tisdag 27 mars 2012

Ministry studsar tillbaka


Ministry
Relapse
Album, 2012

Al Jourgensen född med en kubansk far, norsk mor och sedermera uppfostrad av en dansk styvfar växte upp i Chicago och utvecklade tidigt en diversifierad musiksmak. Det kan vara en förklaring till att det band vid namn Ministry som Al ständigt varit en central punkt i sedan 1981 ständigt befunnit sig i utveckling och rört sig från den ena extrema utgångspunkten till den andra. Eller så är anledningen att Al är galen helt enkelt.

Hur som helst så är bandet tillbaka med en comeback-platta, igen. Det har gjorts några gånger förut. Få band har gjort så monumentala avslut som Ministry gjorde så sent som senast 2007-2010, en period på flera år som ägnades åt avslutsturnéer, avslutningsalbum, samlingsalbum, dvd:er och gud vet vad. Men innan man ens greppat hela skalan av produkter och tjänster som erbjöds som ett "Hej då" så släpper bandet helt plötsligt helt nytt material som om inget hade hänt.

Ministry började sina dagar som ett elektroniskt new wave-band närapå i new romantic-fållan. Men redan på andra skivan Twitch från 1986 börjades vägen stakas ut någon helt annanstans.

Bandet började bygga komplexa och brutala musikstycken med tyngdpunkt i sampling av industriella ljud kombinerade med stygga elgitarrer. Även om uttrycket var väldigt rock' n' roll var sättet att producera och arrangera musiken mer i stil med den samtida dansmusiken som hördes på diskotek och skvalande ur radioapparater. Till brygden lades ofta högljudda inklippta tal från gamla instruktions- och informationsfilmer från äldre tid eller från samtida politiker och andra mediala personligheter.

1991 erhöll bandet sin största framgång i form av hit-singeln Jesus Built My Hotrod som blev en golvfyllare på alternativa dansgolv världen över. Jag har själv kvar ett minne i form av ett jack i handflatan från en kväll på en klubb i Göteborg då jag fick för mig att dansa i närheten av ett ståbord fullt med ölsejdlar till denna episka hit-låt. Den efterföljande plattan Psalm 69 sålde riktigt bra och gav Ministry en stor publik världen över. Här lades också grunden för det rabiata hatet mot George Bush och hans son George W Bush som kom att hålla i sig i texterna på en rad skivor som släpptes efteråt.

Textmässigt attackerade Al och hans Ministry det mesta republikanska regeringar kunde hitta på. Stark kritik mot bägge Gulf-krigen, hanteringen av den amerikanska gränsen mot Mexico och de förenta staternas jakt på all olja i världen varvades med historier av mer konspiratorisk karaktär eller rätt och slätt om droger. Här pratar vi inte om några sublima omskrivningar, Ministry presenterade ofta vad de tyckte om sakernas tillstånd helt enkelt.

Musikaliskt utvecklades bandet med åren mer mot renodlad hårdrock och rent av metal mellan varven, om än med inslagen av de samplade talen och en och annan knasig cover som på 1995 års Filth Pig där man gav sig på en Bob Dylan-klassiker. Just Filth Pig är nog min favoritskiva med bandet. En dynamisk platta där bandet vågade spela långsamt och blytungt också. En skiva som dock präglades av bandmedlemmarnas svåra drogproblem vid den tidpunkten.

Fler skivor följde och medlemmarna i bandet kom och gick med undantag av fyren Al i mitten som höll ihop bygget. Samtidigt som han hade Ministry att tänka på omsatte han även idéer i andra projekt som Revolting Cocks, Lard och Buck Satan för att nämna några, så skivutgivningen har alltid varit stor och flödande.

2007 inleddes som sagt nerläggandet av Ministry som stod klart 2010 och nu två år senare är de alltså tillbaka igen, vare sig vi vill det eller inte.

Al Jorgensen väljer sina charter-resemål med omsorg

Årets skiva Relapse som kom i förra veckan är alltså det första albumet med helt nyskriven musik utgiven under president Barack Obamas regeringstid och sålunda saknas helt den traditionella kritiken mot den sittande regeringen. Al gick ut offentligt och stödde Obama under hans kampanj 2008 och väljer nu alltså helt andra måltavlor för sitt ogillande. Inledande Ghouldiggers med långt och surt intro gör upp med gnidna ex-managers, bittra ex-flickvänner och även sekreterare till gnidna ex-managers. I den inledande svadan konstaterar Al att förolyckade musikkollegor som Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain, Janis Joplin och Amy Winehouse har det bättre ställt som döda än stackars Al som måste fortsätta ta fajten mot idioterna. Det är lite rörande och ohyggligt fånigt på samma gång.

