. Jag väljer att gå på en fest i regi av de klassiska tidningarna Galago och ETC. Jag står med på gästlista (om än som del i en +2) Det tror jag inte att jag gjort sedan 1995.

Det är ett rätt blandat klientel närvarande. Kulturkoftor, hipsters, bimbos, serietidningsnördar och ungdomar. Folk har blivit mycket yngre sen jag hängde på klubbar och sociala event på allvar. Konstigt va?

Jag köper Stefan Sundströms Lilla röda och får även med mig en platta med det elektroniska bandet Kite som ska spela senare på kvällen, men jag orkar inte vara uppe så länge så jag hinner se de spela med en full arbetsdag dagen efter.

Det dricks flasköl som om det vore 1990 igen och alla är så glada och fulla av energi. Själv känner jag mig som en sten.


"A dinosaur is riding in my elevator.." sjunger töserna

Jag missade Kite men hinner se Slynkören. En samling damer som körsjunger alternativrocklåtar. Det värmer att få höra The Freaks, från början odödliggjord av Cortex med Freddie Wadling i spetsen. Det verkar inte som så många förstår låten, men värmen i lokalen är ändå stor.

Själva bokmässan blir jag matt bara att läsa om.

söndag 18 september 2011

Allt på en gång


Superheavy
Superheavy
Album, 2011

Konceptet Supergrupp brukar sällan fungera något vidare. Vare det sig det är frågan om ett desperat försök att tjäna lite snabba pengar eller en uppriktig idé om musikaliska möten i syfte att hitta nya uttryck så brukar det oftast fastna i minsta gemensamma nämnare, eller en dragkamp om uppmärksamhet som den deltagande med störst ego vinner.

När en supergrupp uppstått från en och samma scen som säg, Cream (Blues-Hårdrock), The Highwaymen (Country) eller A Perfect Circle (Alternative rock-Industri) har det lätt fungerat men när många uttryck skall blandas, tänk Grymlings (Svensk mansrock av olika kaliber), då svajjar det mer betänkligt och resultatet blir varken hackat eller malet så att säga.

Här har vi nu en ny supergrupp som bestämt sig för att skapa musik utifrån minst fyra kontinenter gärna samtidigt på en och samma gång i en och samma sång och det är helt utan ironi som de kallar sig för Superheavy, vilket de också kallar sin LP för säkerhets skull.

Jagger, Rahman, Stone, Marley och Stewart är Supertunga, tycker de

Skutan är tydligt styrd av Mick Jagger, episkt världskänd som sångare i The Rolling Stones. Informell konstnärlig ledare lite på kanten är David A. Stewart, känd som den ena halvan av Eurythmics. Dessa två brittiska herrar som har angränsande lantegendomar på Jamaica satt och sippade på drinkar en kväll och fastslog att det här med reggae är rätt skönt och att ett band som tar upp detta igen vore på sin plats. Man tog kontakt med Damian Marley (Bob Marleys yngste son) och han mumlade något om "supa 'eavvi" som svar och se där, nu hade bandet ett namn också. Stewart och Marley insåg snart att bandet hade alldeles lite indisk input och man lyckades övertala den flerfaldigt prisbelönta filmmusikkompositören A.R. Rahman att ansluta sig till skaran och nu började det likna något. Det var dock en ganska gubbig samling man satt ihop så i rena farten drog man med sig souldivan Joss Stone också innan man gick in i en studio i Kalifornien med enligt egen utsago agendan "att skriva sånger med mening".

Det kanske låter som jag raljerar något, men faktum är att idén på papper inte alls låter så dum. Jag har inte alls något emot att Jagger lämnar positionen som strutter i Stones ibland och gör lite andra grejer på egen hand eller med andra tjommar. Att få höra Lill-Bobs sorgsna mjuka jamaicanska engelska över indisk filmmusik eller brittiska rocktoner hade kunnat fungera alldeles utmärkt. Om man hade tagit ett spår i taget och låtit en medlem få leka tillfällig ordförande på respektive spår hade det här kunnat bli rätt kul, men nu envisas bandet med att försöka låta som FN hela tiden.


