lördag 25 februari 2012

Le Voyage Dans La Lune


AIR
Le Voyage Dans La Lune
Album, 2012

Le Voyage Dans La Lune
Film, 1902/2011

Filmmusik skapas ofta i samklang med filmen i fråga. Inte sällan medan filmproduktion pågår och innan allt är färdigklippt. I enstaka fall tillkommer musik senare i en ny version av filmen, även om det är ovanligt. Det har även förkommit fall där kompositör eller band spelat in alternativ musik till film då de tyckt att den gamla inte dugt som ljudspår till en klassisk rulle.
Så gjorde Primal Scream 1997 då de hittade på ett alternativt score till kultklassikern Vanishing Point från 1971.

Franska duon AIR tar konceptet ett steg längre och släppte tidigare i februari ett album med musik till återgivningen av filmen Le Voyage Dans La Lune som ursprungligen gavs ut 1902 (!)

Låt oss gå tillbaka till filmen och dess ursprung. Fransmannen Georges Méliès och hans bror Gaston skrev och regisserade inte bara en av de första spelfilmerna med uttänkt manus, specialeffekter och massiva skådespelarinsatser, de skapade även i samma slag världens första Science Fiction-film. Filmen avhandlar en gäng skäggiga vetenskapsmän som skapat en fantastisk kanon som kan driva en projektil i form av ett rymdskepp hela vägen till månen. Och till månen kommer de. Man skall här komma ihåg att detta görs 67 år innan människan de facto kom till månen och i en tid då man just precis sagt hej då till 18oo-talet. Det är en smått fantastisk film som visar prov på människans oerhörda törst för utveckling och utforskande av det okända sida vid sida på människans förmåga att klanta till det mesta. Som exempel kan nämnas att det första vetenskapsmännen gör när de för första gången bekantar sig med en hornbeprydd månvarelse är att naturligtvis slå ihjäl honom. I tidens anda av kolonialism och våldsam misstänksamhet mot det okända, men likaväl i beteende precis som nu för tiden. Vi har inte förändrats så mycket som mänsklighet de sista 110 åren trots allt.

Det gick inte så bra för Georges Méliès trots att han skapade den första klassiska Sci-Fi-rullen. Hur duktig han än var på filmskapande så förstod han sig inte på det där med upphovsrätt. Thomas Edison (yep, han som uppfann glödlampan, det är inte förrgår vi snackar om här) piratkopierade filmen som fick stor spridning och blev en stor succé både i Nordamerika och i Europa med stor profit vunnen på detta. Méliès själv som bekostat de för tiden mycket avancerade specialeffekterna gick dock bankrutt. Det hindrade honom dock inte ifrån att fortsätta göra film fram till 1913. Aldrig dock med samma monumentala framgång som med Le Voyage Dans La Lune.

Filmen som naturligtvis var stum och svart-vit gjordes även i en handkolorerad upplaga. Alltså inte i färgfilm utan vissa filmrullar färglades för hand, ruta för ruta.

Alla kopior på de färgkolorerade filmrullarna var gåtfullt borttappade fram tills 1993 då man hittade en filmrulle i en lada i Frankrike. Rullen var i ett bedrövligt skick och en tidskrävande restauration inleddes. 2011 hade filmen nypremiär på filmfestivalen i Cannes och det är alltså den här upplagan som AIR ljudsatt och som först lanserats på en DVD och nu i februari 2012 som en vanlig CD-skiva.


AIR är aktuella med ny filmmusik till gammal film

Fransmännen i AIR har alltid haft något cineastiskt i sin musikproduktion vare sig de gjort filmmusik eller inte. De har gjort ren filmmusik tidigare som till The Virgin Suicides (2000), Lost in Translation (2003) och Marie Antoinette (2006) men även på de vanliga skivorna hör man oftast svävande instrumentala stycken som allt som oftast för tankarna till film.

