söndag 27 mars 2011

En Dag på Amundön

Skogen ser död ut, men snart vaknar den

Stationerad som jag är i centrala Göteborg så är det inte så ofta som jag träffar på naturen.
Men nu när det var sol och allting så visade det sig vara en bra idé att ta sig någon mil söderut och besöka Amundön. En ö som är fastkedjad till fastlandet genom en gångbro och som tar en timme att traska runt.

Vädret visade sig från en sida man inte sett på ett tag. "Det glittrar" som Imperiet sjöng

"Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline"
sjöng några andra

Ett begränsat men organiserat djurliv finns att beskåda

Vissa djur lurar även i vassen

Isen stretar emot, men det är kört nu

För den som vill läsa mer om Amundön

lördag 19 mars 2011

Emil Jensens Rykten


Emil Jensen
Rykten
Album, 2011

Emil Jensen må ha varit en stor angelägenhet för en stor publik genom tre tidigare album, oändliga turnéer, radioprogram, poesiuppläsningar och engagemang i mänskliga rättigheter och hållbar utveckling men lik förbannat har jag helt lyckats missa hans gärningar och verk tidigare.

Jag skyller på att jag misstagit hans namn när det figurerat i olika sammanhang som ett namn på en ointressant IDOL-deltagare eller liknande, ett uselt försvar naturligtvis, men samtidigt är det ju omöjligt att ha koll på allting hela tiden.

Emil släppte hursomhelst tidigare nu i mars sitt fjärde album Rykten som liksom den tidigare självbetitlade skivan producerats och arrangerats ihop med Lars Halapi. Jensen och Halapi har här tagit fram en rad sånger med både innehåll, form och paketering ljusår bort från något som skulle kallas IDOL eller såpa eller åt det hållet.

Enligt Emils egen utsago baseras texterna på nya skivan på upplevelser från innan Emil hade en karriär att prata om. Som Emil själv säger:

"Det blir så lätt att det blir rundgång när artister släpper sin fjärde skiva och mest skriver låtar om hur det är att skriva låtar.."

"...jag ser mig främst som en historieberättare och då är det roligare att leta åt andra håll än i sin egen nutidssörja.."


Det tycker jag låter som rätt inställning till textskapandet inför avlyssnandet av Emils nya skiva.

Skivan är förpackad i ett rejält klassiskt CD-fodral som enligt information på Emils blogg är så miljövänligt som det går att göra ett CD-fodral i dessa dagar men att man glömt att nämna detta på fodralet i sig, vilket han reflekterar över på sin blogg i tankarna runt att man istället borde märka ut miljöovänliga produkter istället för idag som tvärtom.

Rykten kickar igång med Lite väl John och Yoko och lyssnaren bjuds på en tassande sång med rytm delvis markerad med hjälp av en klassisk skrivmaskin. Som efterföljande sånger på skivan sätts texterna med försiktig sång på skånska i centrum med ackompanjerade instrument diskret arrangerade runt omkring. Det förekommer också en del bubblande nynnande som man inte har en aning om vad det är, men det passar in i ljudbilden.

Bedrägeri ramlar Emil rakt in i en pågående fest med Timo Räisänen, alltså Timo är inte med här, men det låter som att han skulle kunna var det. Det är lite lagom euforiskt, utan att bli helt galet. Skånska artister överlag är säkert less på jämförelsen, men det påminner också sångmässigt om Thomas Wiehe, men Emil håller tonen bättre än vad Thomas någonsin gjorde. Bedrägeri innehåller också ryckiga stråkar av en sort man inte så ofta hör på skiva nuförtiden. Det är trevliga stråkar.

En kul sak med skivan är det spektra av ljudmässiga idéer som får plats på den. Låtarna skiljer sig en hel del från varandra. Här och där är det Pop med ett visst tempo, på andra spår går det åt trubadurhållet och efter det någon tung pianoballad. Låten Nyår skulle man lätt kunna tänka sig Stefan Sundström bräka fram på vild stockholmska till exempel, medan Mörkertal låter mer som samtida Indie (om än med inslag av både 60- och 80-tal på samma gång)

Personlig favorit är Det kom över mig som drivs av gitarrer och elpiano som smakar som halvvägs mellan Fleetwood Mac och Popsicle. Sången är dessutom kryddad av excellent oboe-spel av Claes-Ingvar Sjöholm.

