torsdag 31 december 2015

Skiv-året 2015


Året börjar ta slut. Läge att summera skiv-året. Nu har jag lyssnat ovanligt lite på nyproducerade album det här året men spaltar här upp lite tankar kring de av årets plattor som jag gått igenom trots allt. Med så litet urval blir det inte direkt best of, men ja, ni fattar.




Årets Hej Då:

Motörhead - Black Magic

Dagar efter att kunskapen satt sig rörande det faktum att Lemmy inte längre är med oss blir det svårt att börja genomgången av skivorna på annat sätt än med Motörheads senaste och sista skiva som kom tidigare i höstas. Det sista skriket. Den sista repan. Litet gott i all sorg är att det gicks ut med flaggan i topp. Bad Magic ångar på under härliga former med stor frenesi och patenterat klassiskt ljud. Visst tar det på krafterna nu att höra Lemmy öppna med låt-titelraden Victory or Die eller sjunga om slutet i den med Motörhead-mått mätt ballad-liknande Till The End.

Som Lemmy presenterade sig och bandet på varje konsert. We are Motörhead and We play Rock'n Roll.  In i kaklet. Starkt.

Årets Cover-platta: 

Ebba Forsberg - Om Jag Lämnar Dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits

I somras umgicks jag mycket med Ebba Forsbergs skiva med Tom Waits-tolkningar. Ebba har tidigare tolkat Bob Dylan och Leonard Cohen och nu i år ger hon sig på näste gubbe i ordningen.  Det kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag att sjunga Waits på svenska och dessutom finns det en klassisk övning på detta sedan tidigare. Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan och deras episka Tom Waits på svenska från 1989. Istället för att rakt översätta som Bad Liver gjorde så gör dock Ebba om låtarna och vänder på perspektiven och det fungerar riktigt gott. En klassiker som Martha blir helt bakvänd på ett skönt sätt.

Årets Comeback: 

The Leather Nun - Whatever

Det trodde man inte riktigt att Lädernunnan skulle komma tillbaka 2015. Det kändes ju rätt kört om man säger så efter de förvirrade turerna i tidigare återföreningar. Plattan visade sig innehålla en näve låtar vi hört tidigare från projektet Godtherapy som jag recenserade redan 2010, en Nunnan-klassiker i ny form och några helt nya låtar. Bitvis lite jolmigt både text och musik-mässigt men ändå förvånansvärt bra och med gott om plock från Iggy och Bowies Berlin-tid och från Lou Reed förstås, som det skall låta. Singeln Just like a Dream funkar bäst. Som en ondsint tvilling-låt till Iggys gamla Cry For Love. Gott så.

Årets Soundtrack: 

Various Artists - Kung Fury (Original Motion Picture Soundtrack)

Den svenskproducerade lågbudgetrullen Kung Fury slog ned som en bomb under året. En orgie i amerikansk VHS-action som vi inte sett sen 1985. Med alla ingredienser; ninjor, nazistskurkar, video-effekter, persondator-nörderier, dinosaurier och uppgörelser. En fantastisk film. Soundtracket är om möjligt ännu bättre. Helt logiskt sjunger David Hasselhoff ledtemat  True Survivor. Jättelöjligt och fantastiskt roligt alltihopa. De övriga bidragen på skivan framförs av ganska okända akter som heter saker som Lost Years och Betamaxx. Synt-trummorna viner i vinden. Allt vad Daft Punk alltid velat vara men aldrig blivit.

Årets Kraut-Pop: 

Les Big Byrd - Liquid Sky EP

Det blev i år som jag på allvar upptäckte fantastiska Les Big Byrd. De krängde ju iväg sin monumentala fullängdare They Worshipped Cats redan 2014 men inte fattade jag det. Jag fick jobba ikapp i år och fick då årets Liquid Sky i rena farten. En EP javisst, men vilken EP sedan. Inledande  The Summer Ends Tonight kan vara bland det bästa de gjort. Skir Pop, tyngd, groove, psykedelia . Allt i ett. De andra tre styckena är grymma de med.

Årets hitta sig själv igen: 

Anna Ihlis - Känslomässig Kull

Annas platta är den enda på listan här som jag redan gått igenom tidigare. En fin och skör redogörelse från ett liv som gick bort sig och om vägen tillbaka.

Årets efterutgivning: 

Mark Lanegan - Houston: Publishing Demos 2002

Han jobbar lite som Dylan nu, Mark Lanegan. I år släppte han en samling sånger från inspelningssessioner som ägde rum 2002. Han kallar det demos men det här hade kunnat gå ut till skivpressar direkt efter att det gjorts, så bra är det. Det är ju så här det skall låta ju. Han får sällan till det på sina album, trasslar lätt gärna till det med produktion och idéer. Ibland är den första enkla känslan bäst. Spåret No Cross to Carry bevisar det bland många andra låtar. Som torrt trä som möter tung bourbon. Vilda Västern på riktigt.