Duon som består av Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel har genom åren lyckats korsbefrukta modern elektronik med mjukt retrospektivt sväng från flydda tider. Likaväl som man vart på banan med synthesizers har man trakterat elbas och elgitarr med känsla från förr. Man kan dra paralleller i musiken från så vitt skilda håll som norska och moderna Röyksopp såväl som sjuttiotalets Jean Michel Jarre och ännu längre tillbaka till Serge Gainsbourg och hans pop från skarven mellan 60 och 70-tal.

Nya skivan förvånar med tanke på att den är alstrad med fokus på en film på det sättet att den är mindre följsam och strömlinjeformad än sina senaste föregångare. Då både Pocket Symphony (2007) och Love 2 (2009) var ganska meditativa i stora drag hade man kunnat tänka sig att denna nya skiva också skulle vara det. Men inte, istället målas det med ganska stora penslar mellan varven. För den som är bekant med bandets musik sedan tidigare så känns förhållningssättet igen. Vi hör de patenterade mjuka el-pianona, den krumbuktande elbasen, de analoga syntetiska hyssen och gästartister på sång som vanligt lite i bakgrunden. Men vi hör också ett lätt utflippande som i sina mest målande stunder för tankarna till ett eftermiddags-jam med Frank Zappa, och det har vi aldrig hört med AIR tidigare.

Det är en kort platta, men det var ju också en kort film. En långfilm 1902 låg som i det här fallet i spellängd på en 12-14 minuter. Skivan som gjorts nu klockar in på modesta 31 minuter, men det ger en god överblick över skivan och faktiskt en viss poäng. Det är bättre med en massa korta skivor en ett fåtal monster utspridda över en lång tid. På en lång skiva riskerar alltid låtarna att slå ihjäl varandra så att säga.

Bäst blir det i Parade som låter som musik till en brittisk knasfilm för fyrtio år sedan samtidigt som det kan spelas på en hipp elektronisk klubb idag också, så bred är upplevelsen. Sonic Armada bjuder på de där Zappa-vibbarna som jag var inne på tidigare och Cosmic Trip uppvisar de där tonartsförändringarna som man bara hittar i fransk populärmusik. De där som låter helt galet, som bryter mot alla musikaliska regler, de där skiftena man inte får göra i musik, och som fungerar så bra och märkligt.

Den handkolorerade versionen av Le Voyage Dans La Lune valsar runt med framgång på filmfestivaler världen runt just nu men finns även utgiven på DVD. Man kan titta på den svartvita versionen på YOUTUBE (se nedan) där den dock har ett tillfälligt ljudspår som inte har så mycket med filmen att göra, så ta en titt på filmen, men slå av ljudet och låt AIRs musik ljuda ur högtalarna istället, så får man en mer komplett upplevelse.

söndag 19 februari 2012

Beväpna dig med vingar säger han


Thåström

Beväpna Dig Med Vingar
Album, 2012

Mannen med epitetet "Sveriges enda Rockstjärna" skickade just ut sin senaste LP till folket.
Han kallar den för Beväpna dig med vingar och jag har ägnat denna halv-våriga vintersöndagsförmiddag med att avlyssna detta alster.

En monumental artist som Thåström behöver egentligen ingen större introduktion. Han ledde landets största punkgrupp Ebba Grön, han ledde landets största postpunkband Imperiet, han ledde landets enda industrirockgrupp av rang, Peace, Love and Pitbulls och har under och efter dessa karriärer lett sin egen framgångsrika solokarriär, även den naturligtvis en av landets största.

Åtta soloplattor blir det nu, med senaste alstret inräknat om man bortser från live och samlingsskivor. Den nya skivan krokar tag i de två föregående skivsläppen, Skebokvarnsv. 209 (2005) och Kärlek är för dom (2009) på de sättet att den liksom sina föregångare uppvisar en minimalism både i produktion och melodi. På skivorna innan dessa tre ägnade sig Thåström åt ganska bombastisk rock'n'roll även om en och annan naken ballad lät sig göras mellan varven också. Vissa förankringar kan även noteras med skivan som släpptes under gruppnamnet Sällskapet (2007), en skiva där kompbandet fick komma lite mer med tals. (Jämför med David Bowies Tin Machine eller Nick Caves Grinderman, liknande projekt snarare än soloskivor)

Fjäderlätta,brusiga pianoackord ackompanjerade av fragmentiserade trummor och distad bas långt bak i bakgrunden släpper fram sång och text på det sättet vi vant oss vid att höra Tåis de senaste åren. Sparsamma gitarrackord och lite stråkar här och där kliver aldrig fram och tar över.

