söndag 23 mars 2014

Sivert Høyem från Goth till Gospel


Sivert Høyem
Endless Love
Album, 2014

Jag aviserade senast i min recension av det svenska bandet Weeping Willows senaste skiva att det bandet spelade i sin egen division inom sitt lands gränser. Jag pratade om att man får ta sig över gränsen till det gamla unionslandet Norge för att hitta något värt att jämföra med. Jag menade att det enda i den här subkategorin  av innerlig rockmusik med rötter som det svenska bandet kan bjudas upp till dans av är just Sivert Høyem och det skulle kunna bli en match om seger på liknande villkor.

Jag får ta tillbaka det. Det blir inte mycket till match. Sorry, Magnus & co. men för att fullfölja liknelsen så blir det som en skidstafett där en norrman redan är i mål samtidigt som svenskarna inte riktigt kommer över startlinjen. Då är Weeping Willows platta dessutom bra.

Sivert med sina rötter i det klassiska bandet Madrugada har ångat på genom åren med regelbundna skivsläpp och turnésvängar runt om i världen. Av någon anledning är han arena-mega-stor i Grekland till exempel, men det är helt förståeligt. Nordnorge har gett oss en av Skandinaviens mest intressanta låtskrivare och distinkta rockröster över huvud taget. 

6 album blev det med Madrugada och det här är det fjärde albumet under egen flagg. Genom åren har vägarna stakats ut mellan husgudar som Neil Young, Leonard Cohen och Nick Cave med inslag av idéer från till exempel Tindersticks och andra tyngre grejer. Alltid dock med sitt egna uttryck i ett ovanligt allvar eller med ett hårt flin i mungipan.

Ändå har inte de tidigare soloskivorna varit så där totala upplevelser. Höga toppar, fantastiska låtar varvade med mer jämna utflykter av mer vardaglig karaktär har präglat upplevelserna. 

Nya skivan Endless Love slår dock hårdare rakt i magen på lyssnaren på en rad olika sätt. Det är råare och mörkare än på länge och inslaget av producenter och musiker som annars jobbar med Thåström gör ju inte saken lättsammare.

Det öppnas stenhårt med titelspåret Endless Love och mal på som ett tröskverk i gotiska ackord som vi inte hört sedan The Cure hittade på skivan Pornography 1982. Det är lite otippat men sanslöst bra och det där bettet som oftast fanns i gamla Madrugada gör sig direkt påmint. Hårt filtrerad trummaskin varvas efter en stund av blytunga trummor och låten får en ökande intensitet som det skall låta på en Høyem-skiva.

Sedan valsas det vidare i mörkret. Enigma Machine har tagit baskompet direkt från Nick Cave & The Bad Seeds klassiska Stagger Lee och satt bra fart på på det. Ringlande gitarrer leker ikapp med som ångdrivna klaviaturer.

Still on the Run, Station to Station
When will i Reach my Destination?

Bowie-freaket i mig nickar gillande i takt med svänget, ja det här är bra.
 


Skivan fortsätter med pratglad pianosoul i Handsome Savior. En låt som växer betänkligt efter ett par lyssningar. Gott lagd körsång och puttrande elgitarr från kanten gör sitt till. Sedan blir det om möjligt ännu tyngre. I Inner Vision lämnar Sivert helt den kända rockkartan och rasar snarast in i ett brutalt Jacgues Brel-land. Det är ofantligt bra och Siverts sångresurser kommer fram på ett mycket tydligt sätt i den inledande sparsamma instrumenteringen. Mot slutet får pianot hjälp av ekon och bas och andra hjälpmedel för att klara av att hålla jämna steg med Sivert och hans stora sång. Man hör knappt gitarren i slutackorden, så mycket Sivertsång är det i stycket. Svulstigt, överdrivet och alldeles underbart.

En akustisk ballad hälsar ofta på på ett Sivert-album och årets bidrag är Free as a Bird/Chained to the Sky som sällar sig till klassiker som gamla Honey Bee om än lite lättare i steget. 

Little Angel hade lika gärna kunnat ligga på Nick Caves senaste platta. Elektronik som den vi hört i svenska Sällskapets skapelser ramas in fint av gitarr med mycket darr och känsla. Om det här är ett av de svagare spåren på skivan så är det ändå riktigt satans bra.  

I Wat Tyler får vi det närmaste en ren rökare vi kommer på årets LP. Som ett tåg rullar låten iväg ut på väg mot dumheter och rock'n roll. Det låter som om en Got fått bestämma färdriktning för D:A:D för en dag. Full fart mot Transsylvanien typ.

Det fortsätter i tre spår till som alla fungerar fint, kanske bäst i  At Our Evening Table som låter Sivert sjunga så där stort igen som tidigare i Inner Vision. Min bättre hälft säger att det låter som Depeche Mode och ja, varför inte. Det är samma typ av innerliga harmonier men ändå på en helt annan nivå. Omfånget i rösten från underjordens mörker till överjordens ljus i en och samma låt är rätt unikt.