Jag har lite för dåligt på fötterna för att jämföra med Emils tidigare alster men är övertygad om att detta kommer att hitta sin publik. Som ett bättre alternativ för den enorma Lars Winnerbäck-publiken, eller som eftertänksam bakfylle-musik för klubb-kids i alla tänkbara åldrar

tisdag 15 mars 2011

Berntsson tittar på film: Suck (2009)


Suck
Kanadensisk långfilm, 2009

I tider då det här med vampyrer är populärt kan man ställa sig frågan : Finns det någon hyggligt okej film med vampyrinnehåll inspelad efter 1972? Ett rakt svar är väl, nja, men man har ganska roligt med filmen Suck som helt gått under min radar tills jag hörde talas om den ganska nyss.

Historien avhandlar det inte fullt så framgångsrika bandet Winners och deras väg längs en liten turné i Kanada och nordöstra USA.


Här är Winners i sin vanliga kostym innan det började hända grejer

Winners är ett lättsamt neo-grungeband som spelar för de närmast sörjande tills den kvinnliga basisten blir förhäxad av en vampyr som är märkligt lik sångaren i svenska Wannadies som förändrar hennes style och uppträdande ganska ordentligt. Bandet blir av med sin manager men bandets ledare skapar på kort tid en förvirrad relation med en skum bartender spelad av Alice Cooper och de möts i bluesmättat magiska vägkorsningar, barer och bilfönster i lätt surrealistiska filmscener.


Alice Cooper i en central scen, han bjuder på sprit och delar ut goda råd

Efter en tids diskussion accepterar bandet att de fått en vampyr i bandet och fortsätter sin turné som på grund just utav vampyrinslaget får ökande framgångar. Men vampyrjägaren Eddie Van Hellsing spelad av den meriterade Malcolm McDowell är bandet i hälarna i syfte att ha ihjäl allt vampyriskt.

Bandet gillar inte att bli tagna för posers under intervju i radio

Henry Rollins spelar en jättejobbig radiogubbe

Efter en mindre lyckad radiointervju med en härligt slemmig rockradiopratare spelad av Henry Rollins lovar vampyrrockbandsdeltagaren att i fortsättningen bara äta kor, men det går så där med den saken. Som tur är har bandet med sig en fransk roadie som heter Hugo som inte bara bär trummor och andra instrument utan även gör sig behjälplig att göra sig av med lik under resan. Allt blod Hugo har på sig hela tiden skylls på att Hugo lider av och till av näsblod.

Nu har Hugo fått näsblod igen

Efter hand förändras fler medlemmar i bandet och den stackars roadien Hugo får mycket att göra. Bandet hinner även med att göra en skivinspelning och studioägaren Victor spelas av ingen mindre än Iggy Pop

Iggy Pop spelar producenten som får mixen klar med en commodore 64

Victor ser till att bandet får spelat in sitt nya vampyrmaterial, men Iggy har varit ute och seglat förr och varnar bandets oskyldige ledare om vad det innebär att ha med vampyrer i sitt band


Iggy har förklarat hur han står i vampyrfrågan, han säger nej

Till slut jagar Iggy (Victor) iväg bandet och vill aldrig mer se dem igen, men han har en scen till längre fram i den här märkliga filmen

Moby företräder inte vegetarianer i sin roll i den här filmen

Förutom Iggy, Alice och Henry är även Moby med på ett hörn. Han spelar Buffalos tuffaste rockstjärna som älskar att få kött kastat på sig. Men han får mer än han bett om.

Till vänster, Malcolm McDowell 1973 och till höger 2009

Jo, det här går inte till filmhistorien direkt, men man har en rolig stund helt klart och filmen har en del lustiga turer, bland annat får man se tillbakablickar från vampyrjägarens yngre dagar och då har man helt sonika använt autentiskt bildmaterial från min gamla favoritfilm Oh Lucky Man! från 1973. Filmen som McDowell gjorde strax efter Clockwork Orange och som är minst lika bra som den, om inte bättre på en del plan.