Inledande titelspåret Beväpna dig med vingar som också släppts på singel innan bjuder på repetition och monotoni i samma anda som till exempel FanFanFan som blev en sån enorm hit för några år sedan. Det är en nästan lite komisk insikt i musikens väsen som framträder när man inser att lika väl som man kan komplicera musik genom framförande i dussintals ackord, med mängder av tempo- och taktskiftningar så kan man utveckla melodin även precis tvärtom, in i sig självt, ibland in i ett enda ackord, eller två.

Vänner av Thåström känner igen sig. Sångrösten känns igen och man hör alltid på några sekunder in på en sång vad det handlar om. Självrannsakan och minnen av förr avhandlas i texterna som genom åren förändrats från ren rock-prosa till att nuförtiden mer handlar om självterapeutiska berättelser ur Pimmes liv.

Man får en känsla av ett bokslut som kommer att ta några decennier innan det står helt klart. Det delas ut en del grumliga ursäkter och förklaringar till höger och vänster när Joakim inte har fullt upp med att göra diffusa jämförelser med tillstånd i livet kontra musikaliska uttryck från andra artister genom åren. Det sjungs om Whitney Houston om hur hon sjöng Dolly Partons låt, om hur Jim Cales fiol lät i The Velvet Undergrounds Venus in Furs och det sjungs igen om The Gun Club, vars sångare Jeffrey Lee Pierce tillägnades en helt låt på förrförra skivan.

Thåström vid sitt framträdande på Way Out West-festivalen i Göteborg 2011

Även om skivan har sina goda stunder så känns det som att vi börjar komma till vägs ände i den här minimalismen nu. En del låtar börjar bli lite väl lika varandra. Man förstår att det är texten som skall ledas fram till lyssnaren i första hand men det är synd att offra musiken för det. kompbandet runt Thåström är begåvat och det är synd att vi inte får höra någon explosion från gitarristen Ossler till exempel. Det mesta är så fragmentiserat.

Något totalhaveri är det dock inte frågan om. I Låt dom regna sjunger Pimme mot en fond av hummande manlig bakgrundssång som lyckas låta halvvägs mellan en negro spiritual och Röda arméns köravdelning. I efterföljande Smaken av dig hör vi riktigt härliga thriller-aktiga stråkar som följer Thåströms innerliga sång i varje språng. Thriller som i en skrämmande film då skall tilläggas. I St Ana Katedral hör vi äntligen lite driv. Det känns i det här läget befriande med lite fullskalig instrumentering och tyngd, men låten är ändå förhållandevis stillsam. Här kan man dock förvänta sig en utveckling på scenen där låten kan få växa vidare. Avslutande Sluta när jag vill är nog det starkaste bidraget. Vad som avses med mantrat "Jag kan sluta när jag vill" kan man ju dock fundera på tills man blir grå på.

För hängivna fans av Thåström (och det finns det många av) är det här ytterligare en juvel i en tung krona, men för de som inte riktigt förstått sig på de senaste skivorna lär inte bilden klarna mer nu.

onsdag 15 februari 2012

Mark Lanegan släpper eget igen


Mark Lanegan
Band
Blues Funeral
Album, 2012

Den amerikanske legendaren Mark Lanegan släppte i dagarna ut sitt sjunde soloalbum Blues Funeral och därmed sitt första egna alster helt under egen flagg sedan 2004 års Bubblegum.

Mark har ju inte legat på latsidan direkt för det. Liksom Freddie Wadling som jag var inne på i min tidigare recension i år (Blue For Twos senaste) så har Mark presterat en väldigt spräcklig skivutgivning som för en lekman inte är helt lätt att följa spikrakt.