Musikaliskt bjuds vi på närmast speed metal-liknande tirader med så hastiga dubbeltrampande trummor att de låter som kulsprutor. Vi känner igen uttrycket främst från Rio Grande Blood från 2006 men nu 2012 låter det lite mildare och mer uppblandat med konventionell melodiös rockmusik.

Ambitioner att ta musiken till andra platser än just till omslagsbilden till Kerrang! hörs ibland som i inledningen till Freefall. En lite sorglig och ödslig ljudbild som gott hade fått utveckla sig till ett eget spår innan det som nu strax blir mer Slayer än Slayer självt liksom.

Ibland går det helt vilse. Kleptocrazy varvar ett snyggt styggt riff med ett riktigt eländigt refräng-korus. Det låter som när Def Leppard anländer till helvetet ungefär.

Politiska händelser av mer modern art tas upp i 99 percenters. Här refereras till Occupy-rörelsen och dess slogan We are the 99%. Helt i linje med Als politiska övertygelse, han har ofta propagerat för fördelarna med en progressiv beskattning. Låten i sig låter också lite mer som förr, eller 1995 iallafall med fungerande refräng och mer rock än thrash i bagaget.

Titelspåret Relapse låter egentligen som flera andra låtar på skivan med den stora skillnaden att den faktiskt låter bra. Tankarna går till en version av The Sisters of Mercys Vision Thing på steroider eller som soundtracket till den första upplagan av dataspelet Command & Conquer där ett gäng studiomusiker härmade Ministry anno 1992 allt vad de orkade.

I likhet med flera av de senare årens mer metal-orienterade verk blir det lite väl mättande till slut med all speed och det ettriga tempot. En och annan industri-blues i mer modest tempo hade framhävt de intensiva partierna än mer och tillfört välbehövlig dynamik till skivan. Ändå är skivan bättre än jag hade föreställt mig om än att man får sälla rätt hårt för att få ut en handfull godkända bitar ur kakan.

Mot slutet på skivan händer lite oväntade grejer. Dels hör vi antagligen den enda Thrash/Speed-hymnen någonsin som helt fokuserar på nyttan av att rösta i allmänna val, Git Up Get Up N'Vote. Säga vad man vill om Al Jourgensen, men han har flera goda avsikter i sitt artistskap i all röran. I Bloodlust lyckas bandet med konsttycket att både låta som sig själva för 25 år sedan och som Pantera. Avslutningsvis bjuds vi på en remix av titelspåret Relapse som låter som om Tyskarna från Lund gjort den. Nä, man har inte tråkigt med Ministry, det måste man medge. Men hoppet om en klassiker i Jorgensens händer får väntas med att tändas. Jag tror klassikern kommer när idén att göra en riktig industri-countryplatta kommer om skall vi säga, 10 år från nu?

Ministry besöker Sverige i sommar. Den 6 juli besöker de Getwayfestivalen i Gävle. Bara tanken på att de kommer att dra undan mattan för Manowar och Yngwie Malmsteen och allt annat skräp som spelar där göder tanken på att åka dit. Trots att nya plattan är sådär.

söndag 18 mars 2012

Celloskräck


Linnea Olsson
Ah!
Album, 2012

Som rubriken antyder så lämnar jag för en stund de sedvanliga ljuden alstrade av huvudsakligen gitarrer eller klaviaturer och ger mig i kast med en ny skiva som kretsar kring det gamla klassiska instrumentet Cello.

Bakom cellon hittar vi Linnea Olsson som tidigare gjort sig ett namn som medmusikant till artister som Ane Brun, Frida Hyvönen och Nina Kinert. Linnea som spelat 1600-talsinstrumentet cello sedan sjuårsåldern började för några år sedan samla ihop egna trådar och tankar mittemellan den tränade klassiska musiken och fri improvisation vilket nu i vår resulterar i debutplattan Ah!

Det handlar helt och hållet om cello och sång. Här finns inget kompband som fyller i och fyller ut. Istället hörs lager på lager av svepande och plockande tag på stråkinstrumentet sida vid sida med drömska sångpartier med engelskspråkig text.

Cellon har sitt egna speciella stämningssättande ljud. Självklar i en stråkkvartett men också känd som extra krydda inom både rockmusik och jazz. Det brummar och brinner, kvider och berör. Mycket känns vunnet bara i själva tonen men självklart behövs det någon som kan spela på det ganska otympliga stycket instrument också, och det kan Linnea.

Inledande instrumentala The Ocean sätter stämningen direkt med rullande stråkhyss som illustrerar ett rullande och lite vilset hav en dag då inte luften står stilla.

På de andra spåren sjunger Linnea också, som jag var inne på tidigare.