Musikaliskt blir det mycket för filmen direktskriven musik av bandet Winners som är okej, men soundtracket i övrigt är briljant med toner från både Iggy solo och The Stooges, David Bowie och Alice Cooper.

Löjligt och roligt på samma gång, se Suck tycker jag

lördag 12 mars 2011

En dos Tantrock


Frida Selander
Try Again Baby
Album, 2011

Det har varit mycket Umeå i år. Jag har ju tidigare i vinter recenserat Anna Hamilton (se tidigare recension) och Katharina Nuttall (se tidigare recension) och det finns klara referenser mellan Fridas nya skiva och de verk Anna och Katharina lanserat nu i mars också.
Alla tre damerna har någon form av koppling till staden Umeå och kulturlivet som det ter sig i de nordligare delarna av vårt land kan man säga om man är sydvästligt orienterad som en skribent lokaliserad i Göteborg som man är. Mina erfarenheter av den norra halvan av vårt land är i milt sagt mindre omfattande. Jag har vart i Sollefteå och härjat lite, fnattat runt Höga kusten och besökt Umeå, men är i övrigt hänvisad till de allmänna fördomarna kring landskapen där uppe.
En sådan fördom kan se ut som att Umeås kulturliv är baserat på 50% argsinta veganer och 50% Naturprogram i TV, men de här tre damernas albumsläpp visar prov på ett rikare kulturliv än vad vi i söder normalt föreställer oss.

Fridas Try Again Baby är den talangfullaste men samtidigt mest konventionella av de tre skivorna jag klumpat ihop i jämförelse ovan. Frida har helt klart den mest klara och självsäkra rösten av de tre och arrangemangen är över lag mer världsvana.


Här hör vi inspiration från Neil Young och andra nordamerikanska giganter, filtrerade och bryggda i ett svenskt kaffefilter som vi hört de tidigare av sjuhundra manliga artister som Lundell och Winnerbäck etc. men i fokus står istället Frida Selander som inte så sällan låter som en mer klarsynt Rebecka Törnqvist. Sången är klockren och skivan är exemplariskt producerad och arrangerad, jag invänder mest mot att det blir lite jämntjockt till slut. Lite mer dynamik i idéerna hade inte skadat, lite mer utflykter från "Safe-zonen" hade lyft skivan.

Inledande Forever on your team startar skivan med ett lättsamt gung. Arrangemanget andas nordamerikanskt som jag var inne på tidigare, men även stramt som när engelsmän bearbetar influenser från sina hjältar från andra sidan Atlanten, engelsmän som Lloyd Cole och den sorgligt bortglömda gruppen The The.

Texterna över lag handlar mycket om flicka-möter-flicka och kärleksproblematik och skiljer sig inte mycket från traditionell transatlantisk rock-prosa, men det är klart att man hajar till som när det sjungs om en bröllopsfest i Flirting. Det är gott om brides, men inte så mycket grooms om man säger så.

Några spår sticker ut mer än andra. Den stampande Back-ups med två elgitarrer som dansar helt olika danser men ändå i symbios hänger sig kvar efter att skivan stängts av, och i Way to Love bjuds gitarrplock som nog hade fått Neil Young själv att flina vid likheten i ljudet. Lägereldsballaden Spend of Life släpper fram ett munspel som för tankarna till min favorit-träskrockare Tony Joe White i sina mer avslappnade stunder. I en sådan låt växer också Fridas röst ytterligare och den stramhet av modernare snitt som hörs ibland på andra spår är som bortblåst. Sedan måste jag nämna Brainy business också, plattans enda egentliga upptempo-spår som svänger riktigt bra. Mycket eleganta gitarrknorrar hittas här och ett outro som nästan närmar sig ett gitarrsolo, det kunde gott fått hålla på någon minut eller två till.

