söndag 17 januari 2016

Sandhamn i vintern

Nybroviken, Stockholm

Jobbet för mig till Kickoff som nu i veckan tog plats i Sandhamn i Stockholms skärgård.
Kallt men vackert.


Det hade frusit till så vi fick åka buss till Stavsnäs för färja där

Lite utsikt över Stockholm längs vägen

Vi tar in på Seglarhotellet

Utomhuspoolen lockade inte så mycket i kvällen

Rumsutsikten på morgonen

Kall Brygga

Det ångar om Östersjön
Färjan hem



måndag 11 januari 2016

David Bowie 1947-2016


Jag tänkte att jag skulle skriva några rader...men det går inte. Det tar stopp här just nu..

Jag lägger ut en bild på min kompis som jag haft på väggen i varje hem jag haft sedan 1982 och lägger med några ord från Tony Visconti från tidigare idag.

He always did what he wanted to do. And he wanted to do it his way and he wanted to do it the best way. His death was no different from his life - a work of Art. He made Blackstar for us, his parting gift. I knew for a year this was the way it would be. I wasn't, however, prepared for it. He was an extraordinary man, full of love and life. He will always be with us. For now, it is appropriate to cry.
~ Tony Visconti 

lördag 9 januari 2016

Blackstar ★


David Bowie
Blackstar
Album, 2016

Ett år kan börja sämre om man säger så. Ett nytt album med David Bowie. Yep.

Man har ju fått vänja sig vid att Bowie finns igen efter att han kom tillbaka efter sin långa frånvaro 2013 då han så oväntat släppte ny skiva och visade att den här sagan inte alls var slut än. Sen dess har han hunnit med och släppa en EP, några singlar och vara med och sätta upp en musikal.

Nu lagom till födelsedagen igår släpptes så nya skivan Blackstar eller ★ rätt och slätt.

Innan albumsläppet har vi fått höra två singlar, titelspåret och Lazarus och dessa är inkluderade på det nya verket också.  Vidare finns två stycken med som släppts tidigare fast som här är med i omarbetade versioner. Det gäller 'Tis A Pity She Was A Whore och Sue (Or In A Season Of Crime) som släppts på singlar och samlingsalbum härom året. Utöver detta är det blott tre helt nya låtar.

Det är en kompakt och härligt märklig skiva. Riktigt så avantgardistiskt som på första singeln, titelspåret som skivan inleds med, är det dock inte fortsättningsvis på albumet.

De omarbetade styckena vinner mycket på sin re-make. 'Tis...  som från början var en ganska lökig lägenhets-demo i instrumentalform där Bowie härjade runt på daterade keyboards är här utbyggd med sång och text och mer fullskalig instrumentering. Vi bjuds på rikligt med tut i luren och sång med inställningen spjuver. Trummorna bankas taktfast både mitt på och på kanten. Hela tiden. Låten blir någonting helt annat än den var från början.

Den andra omgjorde låten, Sue... har inte byggts om fullt lika mycket men här har svårjazz-ambitionerna från originalet växlats ner något till förmån för klassisk drum'n'bass och en elgitarr som tilldelats mycket lite diskant får spela en viktig roll. Bowie sjunger i sin egna härliga nya värld.


Lazarus kom ju ut på singel lagom till jul och det är en härlig moloken pärla till låt. Bowie lyckas blanda ihop ekon från sin Berlin-tid, vilsna ljud från både det eleganta tidiga 70-talet och från mitt i det mer förvirrande 80-talet. Ändå låter det modernt och ändå inte. Det är som hela skivan i sig, framlänges, baklänges och här och nu. Dessutom är saxofon-kontot våldsamt övertrasserat. Det är saxofon överallt. Inte så mycket spelad av David själv utan oftast av Donny McCaslin så det står härliga till. Vem kommer undan med så här mycket saxofon anno 2016? David Bowie gör det.

Girls Love Me för tankarna något till 90-tals-skivan 1. Outside i sin distinkta kyla. Elektronik och jazz i samma paket. Utomjordiska trummor.

Where the Fuck did Monday go?

Textmässigt är det som vanligt helt obegripligt.  Det går väl att ana reflektioner över åldrande, döden, rymden, förväntningar på resultat i artistskap etc. men sina vana trogen är meningarna uppklippta i sina egna små planetsystem och läses sällan ut speciellt rakt av någon lyssnare. Alla får göra sina egna tolkningar.

Dollar Days har mer formen som en konventionell rocklåt och här får saxofonen samsas i slutdelen med klassisk elgitarr som pekar rakt upp i världsrymden igen.

Avslutade I Can't Give Everything har också lite mer klassiskt drag över sig. Det ledsna munspelet ekar förstås från klassiska A New Career in a New Town från 1977.  I övrigt med tjocka mattor keyboards och nästan dansanta rytmer. Sången sitter som den skall.

Så ja eller nä. Det är fortfarande inte en par med med de klassiska verken från förr men det är fan så roligt. Att han fortfarande letar, utforskar, grejar och pysslar med hela grejen istället för att bara coola ner sig och spela säkert. Så gör en riktig rockstjärna. Det finns bara en sådan kvar. Han heter David Bowie.