Karriären inleddes i Seattlebaserade Screaming Trees redan 1985 som först 1992 gjorde ett större väsen ifrån sig i form av stora framgångar världen runt. Parallellt med rollen som sångare i de skrikande träden lade Mark ut texten och sången både på egna soloskivor och som gästartist på en mängd album och enstaka spår med andra artister. Ibland fick han status som mer eller mindre fast medlem (Queens of the Stone Age), ibland som helt och fullt fast medlem (The Gutter Twins) men allt som oftast som gubben i lådan som dök upp när de behövdes hjälp med att få ordning på de mest whisky-anfrätta sånginslagen (Soulsavers, Mondo Generator, Mad Season, Bomb the Bass, med många flera) Dessutom har han hunnit med att göra tre album med Isobel Campbell i samma anda som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde sina album en gång i tiden, dvs. dels i duettform och dels i skilda spår sida vida sida på skivorna i en sorts Odjuret och Skönheten-variant.

En fullspäckad och levande karriär alltså, men minst sagt i en spräcklig skivutgivningsform.

Nu hör vi Mark med sitt band helt styra skutan på ett album igen och det är med ganska stora förväntningar jag tar mig an skivan.


Mark Lanegan under en rökpaus i arbetet med att hitta inspiration

Mark driver alltid projektet han för stunden deltar i framåt med sin mycket karakteristiska sandpappersröst. Rösten river och sliter i lyssnaren oberoende om vi tar del av blytung hårdrock eller något åt hållet närmast visa. Liknelser görs ofta med artister som Tom Waits eller Nick Cave och även om det finns ett visst släktskap i inlevelse och uttryck gör trots allt Mark sin egen grej.

Nya skivan Blues Funeral bjuder på både mycket bekanta tongångar och dels en lite otippad dynamik. Vi hörs dels ganska sprättiga och pigga bidrag som för tankarna tillbaka hela vägen till Screaming Trees och dels de sedvanliga blues-psalmerna som vi vant oss att höra de senaste åren. Dessutom har dörren öppnats till det digitala ljudrummet på några spår. I dessa spår blandas ljudbilden upp och den traditionella rockinstrumenteringen paras ihop med modern teknologi samt den gamla kultmaskinen mellotron., ett tidigt elektroniskt instrument som till exempel The Beatles och David Bowie använde för att gestalta en symfoniorkester utan att faktiskt ha en sådan i studion. Det lät aldrig riktigt som en symfoniorkester utan ett nytt ljud lades in i rockhistoriens bibliotek av ljud. Ett varmt märkligt ljud som passade utmärkt i sin roll att fylla ut och förstärka en klassisk låt. Amerikanska The Smashing Pumpkins närmast överdoserade på mellotroner i sin karriär runt sådär 1996, men nu känns det helt okej och damma av monstermaskinen igen. Finaste exemplet på mellotron-tämjande hittar vi på det avslutande spåret på skivan, i Tiny Grain of Truth, men innan dess ligger elva andra låtar av vilka några förtjänar att uppmärksammas ytterligare.

Det är en ganska jämn och trevlig skiva dock utan de där allra mest magnifika topparna som man ibland stött på i Marks karriär. När Mark gör en patenterat långsam och innerlig sak som Bleeding Muddy Water känns det som att han gjort precis samma sak förr, men då tyngre och mer rakt i magen på lyssnaren. Likadant i St Louis Elegy. Rösten är precis som Thåströms helt intakt och gör ingen besviken. Produktionen är prickfri och snygg med elegant gitarr och här och där har rytmerna fått markerats med en maskin istället för en mänsklig trumslagare och det är helt okej. det är bara det att slutresultatet blir mer mysigt än omvälvande.

Ibland sticker det dock iväg lite. Gray Goes Black är en riktigt bra pop-låt med exceptionellt läcker elgitarr i sticken. Här bryter Mark ny mark och låter inte som som sig själv riktigt från tidigare gånger i historien.