Så är du ute efter en stabil hederlig rockplatta i vår så har du helt klart något att kolla upp här. Letar du snarare efter något mer sinnesvidgande och framåtskridande och experimenterande, ja då får du leta någon annan stans.

fredag 11 mars 2011

Våren är här nu säger vi

The Mango Lime Spring Edition 2011
Dryck, 4,5%, Systembolaget


Våren är här nu säger vi

Fredag kväll och jag tar mig en Spring Edition
Libyen brinner och Japan rinner, och brinner

Det är en björn på flaskan, en grön. Men bara så länge det är något kvar. I flaskan hittar vi spår av vin på äpple och päron, mango, lime, kolsyrat vatten, socker, flera färgämnen, citronsyra, natriumcitrat och sulfit, dvs hela kostcirkeln är representerad

Det smakar lite som björnen på flaskan ser ut

Varför köpte jag bara en?


Björnen hittas på närmsta glasbank, artikelnummer 1704

onsdag 9 mars 2011

Bostadsrättshaveristerna knäcker Jazzå


Jag sällar mig till massorna som reagerar starkt på privatmarknadskrafternas attack på restaurang Jazzå i Göteborg.

I 10 år har Jazzå bjudit på soft live-musik under anständiga kvällstimmar. Ett otal antal klassiska artister och mer oetablerade förmågor har fått möta sin publik i en avslappnad barmiljö i centrala Göteborg. Jazz, Pop, Visa eller vad som helst, nämnaren har varit avskalat och med vardagsrumsaktig känsla. I det inre rummet hittade man en scen rakt upp och ner på mattan med en begeistrad publik tätt inpå sig och i det yttre rummet samlades folk som kunde inbegripa sig i samtal utan att skrika tillvarandra med en fond av skön musik strömmande från rummet intill.

Det är inte Hard-Core på västvärldens värsta sound-system vi pratar om här.

I 10 år gick det bra, för då bestod delar av huskroppen som Jazzå ligger i av hyreslägenheter.
Sedan en tid tillbaka ockuperas nu fastigheten av bostadsrättshaverister. Ni vet den där sorten som inte har något roligare för sig än att sitta hemma och räkna pengar hela dagarna. Och trots att det enligt inte helt bekräftade uppgifter utgått kompensation till individen som köpt lägenheten direkt ovanför Jazzå (en kompensation för sveda och värk mellan klockan 20-22 två kvällar i veckan) så har fanskapet mage att anmäla restaurangen för obehag och risk för vite som i runda tal handlar om ljudisolering till ett kostnad av ca 600-700 tusen kronor som måste installeras för att skapa komplett tystnad.

Tystnad.

Mitt i Göteborgs mest vibrerande nöjescentrum.

Egoismen och girigheten firar ånyo nya triumfer, och även om hela samhället ständigt dras åt detta vidriga håll tar man sig ändå för pannan när dumheten slår till med all kraft, än en gång

tisdag 8 mars 2011

Bortglömda ögonblick från Rocken #8

Bryan Ferry besöker radiostationen WMMS. Bryan har med sig en gam. Radiostationen tillhandahåller askfat. Cleveland, sent 1970-tal

lördag 5 mars 2011

Ensamheten är här nu


Ola Jörhall
Ensamheten
Album, 2010

För några veckor sedan aviserade jag en kommande recension av Ola Jörhalls skiva Ensamheten och nu har jag tagit del av hela skivan och delger världen min syn på de nio sångerna som bjuds lyssnaren av detta verk

I det tidigare blogginlägget betade jag av mer detaljerat om Olas tidigare musikaliska äventyr i Camouflage och Tapirerna och mina personliga upplevelser i samband med denna i mina tonår så viktiga musik, men kortfattad historik igen:

Ola Jörhall sjöng och spelade i framfältet i det mytomspunna bandet Camouflage med säte i Göteborg som släppte tre fullängdsalbum mellan 1985-88, hamnade sedan i en tvist om gruppnamnet med ett tyskt synt/fåntratt-band med samma namn och fortsatte sedan i samma uppställning som tidigare under namnet Tapirerna som fick ur sig ett album och några singlar. För att förvirra bilden ytterligare släpptes även ett samlingsalbum med låtar från de tre första albumen på engelska under namnet The Tapirs.