Årets Nja, sådär: 

New Order - Music Complete

Veteranerna i New Order släppte nytt i år och det gick sådär. De har ju tappat sin gamle kollega Peter Hook och även om de gör sitt bästa för att fylla i hans lucka rent spelmässigt. Någon inhyrd förmåga spelar Hook-bas för glatta livet men det hjälper inte. Det är inte bara den högt stämda basen som fattas. Jag tror Hook saknas på många fler plan. Han behövs för att skapa ilska och frustration och dålig stämning i bandet så att de kan göra de där surmulna poplåtarna som de kunde göra förr. Nu låter de alldeles för glada och för mycket som vänner av ordning. De släpar in Iggy Pop för att prata på ett spår, Stray Dog och han sköter sig förstås men den underliggande musiken är för loj och samarbetet lyfter aldrig riktigt. Ett spår klarar sig från yxan, Singularity, här tänder det till för en gångs skull. Märkligt blekt vax.

Årets Sarg-släpp: 

A Cup of Coffee and a Lovesong - Earth is Moving

Under året har jag tagit del av Göteborgsbandet A Cup of Coffee and a Lovesong både från scen och på skiva och de erbjuder i sanning en besvärlig upplevelse oavsett format. Det är folk-psych från 60-talet varvat med atonalt joller från skumma bakgårdar på 80-talet. Rock och o-visa om vartannat. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om det här. Saknar sargen men vill ändå försöka igen. skivan avslutas dock med ett schysst Stone Roses-liknande jam på 11 minuter med som om med Grace Slick vid mikrofonen omväxlades i sång och indian-mässande. Yrsligt.

Årets Comeback 2 (som inte gick så bra):

Just D - Den Feladne Länken

Jag har alltid gillat Just D. Bandet som aldrig slutade med buller och bång som alla andra utan bara försvann liksom. I år kom de tillbaka med en ny skiva som om ingenting har hänt. Men någonting har hänt. Textmässigt är allt bekant även om texterna avhandlar medelåldersproblematik snarare än värsta fyllorna på stan och hunger efter mer. Orden flyter rappt som man säger och vissa växlingar är lika briljanta som när det begav sig just innan internet blev var mans grej. Själva musiken verkar de dock ha out-sourcat helt till yngre förmågor. Det handlar inte alls som förr om finurliga samplingar av Pugh Rogefelt eller Björn Skifs eller andra svenska skatter. Det är mycket rakare genvägar och det är synd det. Utan ord är det mesta här outhärdligt. Ett spår sticker ut. Rädd om sin Kredd där de tillsammans med Dogge Doggelito får till något som smakar som fornstora dar'

Årets Fransmän: 

Rodolphe Burger / Philippe Poirier - Play Kat Onoma

Kat Onoma var ett fantastiskt franskt rockband som var verksamma 1980-2004 varpå bandmedlemmarna påbörjade olika solokarriärer med varierande framgångar. Två av de mer framträdande figurerna i bandet, Rodolphe Burger och Philippe Poirier är nu tillbaka med en skiva där de helt enkelt spelat in gamla låtar med Kat Onoma en gång till. Tyvärr har de inte valt de allra bästa låtarna utan grävt djupt i lådorna. Det är trots det intressant och speciellt. Burger spelar brutalt fin gitarr. En amerikansk radioröst hälsar ofta på och fraserar om sjungna fraser. Sången hamnar som vanligt halvvägs mellan Serge Gainsbourg och Lou Reed. Ljudet är tjockt och det hela låter ändå mest som gatorna i Strasbourg en regnig kväll. 

Årets Thåström: 

Thåström - Den Morronen
 
Året var inte gammalt när Thåström fick ur sig ett nytt vax. Den minimalistiska resan fortsätter. Årets skiva är dock ett gott fall framåt jämfört med de senare skivorna innan tycker jag. Ändå hoppas jag på något mer omvälvande nästa gång. Något mer maximalt. Mer än två ackord på pianot. Nåja, när det funkar så funkar det riktigt bra. Ner mot Terminalen och Kom med Mig är bara att lägga till klassikerna.

Årets Play it Safe: 

Bo Kaspers Orkester - Redo att gå Sönder

Det är kluvet med Bo Kaspers Orkester. En gång i tiden fenomenala i uppdaterad mollbestänkt svensk lättsam jazz och sen försvinner de in i nåt pop-sväng av värsta märke. Fram och tillbaka. Iväg till Kuba och tillbaka och med fantastisk musik med sig tillbaka och sen rakt in i den mest sura svenska soulen som går att föreställa sig. 
Årets skiva är dock lite otippat alldeles lysande. De drar en del växlar på sig själva och gamla meriter men de kan de kosta på sig. Starkt jobbat hur som helst. Orgel-ljudet i Håll Ut är värt inträde bara det och låten i sig den bästa de gjort på evigheter.




måndag 7 december 2015

Ulf Lundell - Sista varvet?


Ulf Lundell
Konsert, Konserthuset, Göteborg 6 december 2015

Det skall vara sista gången säger han igen. Sista turnén. Han säger det.