Med respekt för känsliga läsare censureras här färgsättningen på Micks kostym

Superheavy har inte varit på Netto direkt och handlat grejer till sin studio. Vi hör en dyr och tjock produktion av modernt snitt om än med starka blinkningar till ett mer omodernt arena-80-tal eller med resultat som musik specialskriven för svenska resebyråer att använda i tv-reklam i vinter. Om Annie Lennox hade dykt upp och börjat gapa på något av spåren också hade det känts som helt i sin ordning.

Låtarna fladdrar förbi som tillfälliga erbjudanden på restresor utan att något riktigt fäster. Singelspåret Magic Miracle har en hygglig vers men refrängen är stygg i sin lättsamhet och tankarna går till ett mer utslätat The Black Eyed Peas, när de är på sitt mest sentimentala humör och vill rädda världen med hav av floskler.

Stone har en stark röst, man kan inte ta den ifrån henne den men hennes bidrag på många sånger är av märklig art. Hon fastnar ofta i ett konstant soul-crescendo eller i ett jollrande wailande, mer som uppvisning snarare än som skönsång. Damian Marley å sin sida pyttsar in skönt pladder men tycks ändå vara killen som undrar lite vart han hamnat och mest funderar på vart han skall gå sen när han är klar med den här grejen.

Rahman är den som är svårast att få grepp om vad han har för sig under inspelningarna förutom i till exempel Satyameva Jayate (Hindi, översatt till svenska, "Sanningen övervinner falskhet", även Indiens stats-motto) och något spår till som bryter av mot den annars ganska jolmiga world-popen.

Jaggers röst är förvånansvärt intakt efter alla år. I One Day One Night låter han inte alls olik sig själv anno typ 1978 i en sång i milt tempo renflekterades en vild repa på stan. Här fungerar inramningen med Damian som kommer och tar emot en vers ur handen på Mick, men när han sedan skickar den vidare till Stone spricker den uppkomna magin och scenen liknar den som uppstår under en talkshow med Jay Leno precis innan det går till reklaminslag.

Det är uppenbart att det är Jagger som får bestämma mest. På skivan finns här och där insprängda Jagger-nummer som utesluter de andra i bandet, men ingen når upp till någon nivå värd att skriva hem om. A.R.Rahman har ju trots allt bara sålt 200 miljoner skivor på egen hand, han kanske behöver växa till sig lite innan han får ta mer ansvar på fler sånger till nästa skiva?

Ett spår klarar sig från yxan. I Rock me Gently fungerar äntligen grejen. Ett urbant men lakoniskt gitarriff öppnar dörren för Damian Marley som vokalt inleder en sång i baktakt som inte försöker för mycket att vara riktig reggae. Joss Stone har här för en gångs skull lugnat ner sig något och sjunger mer normalt och Mick håller sig sig nästan bakom de andra även om han inte kan hålla sig från att lägga några riktigt farfars-aktiga hiphop-termer som "yeah?" och "um-ha" under resans gång sida vid sida med de andra vokala insatserna. Mot slutet bakgrundssångsylar han dock som om det vore 1974 igen.

Plattan finns i två utföranden. En normal med 12 spår och en de luxe med 16 spår. På den senare ligger den andra sången där Rahman får ta ut svängarna lite mer, Mihyia men där ligger också det vedervärdiga spåret Hey Captain där alla inblandade lyckas med konststycket att låta som E-Type.