Tapirerna gick i graven och bandet återuppstod kortvarigt som Dogsmile, men sen blev det tyst igen. Tills nu, då Ola annonserar en solo-skiva. Eller om man ska vara noga, i vintras, plattan kom ut sent 2010.

Ensamheten är utgiven av Ola själv och är producerad av Jörgen Cremonese som även bidrar med en hel del musikaliska insatser på skivan. Jörgen är främst känd från sitt egna band Whipped Cream som vände upp och ner på det tidiga 90-talet i svensk rockmusik men har även producerat Eskilstuna-bandet Yvonne och även spelat gitarr med Di Leva och Ulf Lundell för att nämna några. Med på skivan finns också Ingemar Karlsson på kompletterande gitarr och Raymond King på cello som tillsammans med en bunt andra bildar ett fullskaligt band till Ola på hans skiva som börjande som en idé framför dator med musikprogram för ett tag sedan för att sedan eskalera till en professionell produktion.

Skivan sparkar i gång med pigga Alldeles... stolt, ett stycke pop med gott gry och driven av vad jag tror är en högt stämd basgitarr. Det låter fräscht för att använda ett omodernt ord. Även om sångrösten är bekant är det inte särskilt bakåtsträvande eller retro. Det låter som nu, eller då, eller sen, det är inte så noga, det låter bra.

En annan låt heter Äpple rätt och slätt och bjuder på mycket fint akustiskt gitarr-plock och en fet refräng följt av ett litet solo, ett sånt där som australiensiska The Church kunde bjuda på förr i tiden.

I titelspåret Ensamheten hör man tydligast ekona från gamla dagar. I lite sävligt tempo och med klassiska "pinniga" gitarrer påminns man om Camouflage även om det här som på hela skivan är mindre brutalt moll och sången inte är så hårt skruvad som den skulle vara på 80-talet.

Lördag kväll sticker ut mest på skivan får jag säga. Här får gitarrerna göra rum för en digital stråksektion, eller om det är mellotron, eller något annat, hur som helst tar skivan en tillfälligt helt annan vändning här och vissa tankar kan färdas i riktning mot The Cures The Top eller Kissme Kissme Kissme men samtidigt mot något väldigt eget och lite märkligt uttryck.

Min personliga favorit Håll ihop släpper fram en lite styggare gitarr som får knorra till det och även så småningom en saxofon som snyggt ramar in en dovt svävande melodi. "Håll ihop, det är snart december" sjunger Jörhall och det låter olycksbådande och tröstande på samma gång. Även om jag gillar skivan överlag så hade jag gärna hört mer liknande just Håll ihop.

Skivans avslutande Sjön är en förtjänstfull finalsång på skivan. Med stråkar och klockspel och tyngre gitarrmattor uppnås en stämning liknande den som Lou Reed fick ihop på sin skiva Berlin, i just Sad song då. Kanske inte fullt så monumentalt, men monumentalt i förhållande till resten av sångerna på Ensamheten.

Sammanfattningsvis bjuder Ensamheten på en samling säregna låtar som inte låter som annan svensk musik vi hör i dessa dagar. Med personliga och eftertänksamma texter och fina instrumentbaserade insatser överlag är skivan helt klart värd att hitta fram till sin publik.

Jag snackar lite med Ola över e-posten och han berättar om processen som ledde fram till skivan. Om att damma av gitarren och börja göra låtar igen, att börja göra skisser och demos som tas vidare till idéen av ett riktigt album för att sedan slås av insikten av att det egentligen inte finns någon konventionell skivmarknad kvar.

Det är ju en märklig situation för de inte fett etablerade artisterna av idag. De förväntas göra skivor, men tjänar inga pengar på det. Allt finns på Spotify eller Youtube eller på andra kanaler.

På fråga om vi kommer att kunna se Ola live på lokal i år håller han dörren öppen för att det inte är omöjligt, även om det i skrivande stund inte är fastlagt. Om det blir av är det inte heller omöjligt att vi får ta del av äldre material också i någon form.

All information om hur du får tag på Ensamheten hittar du på olajorhall.se