fredag 20 oktober 2017

Nick Cave i Globen - 2017


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Globen, Stockholm, 18 oktober 2017

Jag skrev rätt friskt om Nick Cave förra året. Om skivan Skeleton Tree och den ackompanjerande långfilmen One More Time With Feeling. Om hur det bet hårdare än något annat det året. Hur filmen och skivan trasslade in sig i sinnet under skinnet lång tid efter att bilderna slocknat på bioduken och musiken klingat ut ur högtalarna. Den sorgliga historien efter Nicks sons Arthurs frånfall och detta fantastiskt vackra och starka som kom ur detta vidrigt tragiska. Man skulle inte kunna tro att det går att toppa, att låta sig få invecklas mer. Men man kan det. Man kan gå och titta på fanskapet Live också. En dimension till.

With my voice
I am calling You

Biljetterna är köpta sedan ett år tillbaka.  Många gånger har tittats på de i inboxen att de ligger kvar där. Sedan uttryckta på papper för sakens skull. Lagda i mapp. Sparade.

Fanskapet Nick Cave fyllde sextio år tidigare i höst. Han kommer till Stockholm i hösten med sina senaste sånger och en bunt klassiker. Han har med sig sitt band. The Bad Seeds. Han må ha tappat bort den ikoniske Blixa Bargeld och den tidigare hårt arbetande kapellmästaren Mick Harvey. Jag noterar även att pianisten Conway Savage är ersatt av Iggy pops trummis Larry Mullins som släppt trumstockarna till förmån för en placering i ett landskap av retro-klaviaturer upp till höger på scenen men det kommer att visa sig fungera ändå. Thomas Wydler styr upp de vanliga trummorna, Jim Sclavunos bankar på andra saker som marimba, klockspel, vibrafoner och andra saker som låter. Ofta står han beredd med hammare för att lägga något centralt klock-ljud. Bakom basen står Martyn P. Casey stabilt och lägger ut de tjocka tonerna. Relative nykomlingen George Vjestica styr upp växelvis akustisk och elektrisk gitarr och sist men inte minst springer yrbollen Warren Ellis mellan fiol, elektrisk gitarr, flygel eller sitter med en mini-moog i knät,. Alla sjunger med.

Nick kommer till Globen av alla ställen. Sånt här skall man inte se på globen tänker man och minns den så lämpligt inramade konserten på Cirkus i Stockholm 2001. Ett ställe som skapat för Nick och dåliga frön. Nädå, det här kommer att funka det också visar det sig.


Vi går ner på parkett i god tid. Det ser lite illavarslande glest ut till att börja med men det fylls på efterhand. Det är inte en full glob men vi är åttatusenfemhundra förväntansfulla själar på plats. Vi tar Warrens kant till höger från publikens håll sett och det blir en bra placering. Så där en fem led fram till scenkanten. Lagom mitt i händelsernas centrum men ändå så man kan andas.

Konserten inleds med surrande analoga keyboardljud med kuslig fiol infälld. En efter en faller fröna ut på scenen. Sist Nick som genast tar tag i ett starkt stycke från senaste plattan och vi är igång.

Det klipps tre låtar på raken från Skeleton Tree; Anthroscene, Jesus Alone och Magneto och hur fantastiska dessa än är på skivan så växer de än mer här. Orden slår in i bröstkorgen. Yrsliga toner och surr och fiol sveper in hela isladan  i en stämning som sitter hela kvällen. Sen tas tempo och temperatur upp i Higgs Boson Blues. Låten som växer ut till ett veritabelt monster i live-versionen.

Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom 
Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom

Nick ränner runt på scenen som en speedad geting. Han är närmast omöjlig att ta kort på. I ständig rörelse. Han har dels scenen att springa runt på och dels har det byggts en ramp högt bakom kravallstaketet just mot publiken där han gärna hänger över, hållen av publiken som i ett påbörjat stiliserat Stage Dive. Han pekar och sjunger versrader rakt in i ansiktet på enskilda delar av publiken. Viskar, skriker och sjunger och det har aldrig låtit bättre. Han hamnar ofta i en bukett utsträckta händer som likt anemoner söker sig mot honom en bit upp.