Så, nej , det här är ingen höjdarplatta. En ny riktigt trött Rollings Stones-skiva eller vad som helst med respektive artist i supergruppen på egen hand är bättre än det här vilken dag i veckan som helst.

fredag 16 september 2011

Jägarnatt


Tori Amos
Night of Hunters
Album, 2011

När hårdrocksband en gång i tiden inte kunde vända ut och in på sig själva mer fanns alltid det gamla symfoniorkester-tricket att ta till. Det vill säga att man gjorde precis som tidigare men lät sig ackompanjeras av en symfoniorkester som fick fylla i kanterna så att allt förhoppningsvis lät ännu tjockare, större och högre. Det var en idé som sällan fungerade. Dels fanns det sällan tillräckligt med nyanser utvecklade i ljudbilden som på allvar motiverande alla de tjänster som en storskalig symfoniorkester kan erbjuda. En stråkkvartett var ofta alldeles tillräckligt och medgav att var och en av de inbjudna musikanterna fick något vettigt att göra. I vissa fall kunde det räcka med en tillkommen kille eller tjej på cello för att transponera musiken bortom vad bandet egentligen hade kapacitet för att utnyttja i sitt verk.

Tori Amos spelar inte hårdrock, men av någon anledning har hennes dramatiska flygel-pop varit speciellt älskad av just hårdrockspubliken. Amerikanskan Tori ansågs tidigt vara lite av ett underbarn som komponerade melodier redan vid fem års ålder, fick ett stipendium vid prestigefyllda The Peabody Institute som hon dock tvingades lämna när hon fyllt 11 år. Uppgifter gör gällande att hon utvecklat ett ohälsosamt stort intresse för rockmusik samtidigt som hon helt tappade viljan att spela efter noter.

80-talet präglades av småjobb som körsång på andra artisters skivor, barpianist-uppdrag samt en kortlivad karriär i new wave-bandet Y Kant Tori Read. Det bandet lämnade inga större spår efter sig mer än att sångerskan senare skulle nå stora framgångar på egen hand, samt att trummisen Matt Sorum kort efter kom att ingå i Guns N' Roses. I början på 90-talet skivdebuterade Tori på egen hand och nådde ganska omgående stora framgångar.

Med piano eller gärna flygel i centrum skapade Tori allvarliga popsånger som avhandlade sin stränga katolska uppväxt, sexuella övergrepp och längre fram i karriären om missfall och moderskap. Allt i en skrud i mina öron rent musikaliskt nära Kate Bush i tonen.

Tori presenterar klassiskt svammel på sin nya skiva

Men när det har varit svårt att avgöra vad Kate Bush låtar egentligen handlar om har det i Toris fall varit enklare, då hon är tydligare och mer rakt på sak, textmässigt.

Skivorna har avlöst varandra i jämn takt fram till årets Night of Hunters som också signalerar ett skivbolagsbyte. Skivan är utgiven på Deutsche Grammophon, världens äldsta fortfarande fungerande skivbolag, välkänt för sina inspelningar av klassisk musik. De har hållit på sedan 1898 vilket får ses som en abnormalt lång tid i skivbolagsvärlden. (De utvecklade logotypen "His master's voice", ni vet bilden på hunden som förundrat tittar in i en trattgramofon, en bild som de dock sålde till EMI redan 1949. Efter det har de ganska konsekvent släppt album med den klassiska gula brickan på omslaget som alla människor som någonsin hållit i en klassisk skiva någon gång sett)

Följaktligen är det också klassisk musik som utgör grund och form för skivan. Tori har egentligen inte skrivit några egna stycken och sedan arrangerat de mot en klassisk fond utan istället utgått från existerande klassiska verk och hittat på sång och text till dem. Hon ger sig på Debussy, Bach, Mendelssohn, Schubert, Chopin, och Satie för att nämna några rockstjärnor av den gamla världen. Det börjar inte så tokigt.

I Inledande Shattering Sea, en variant på Charles-Valentin Alkans Song of the Madwoman of the Sea-Shore höjer man ögonbrynen över Amos brutala pianospel där hon ofta uppehåller sig långt till vänster på tangentuppsättningen. Här rullar stråkarna som spelas av medlemmar från Berlins filharmoniska orkester in som sjuka fiskmåsar över stycket och det låter spännande helt enkelt, men sedan blir det segt.