Deep Black Vanishing Train är en annan höjdpunkt på skivan. Här reds en bryggd på en återuppväckt Johnny Cash vid mikrofonen kompad av en sorgsen Nirvana-gitarr och hela anrättningen kryddas med stilren hippie-flöjt och ett allvarligt mörker som inte riktigt visar sig på andra spår på skivan. Ingredienser som på pappret inte låter som de skulle låta blanda sig, men som i praktiken gör det utmärkt i låten.

Det ringlande inledande riffet i Harborview Hospital får en att tro att man står på Eriksbergs varv 1987 och tittar på U2, och det kan ju låta ohyggligt uttjatat att härma de irländarna men faktum att låten binder ihop 80-talet och nu på ett högst oväntat och gott sätt. Utan Marks fantastiska sång hade det dock stannat vid nivån på en klassisk b-sida på en vinylsingel.

Vi hör pop och psalm om vartannat men vi får även lite hygglig skogshuggar-rock i Riot In My House. God tyngd och gott humör, men inte riktigt så att vi behöver syrgas, inte riktigt den höjden.

Så ingen dum platta alls, men inget mästerverk. Ingen episk modern blues. Han kanske mår lite för bra, Mark?

onsdag 8 februari 2012

Blå för Två igen


Blue For Two
Tune The Piano, Hand Me A Razor
Album, 2012

I en intervju i P3 1986 berättade den ena halvan av Blue For Two, Henryk Lipp om maskinparken som inhandlats för att kunna konstruera det självbetitlade debutalbumet som just släppts. En specifik tingest, jag har glömt märket, betingade då ett pris på cirka 400.000 SEK (Eller nåt i den stilen). En närmast ofattbar summa pengar för ett instrument och på den tiden antagligen i storleksordningen av vad en central fyrarummare i centrala Göteborg skulle ha kostat. (och idag teknikmässigt jämförbart med någon mjukvara man kan ladda ner gratis från nätet)

Intervjun fortsatte och avhandlade ganska torrt om hur de elektroniska momenten i musiken skapades. Det pratades om sampling och upptagning av industriella ljud och studioteknik och så vidare. Efter ett tag fick den andra halvan av bandet, Freddie Wadling komma till tals. På frågan hur han fann sig i det elektroniska ljudlandskapet svarade han lakoniskt att ljuden som alstrades mest fick honom att tänka på signaturmelodin till Karl-Alfred varpå den seriösa stämningen sprack upp i ett gemensamt band-garv och radioteknikern fadade intervjun till förmån för en avlyssning av det då purfärska spåret Ships, som senare kom att bli en av Blue For Twos mest kända slagnummer.

Det var tjugosex år sedan, men just där och då framför radioapparaten fick jag till min inkörsport till Freddie Wadlings värld. Han hade ju innan BFT ägnat sig åt punk i Liket Lever, horror-pop i Cortex och spelat spektakulärt svajjig bas i Lädernunnan. Även om jag kände till det där så var jag lite för liten för att hänga med riktigt på de där grejerna, men med det nya bandet kunde jag hänga med från start. Henryk Lipp hade också en tidigare karriär i bandet Extra tillsammans med bland annat Anne-lie Rydé, men den passagen har jag liksom aldrig kommit mig för att reda ut riktigt.

Första plattan Blue For Two fick enorma ovationer i rockpressen på den tiden trots att den knappt sålde någonting. Det var en skiva med en fot i tidsenlig synt-pop och en annan i mer underjordisk new wave med blinkningar åt Iggy Pops Berlin-era såväl som Tom Waits sång i den mer berusade formen. Det lät väldigt speciellt, även om skivan idag känns lite snäll.

1988 kom andra plattan och här föll bitarna helt och hållet på plats. Songs from a Pale and Bitter Moon är ännu idag en ren klassiker. Visst låter synt-basen hopplöst daterad, men det kan ändå inte slå ihjäl de episka spåren skivan innehåller. Här svävar bandet ut i allt mellan dystra cirkusvalser och bombastik á la Black Sabbath och The Doors. Det är i sanning en fantastisk platta som dock sålde ännu sämre än den första.