På det här kommer ett set 80-tals-låtar. Nicks 80-tal är lite brutalare än andra artisters verk från det här årtiondet. Jag vet inte hur många gånger jag återsett From Her To Eternity i olika videoklipp med hemmastereon inkopplad eller i de bra hörlurarna men inget slår att få se och höra det rakt framför sig på lokal. Det är som att bli överkörd av ett tåg. På ett bra sätt. Sedan över i Tupelo på samma sätt och det bara fortsätter. Stillsamma saker från senaste skivan växlas med äldre utbrott. Red Right Hand är inget annat än magnifik och allt badar i varmt rött ljus. En hårdför snubbe strax snett framför mig som hittills verkat relativt oberörd bryter ihop totalt under Into My Arms och får tröstas av sin fru. Det är sånt man bara ser på såna här konserter. The Mercy Seat som typ spelats på varje konsert sen 1987 låter fortfarande taggad. Hur är det ens möjligt. Det är bara att ta in. Publiken är stillsamt hänförd, många fast i sin egen upplevelse med händerna sträckta. Det är som religion med ett syfte. De flesta är ändå rätt lugna. En lurvig stenad snubbe med troligt ursprung från en stor ö mellan indiska oceanen och stilla havet tränger sig lite dumt men hittar i likasinnade längre fram och bildar en mindre hysterisk enklav som gör sin grej på sitt håll.


Är allt lika bra? Nja, några smågrejer. The Ship Song inleds med ett fantastiskt fint intro där Warren Ellis får extra-briljera på fiol men slarvas bort något sen. Nick har satt sig vid flygeln men borde tagit den rätt och slätt på mikrofon vid scenkanten istället. The Weeping Song saknar förstås Blixa i duett-delen men trasslas till något av Nicks klapp-övningar som blir lite utdragna, Han är väldigt sugen på att höra oss flamenco-klappa i händerna just till den här i kväll. Distant Sky bjuder på en förinspelad Else Torp som projiceras på storbild bakom scenen när hon sjunger sin del av låten från skivan.  Här kunde man väl bjudit in lokala sopraner på respektive konsert i varje stad som hade fått sjunga den istället. Det hade nog inte vart svårt att hitta kandidater till att sjunga det. Tänk ett gästspel i Stockholm av Malena Ernman till exempel. Detta är dock små små invändningar. Allt annat sitter så där löjligt bra att man blir trött i mungiporna mest hela tiden.

Har man tjuvkikat lite på klipp från tidigare spelningar från den pågående turnén så känner man igen att publiken bjuds upp på scen i extranumret Stagger Lee och Nick tar tillfället att leka sekt med sina lärjungar på scenen i rent bibliska proportioner och ja, vi får extraversen om hur det går för djävulen själv när han dyker upp. Trots allt stoj och glam på scen så sitter text och musik precis som det ska.


Avslutningsvis får vi titelspåret från Push The Sky Away i en tät tät version. Publiken på scenen har anmodats att sätta sig ner så vi ser bandet bakom igen. Det är något väldigt rörande att se kulturtanter, hårdrockare, gamla punkare och vanligt folk sitta och putta bort himlen framför sig i synkrona rörelser ledda av den dystraste och roligaste sektledare man kan tänka sig.

And some People say It's only Rock and Roll 
Oh but It gets You right down to Your Soul 
You've gotta just keep on Pushing 
Push the Sky Away



Även om det fladdrar av blixtrar här och var och Nick ändrade texten i Red Right Hand till att handla om smarta telefoner på ett ställe som en pik på apparaterna som vänds mot honom hela tiden så är det ändå som någon sa, det är så bra att folk glömmer att fotografera. Jag glömde inte, men det var svårt. Jag fick dock med en liten snutt på The Mercy Seat enligt nedan. Var du inte här? Åtgärda det nästa gång Nick kommer till stan. Du kommer inte att ångra det.