Lite för många jämförelser från min sida blir det. Det klarar sig alldeles självt egentligen. Står på egna stadiga ben. Det är dock ingen vår-platta direkt. Det här passar bättre i lurar med en snöstorm utanför rutorna än med just uppslaget fönster mot en alldeles färsk Göteborgsk vår på gården, med undantag av den avslutande psalmen då, Ride on Sisters som har något Stefan Sundströmskt just vårigt över sig trots allt.


söndag 16 mars 2014

Weeping Willows går på det igen


Weeping Willows
The Time Has Come
Album, 2014

Det har blivit dags för comeback för Weeping Willows igen. Nu varade uppehållet i sju år sedan förra avslutet och för ett par veckor sedan kom den senaste återkomsten i form av albumet The Time Has Come.

Det har vart lite av och på genom åren med WW för mig. Jag var med på grejen från start. Såg en upp-hypad och fullsatt konsert på lilla scenen på Pustervik för en väldig massa år sedan som dels bjöd på upplevelsen om att ta hand om en tös som svimmade på mig som jag fick hjälp med att bära ut backstage och hälla vatten på samtidigt som bandet vevade på med sin hjärtskärande musik som slog en med sitt säregna allvar och drama. Sammanbitna män i kostymer som rökte på scen oavbrutet och tittade ner i golvet. Men den minst sagt varma lokalen kokade av förnöjsamhet och glädje ändå. En klassisk spelning.

Det blev några konserter till, mest runt om i Göteborg för min del. Trädgår´n, Park Aveny Hotell (där jag för övrigt inledde med att bjuda gänget jag gick med på en dyr bricka öl och brände hela kvällskassan i ett svep utan att få mer än en tillbaka), en bortblåst KALAS-spelning vid Röda Sten och någon mer jag inte riktigt minns nu. Mycket av behållningen på spelningarna var iscensättningarna av materialet från den starka debutplattan Broken Promise Land från 1997. En säreget stark debutplatta som mer lät som ett bands final och rekviem. Nu är det ju det här gamla rävar som innan bland annat kuskat runt med Stefan Sundström på otaliga turnéer och plattor i form av kompbandet Apache, men ändå. Debuten var ovanligt stark.

Det gick inte att toppa helt enkelt. Jag tyckte att bandet gjorde helt rätt som gav sig i kast  med andra inriktningar. Syntetisk Pop och allt vad det blev men inte förrän på Fear & Love för sju år sedan hittade de tillbaka till den där gamla grejen som funkade som bäst och året platta känns som en ren fördjupning och tillbakablick hela vägen till början igen, men med ett något större och inarbetat självförtroende.

Weeping Willows har tappat en på sin biltur genom livet men står än stadigt















Weeping Willows 2014 är dels lite på rutin och dels oväntat innerligt tillbaka i det allvarssamma lekarna igen. Nya skivan inleds snyggt med ett dramatiskt Burt Bacharach-klingande nummer i form av The World is Far Away. Sångaren Magnus Carlson leker Elvis Presley från just när han hade blivit lite trivseltjock men ännu inte helt svullnat upp av pillerna och ekorrsmörgåsarna. Det låter riktigt stiligt med tidstypiska trumpeter i kanterna och följsamma stråkar.

Sedan slås det till med plattans bästa spår redan i andra numret, Ghost of Love. Inledningen är alltså helt grym. Okej, jag blir lite tagen enbart av det grymma akustiska riffet som är som hämtat från Ennio Morricones bästa soundtrack, den monumentala musiken till filmen Città Violenta från 1970 men låten blommar ut fint med kompletterande elgitarr som säger twang och god bas och fint trumvisp.

Sedan kommer den där rutinen som jag nämnde en stund tidigare. Det blir aldrig dåligt det här men en del låter som en dag på jobbet utan de där prickarna över i.

Anna Ternheim hälsar på i ett stycke, Lovers Never Say Goodbye och även om Nico Röhlcke spelar lap steel guitar som glöder som en glömd cigarett i ett askfat så räcker det ändå inte ända fram. Det blir lite för vagt det hela.

Längre fram skruvas hastigheten upp i It Takes a Strong Heart to Love och här tas Morrissey-manéren i från tårna. Det låter rätt kul tills man inser att det i stora drag är just en låt av Morrissey som är ganska rippad här, Every Day is Like Sunday. Den finns ju redan. Nä, bättre kan ni.

Och bättre blir det när vi kommer till titelspåret The Time has Come. Den enda låten som ger det andra spåret en rejäl match. Här är Weeping Willows i sitt esse. Visst, här spökar Elvis och Morrissey i Magnus röst också, det gör det som oftast, men här hör man ändå själen i själva bandet och det där djupa härliga bottenallvaret. Som gjord för en magisk stund på konsert. När Röhlkes och Ola Nyströms elgitarrer trasslar in sig i varandra i ett vattenfall av stråkar, ja då är vi i hemma igen.

Nä, det är ingen katastrof det här. Det är hög lägstanivå om man skall vara på det klysch-humöret. Weeping Willows spelar än i sin egen liga i landet. Det finns inget annat att jämföra med här som når den här nivån. På andra sidan gränsen västerut hittar vi dock Sivert Höyem från gamla bandet Madrugada som fortsatt solo sedan en del år nu. Han har en ny platta på gång. Vi får se om den kan ge tårpilarna en match.