Efter den andra skivan levererades ett par plattor till, Search & Enjoy (1992), Earbound (1994) och Moments (1997) och jag skall erkänna att jag tappade greppet något. Det glimrar till och här och där på skivorna, men några riktiga höjdpunkter i stil med de på Songs from.. infann sig inte riktigt. Nu hade också Freddie blommat ut med Fläskkvartetten, med ångvältsbandet The Mobile Whorehouse och både i solo och gästspelsform med andra artister. Henryk å sin sida använde också sin tid som producent åt Thåström och Sator för att nämna några


Freddie och Henryk när det begav sig. Här i TV i Stockholm, 1987

Av förklarliga skäl känns det lite yrvaket att nu i februari 2012 ta del av ett nytt album av Blue For Two. Det är ett album som vart "på gång" så länge att man aldrig trodde att det skulle släppas i huvud taget, men nu är det här och det är ingen ren tidskapsel från 80-talet som levererats direkt.

Tune The Piano, Hand Me a Razor präglas av blues. Snuskig, skruvad blues. Ingen anpassad lättsam TV-blues utan riktigt skitig alternativ blues helt enkelt. Männen i bandet har vart inne på grejen tidigare. Vi minns till exempel tagningen på Howlin' Wolfs Killing Floor från 90-talet, men då byggdes bluesklassikern om till ett elektroniskt rymdskepp med Freddies raspiga röst inuti som bryggan till originalet. Här låter det mesta, både de egna och av andra skrivna verken även i instrumentering som Captain Beefheart skulle gjort de en gång i tiden.

Vi hör vanvettiga munspel och raspiga elgitarrer omfamna Freddie som är på riktigt gott humör. Även om Freddie inte gjort en dålig sånginsats på någon inspelning han någonsin varit inblandad i hör man en skillnad. Den här plattan handlar inte så mycket om att "hämta pengar" som en del av soloskivorna låtit något lätt som.

Det dröjer en stund innan det kommer igång tycker jag. En rad genomlyssningar till trots får jag ingen styrsel på inledande Cherokee Dance (som även funnits ute i provupplagor i flera år på nätet) och det samma gäller efterföljande Lion's Den. Men sedan ljusnar det.

Dark Rising med fragmentarisk gitarr och ömsom viskande och ömsom småvrålande Freddie visar var skåpet kan stå. Den här blytunga gubbrocken i sakta mak hade gjort sig bättre som inledning på skivan. Efter det ångar det på rätt bra. Covers med Larry Fischer, Bo Diddley och John Mayall varvas med egna starka spår. I Riot Without Reason släpps alla instrument till förmån för en backdrop av en kör från Tanzania och lika märkligt som det låter, lika bra låter det.

En bra bit in på skivan hör vi för första gången mer keyboard-orienterad pop i gamla gängor. Living For Today hade passat in på vilken gammal skiva som helst tidigare i karriären samtidigt som den låter luftig och nu på ett skruvat sätt. I den efterföljande Crawling får den beska bluesgitarren som låter som spelad av Jimmy Page som rökt opium de senaste tjugo åren sällskap av envetna analoga Yazoo-blipp och blopp som studsar omkring inne i låten. Det låter alldeles vansinnigt härligt och Freddie skriker att han innehar en reptilhjärna. En låt som höjer sig en bra bit ovanför de andra bidragen på skivan får man allt säga.

Avslutande We Don't Dance är det andra spåret som fungerar riktigt, riktigt bra. En låt med mild Nick Cave-feeling inklusive inslag av de mantelrörelser Blixa kunde få ur sig på gitarr när han fortfarande var ett dåligt frö. Ingen sjunger bättre om dinosaurier än Freddie Wadling. Här åker de dock inte som tidigare hiss utan påvisar brist på intresse att dansa. Vi noterar också ett märkligt rim som inkluderar begreppet Confess och Rudolf Hess.

Yep, det här inte aktuellt för Absolute Music 69 om man säger så. Men ack så roligt det är när det är som bäst.