Tori spelar gudabenådat men det är nästan fascinerade hur tråkigt hon får det att låta bitvis. Det spelar ingen roll att hon presenterat skivans uppgift som att "...knyta ihop 400 års musikalisk historia med konceptet med jägaren och det jagade inom oss själva genom historien berättad av en kvinna som hittar sig själv i den falnande glöden i ett döende förhållande.." för att citera upphovskvinnan själv. Man somnar av och till helt enkelt.

Av någon anledning släpper Tori ibland mikrofonen till sin 11-åriga dotter och även till sin brorsdotter och de får ta en väldig plats på en del spår. De sjunger väl okej, men det blir minst sagt lite urballat.

Rent musikaliskt påminner det ibland om sida två på The Beatles filmmusikskiva Yellow Submarine, dvs den sidan som producenten George Martin gjorde instrumentalmusik på , och som han dirigerade bitvis hellre än bra.

Fearlessness, en variation av den spanske kompositören Enrigue Granados Orientale from 12 spanish Dances fungerar lite bättre än annat på skivan. Här faller saker lite mer på plats och halvvägs in i den tio minuter långa tagningen av Star Whisperer, en variation på Schuberts Andantino från Piano Sonata in A Major D börjar Tori äntligen banka på de där tangenterna långt till vänster igen. Hon borde banka oftare på dem.

Storslaget producerat med tyngd i tangenttryckningarna, men samtidigt så erbarmligt tråkigt. En märklig skiva.

söndag 11 september 2011

Dom som öppnar upp och blöder


The Open Up And Bleeds
An Act of Love and Violence
Album, 2011 (re-release)

Under en utflykt på internet för några år sedan snubblande jag över ett band som tagit sitt namn från en av rockhistoriens största enskilda stunder, sången Open Up and Bleed av Iggy & The Stooges. Ett så glasklart namnval måste ju indikera ett intressant band och jojomen, jag fick tillfälle att bekanta mig med en oslipad diamant inte fullt så känd av den större massan.

Som i fallet med många andra trevliga musikaliska upptäckter gjordes fyndet på min favorit-site lastfm, en site som jag tidigare pratat en hel del om och som fortsätter att vara en guldgruva för utvinning av vetskap av framförallt inte helt etablerade band som man aldrig skulle ha stött på annars. Lastfm har blivit allt det som insomnade myspace aldrig blev. En site helt på musikens villkor, en brygga mellan lyssnare och artister helt enkelt.

Stockholmsbandet The Open Up and Bleeds har släppt några singlar och EP's från 2007 och framåt och 2009 låg fullängdaren An Act of Love and Violence färdig och det är nu denna skiva som återlanseras under hösten och som också gjorts tillgänglig helt fri att ladda ner. Jag återkommer om hur du tar del av ett eget ex av skivan längre ner i texten.

Jag har hört en handfull av låtarna på skivan som funnits utgivna innan men tar nu del av resten av materialet som är riktigt starkt tvärs över. I en rättvis värld borde TOUAB fått ett vettigt skivkontrakt mycket tidigare i sin karriär och då hade man som lyssnare kunnat följa bandet i dess utveckling från mer rå punk till den mer utmejslade rockmusik de presenterar idag. På den LP som nu finns tillgänglig har vi nått fram till en punkt då en hel del intressanta faser redan avhandlats, tänk en Thåström med band som skivdebuterar 1985 som en vag parallell.

Nog om historien och tillbaks till plattan. Punkrötterna gör sig fortfarande påminda men vi tar del av en dynamisk samling sånger som spänner över en ljudbild av vasst och elektriskt till kallt och moloket elektroniskt. Produktionen är bred och stabil och lyfter fram sköna insatser på instrument och sång. Ibland går tankarna till hur Weeping Willows kunde låta förr, framförallt när de spelade live och ångade på en smula. Inledande In Darkest Hours är kryddad med den där gitarren som säger "twang" som för sällan får plats i rockmusiken. Vi hör kalasfet bas och skön new wave-gitarr i What John Said. Vi hör överlag ett alternativrock-ljud som lyckas blanda både 80-, 90-, 00-tal och nu.