Han har sagt det förr, Ulf Lundell. Vi får väl se. Han verkar dock beslutsam den här gången

Vi går och ser honom iallafall igen. Sjätte gången för mig.
Klassiskt uppbackad på scen med Janne Bark på ledande gitarr och andra kända och okända vänner på andra instrument.

Konserten tar sin början en minut efter utsatt starttid. Som vanligt. Få artister har nånsin satt en ära att sätta starttider som Ulf.  Det börjar akustiskt. Sina senare års vana trogen i bistert tal om vädret, den aktuella årstiden, lokalen och staden han befinner sig i.  Mellan låtarna och ibland på låtarna pratar han om svunna tider. Mobiltelefoner i publiken, livet innan de fanns. Hur han och Nature tog sig an just konserthuset i Göteborg 1976. Historier från Gotland. Analyser av åhörarna som han ser på första bänk.  Det är ömsom uppfordrande och om livet som inte skall glömmas bort att levas och ömsom bistert och dystert. Det är Lundell helt enkelt.

Jag har försökt räkna ut vilka låtar man kan tänkas få höra på konserten i förväg genom att läsa om de tidigare konserterna på turnén men det är det blir en omöjlig uppgift. Ulf kastar in allt möjligt från karriären med viss tyngdpunkt på 80- och 90-talet. Den här kvällen får vi knappt några vanliga hits över huvud taget.


Konserthuset är slutsålt och lokalen är full. Publiken mer förväntansfull än full som den kanske var mer förr. Jag känner mig inte farbror i den här folksamlingen direkt även om en och annat yngre par eller några klasar grabbhalvor klockar in på 30 någonting här och där.

Då det inleds akustiskt och vi sitter i en konsertlokal avsedd för symfoniorkestrar hörs minsta prassel med en påse halstabletter. De enstaka snubbarna som av och till vill ta en diskussion på egen hand med Ulf hörs högt i rummet. Ulf går ibland i svaromål men oftare viftar han bort dem och går vidare i programmet. Han har hört nog av de flesta kan man tänka vid det här laget.

Trots den prisbelönta akustiken i lokalen och att det spelats på samma ställe kvällen innan är inte ljudet helt satt. Sången är för hög i förhållande till den akustiska gitarren och när bandet sedan ramlar in efter två låtar bjuds det friskt på diskant men inte så mycket bas. Det tar sig dock längs med kvällen.

Vi bjuds en hel del låtar som jag inte spelat sönder som Venus & Jupiter och Hungerdepartementet. En bit in brinner det till fint i Danielas Hus. Nu börjar fler dimensioner i musiken träda fram.
Janne Bark är satt lite på sparlåga men när han får excellera så hugger det gott.  Trummisen Andreas Dahlbäck däremot får dock glänsa mest hela tiden och som han gör det. Har aldrig sett honom göra ett lamt gig. Han ger trumskinnen ovett som om det inte fanns någon morgondag i varje låt.

Jag har återlyssnat en hel del på albumet Den Vassa Eggen nu i höst och även om låtarna är starka överlag är produktionen vedervärdig på många spår. Längre Inåt Landet för att ta ett exempel som kom fem år innan (1980) är mycket enklare att fortfarande ta till sig rent ljudtekniskt. En låt som dock fortfarande är helt gångbar från Den Vassa Eggen är dock Främmande stad som vi får höra den här kvällen i en lätt omarbetad men mycket fungerande version. Senare även mer kanske kända Rialto men dessvärre ingen Aldrig så ensam.


Det pratas mer mellan låtarna. Ulf drar ner mest skratt under kvällen i sin uppretade natur när han visar ovilja över att ständigt förknippas över att ha sitt ursprung i förorten Orminge. Han har inte alls sitt ursprung där menar han. Han växte ju upp innan Orminge byggdes. (Orminge med torg och allt uppfördes i stora drag i etapper 1964-81)

Det är inte jag som kommer från Orminge

...Orminge kom mer till mig..

..Jag kommer från Stockholm..

Det blir en lång och tät kväll bortåt tre timmar i vanlig ordning inklusive den långa Club Zebra-låten, en väldigt stark tagning på Jag saknar dig och låten där han sjunger att han ber och oss att gå ut och vara glada våra djävlar.

Som allra sista extranummer blåser Ulf otippat på Två Blåa Ögon och det går ett sus i publiken när den stillsamma pianolingan inleder sången. En dittills tyst snubbe några rader snett framför mig brister fullständigt ut i ett klassiskt Göteborgskt Oååååååååååhhh efter ett par sekunder när det upp för honom vilken låt som Ulf väljer att stänga kvällen med.  Jag förstår honom. Det är fruktansvärt starkt.

Jag fångade en skvätt av låten i en videosnutt som ni kan se nedan. Svårt med styrseln i det här läget dock.

Jag kan se att du hållit dej fri
Från allt som en dåre i sin egen dal
Men är inte friheten också en uniform?