Linnea har tagit sig till Stranden med sin cello. Dagen har tydligen 1700-talstema

Sången är ren och klar och slår ibland kullerbyttor med flera stämmor samtidigt i drömska och närapå diffusa passager om än att sången inte låter lika speciell som trakterandet av cellon. Linnea sjunger i samma liga som en handfull andra sångerskor antingen från Sverige eller Storbritannien men utan att helt överraska lyssnaren. Musiken däremot står helt i en klass för sig och går inte att likna vid något annat släppt på en fullängds-CD tidigare.

I låtar som All 4 You eller It's Ok drivs arrangemangen in i en intressant minimalism som för tankarna till så skilda källor som Kraftwerk eller Laurie Andersson utan att det låter pretentiöst eller jobbigt avant-garde för den sakens skull. I huvud taget är skivan trots ett visst svårmod och med gott om moll en lättillgänglig skiva som sätter sin alldeles egna speciella karaktär på en tidig söndagsförmiddag hemma hos vem som helst

Några spår poppas till också, men det är det där drömska, lite repetitiva som är det riktigt intressanta med skivan tycker jag. Textmässigt entoniga Summer låter som filmen-i-filmen om mannen som lever ett år i en sjö ur Ägget är löst ser ut. M-hm, den liknelsen var mer pretentiös än något du hittar på Ah!, men låt dig inte skrämmas av det.

Mer om Linnea och provlyssna på låtar etc. kan man ta del av på hennes hemsida.

Och har du vägarna förbi Piteå (23/3) eller Göteborg (24/3) kan du se henne live också

måndag 12 mars 2012

Ryggdunkarträsket

Det är alltid lika gott när man ser och hör ett livstecken från legenden från Linnéstan',

Gunnar Danielsson

Här gör han upp med fjäskarna och ryggdunkarna i en nyproducerad video


onsdag 7 mars 2012

Nu blir det Bondage


Bondage Fairies
Bondage Fairies
Album, 2012

Stockholmsduon Bondage Fairies som numera växt till en kvartett släppte nyligen sitt tredje album som heter samma sak som bandet självt.

Det lite gåtfulla bandet som gömmer sina ansikten bakom mopedhjälmar, förvridna hörlurar av den större modellen och andra attribut har av någon anledning etablerat sig som i stort namn i Öst-Europa. Särdeles stora framgångar har noterats i Ukraina och i moder Ryssland.

Med utgångspunkt ur obskyra genres som bitpop och electro-punk skapar bandet svängig popmusik i en alternativ fåra tidigare vanligen mest utforskade av konventionella gitarrband.

Jag har haft rätt svårt för den här ironiska nörd-scenen och inget jag hört har direkt imponerat tidigare, men nya skivan med Bondage Fairies innehåller något väsentligt som utgör en skillnad både mot bandets tidigare alster och liknande band över lag - Låtarna i sig är inte så tokiga.


Med ett lätt obscent namn och hemmagjorda masker är lyckan gjord

Musikaliskt hör vi en uppställning med trummaskin och tjocka analoga keyboard-ackord i förgrunden lätt saltad av elgitarr och bas och sedan har det fått koka med stora portioner av dataspelsnostalgi. Ständigt återkommande är inslagen av ljudklipp som för tankarna till det episka hemdatorspelet Gianna Sisters från det mest nördiga hörnet av 80-talet. Spelet kunde spelas på en C64 eller en liknande apparat. Till detta adderas sång, ungefär som den man hörde av bandet Broder Daniel eller efterliknande band från 90-talet.

Hade man bara haft ovanstående ingredienser hade man tröttnat rätt fort på det här men skivan överraskar som jag var inne på i inledningen tack vare låtarna i sig. I gott tempo och lite lagom berusat valsar sångerna fram sida vid sida med varandra. Till slut infinner sig någon sorts poäng. Även med utgångspunkt i ett retro-dataspelsriff kan klassisk pop skapas.

Det låter helt eget och ändå inte. Ibland låter det som halvvägs mellan The Caesars (Caesars Palace) och Melody Club och ibland trippar det iväg mot regionerna där belgiska Vive La Fête håller till men man har inte tråkigt. En viss risk att man får hål i tänderna av alla sockrade blipp och blopp förekommer dock i längden

I avslutande Star Signs får vi till och med lite tugga-tugga-gitarr i en episk discodänga som gjord för att få folk att skaka rumpa på hippaste discot i Kiev sådär runt 2 innan folk hunnit bli för tröga.

Närmast ger sig bandet ut på en centraleuropeisk turné så har du vägarna förbi Sulzbach-Rosenberg (19/4), Oberhausen (24/4) eller till exempel Offenbach (26/4) ja då har du möjlighet att utforska musiken i sitt rätta element.