I Stiv Bators in Us All påminns vi om rockgalningen Stiv Bators, mest känd från banden Dead Boys och The Lords of the New Church och ett allmänt vilt leverne. Texten tar upp tankar om hur det var att explodera när man var yngre. Texten till sången känns som en pendang till flera av texterna Henrik Berggren skrev till sin grupp Broder Daniel på 90-talet. Många av låtarna har texter som tar upp skräck både för döden och livet sida vid sida vid rent självbiografiska berättelser om till exempel hur det var att ställa sig vettskrämd på en scen vid 14 års ålder.

Det sistnämnda hör vi om i sången Everyone I Know, en låt som överraskar genom sitt digitala anslag. Mörk elektronik omfamnar en gitarr med ångestfyllda effekter kopplade till sig. Det låter lite som när Monster Magnet gör syntpop och man hajjar till lite över genrebytet.

Elektroniken hälsar även på i den nästan 10 minuter långa avslutande The End. Framförallt i den sista halvan som är ett enda långt outro som låter starkt influerat av David Bowies Ashes to Ashes eller någonting från The Cures Bloodflowers.

Influenserna virvlar på skivan men det låter ändå eget. I en tid då alternativ rock ofta låter ganska ren indiepop eller metal borde det absolut finnas utrymme och intresse för The Open Up and Bleeds mörka och hårda postpunk. Det gäller bara för dem att ta sig fram i bruset.

Till låten Ok is Not Ok har bandet producerat en video som visuellt tar upp den sorgliga historien om Leila K. Bara en sån sak.




Hela skivan finns helt fri att ladda ner på http://soundsofzilence.com/
Man kan även ta sig till bandets blogg för mer info samt till lastfmsidan
Mer videor, även till sidoprojekt till bandet finns på denna youtubekanal. Härhittar ni också videon till den äldre sången där bandet tonsätter ett särdeles våldsamt scenframträdande av den tyske giganten Klaus Kinski. Bara en sån sak. Hur kan man inte tycka om det här bandet?

lördag 10 september 2011

Dansa dig själv ren



Ja, den är ju inte ny den här, men jag upptäckte den här efterhandskonstruktionen härom kvällen och man blir ju så satans glad av den.

Som vanligt brakar helvetet löst sådär vid 3:05

torsdag 1 september 2011

Jag är inte riktigt med dig, Chilipepparn'


Red Hot Chili Peppers
I'm With You
Album, 2011

Det var fem år sedan vi senast hörde något från Red Hot Chili Peppers, men nu är det dags igen, vare sig vi vill eller inte. För i jämförelse med en del artister och grupperingar jag recenserar på den här bloggen så pratar vi här om ett multi-mega-stort etablerat band av arena-stora proportioner som ingen kommer undan.

Efter att från början mest spelat vit funk för en utslagen skateboardgeneration i Los Angeles sämre regioner fick bandet efter ett tag enorma framgångar världen över. Bakgatorna ersattes av prominenta scener och etablerade nöjespalats. Många som var unga på 90-talet lät RHCP bli soundtracket till ett vilt liv av fyllt av rockfestival, backpacking och tribal-tatueringar. Bandets hybrid av Funk, Rock och Pop byggde bryggor mellan delar av en ungdomsgeneration som egentligen hade så mycket med varandra att göra. Hittade man ingen annan gemensam musikalisk nämnare kunde alltid en platta med bandet skapa tillfällig och lättsam eufori och skapa tillfälliga vänskapsband med i princip vem som helst samtidigt som man tokdansade och skrålade fram raderna ur Give It Away eller Under the Bridge.

Sedan på 2000-talet blev bandet ännu större.

Red Hot Chili Peppers blev ohyggligt mainstream. Långt från obskyr alternativrock för heroinister med solbränna som lajjade runt där på bakgatorna i L.A.

En av förklaringen till bandets speciella sound var den stora kompromissviljan som fanns i bandet. Stommen med en bildskön sångare som skrev texter av självterapeutisk art kombinerad med en halvgalen basist som vacklade mellan tokfunk eller postpunk, ackompanjerade av gitarr som fick spelas av olika personer som kom och gick och i ett fall knarkade ihjäl sig (Hillel Slovak, heroinöverdos, 1988), en gitarrist som inte fick någon ledande roll i bandet men ändå fick sätta stark prägel på bandets ljud ändå, och så en trummis som trummade på omväxlande som att han trodde att han var med i Led Zeppelin eller i Van Halen.

Det är en ganska osannolik saga runt bandet, men vad man än tycker om dem så måste man erkänna att de lyckats sprida sånger av väldigt olika art men ändå med lika stora framgångar vare sig de gett sig på mer renodlad hårdrock, hippie-visa, lo-fi med rap eller rejäl radio-pop.

Förhoppningar om ett intressant nytt album skapas när vi nås av beskedet att bandet spelat in 70 nya låtar varav de valt ut de 14 bästa till 2011 års nya släpp I'm With You. Men innan vi börjar lyssna infinner sig förstås ett stort frågetecken.


Nye medlemmen Klingshoffer får spela gitarr och hjälpa till med att bära på Flea

Stommen i bandet har alltid varit sångaren Anthony Kiedis och spelevinken Flea på Bas. Från 1988 har vi hittat stabile Chad Smith bakom trumsetet och under stora delar av bandets tid i rampljuset har vi funnit John Frusciante bända strängarna på sin gitarr och utgöra det stora utropstecknet. Nu har John lämnat bandet och vän av ordning undrar förstås hur det skall det gå?

Jo, man har löst den vakanta platsen med Johns kompis Josh Klinghoffer som hängt i bakgrunden med bandet en tid och bland annat hoppade med på en turné som genomfördes redan 2007. Josh har inte någon lika tydlig ljudprofil som Frusciante eller som Dave Navarro som ingick i sättningen under några år av 90-talet. Josh är rent av ett ganska fegt val då bandet vet att han kan lira Frusciantes passager på gamla låtar men samtidigt inte lyfter bort gitarrljudet mot några nya destinationer eller verkar ha någon egen agenda som kan blandas med de andra medlemmarnas egon och bilda nyskapande alster på samma sätt som de lyckats med förut. Han spelar ju inte dåligt Josh, men det låter ändå mest som ett svagt eko från tidigare företrädare på samma plats i orkestern.

Det är en glad platta. Här finns inget utrymme för deppfunk som vi hört ibland tidigare. Det skall till och med göras utforskningsresor i disco och gladlynt pop med afrikanska undertoner av och till. Det är lite synd för att när den rena funken i bandets händer låter hopplöst daterad idag och hårdrocken låter platt så står ju hoppet till de där halvtempoballaderna med ackord av moll och dur som ringlar sig runt i varandra,, och de får vi ju inte så många av. och när vi väl får dem så är de sådär.

Allt är inte katastrof, men plattan som helhet är ingen höjdare. När bandet lugnar ner tempot något och sätter Flea i framvagnen som i The Adventures of Rain Dance Maggie låter det helt okej, även om det låter mer som 1991 än nu. Koskällan gör sitt till också. I Factory of Faith hålls skärpan vid liv men i till exempel öppningsspåret Monarchy of Roses går man vilse ganska fort i en idé man aldrig får styrsel på. I Brendan's Death Song görs försök att upprepa konceptet från Breaking the Girl, men kommer inte fram riktigt, även om syftet är gott i att hylla den bortgångne Brendan Mullen, en artistbokare som hade stor betydelse för bandet i sin ungdom.

Andra låtar som Ethiopia, Happiness Loves Company och Even You Brutus? är rent ut sagt usla och sen lika snabbt glimrar det till något i de hyfsade Did I let You know och Meet Me At the Corner, två spår där det närpå låter som att Frusciante hittat tillbaka en stund, nästan.

Nä, in med en mer utflippad gitarrist, eller satsa på de mer mogna låtarna, gör en bluesplatta eller vad som helst. Jag är inte helt med er Peppers, även om ni är with me.