söndag 31 juli 2011

Ögonblick från Semestern 2011 #2


Varberg



Vi tar ett par dagar i Varberg och skriver in oss på kurort. Det är inte så strikt som det låter. Kurorten har fullständiga rättigheter och man får gå in och ut lite som man vill. I direkt anslutning till hotellet ligger strand och hav. Vid horisonten tronar fästningen upp sig.


Utsikt från rummet. Kurhotellet har en massiv arbetsstyrka anställd, exempelvis hölls två personer konstant upptagna med att se till att boule-banan var korrekt krattad.


Det handlar mycket om hav i Halland. Just den här dagen var havet på ett lite virvlande humör.


Här högg man i sten. Förr i världen alltså. Numera är det mycket mera lönsamt med sommargäster. Men tänk ändå att man högg ut klippblock här ur den halländska graniten.



Jag tog kontakt med djurlivet i Apelviken och försökte konversera med en representant för avdelningen sjöfåglarna. Till vänster ser vi hur han sitter och chillar när en dum badgäst dyker och upp och stör. I modellen till höger ser vi när han tröttnat och lättsamt avlägsnar sig.


Vågorna och solen skapar solkatter en masse i en intressant symbios. Det glittrar.



På nära håll är naturen inte alltid lika vacker, men alltid i full färd med något hyss ändå.


Kurhotellet erbjöd en stilig buffé som man kunde plocka ihop så här tokigt. Till detta drack man en stadig Kronenbourg på fat. Fransmännen kan det där med öl.

Ögonblick från Semestern 2011 #1


Göteborg

Här kan man säga att Industrisemestern tar sin början

Den första av en serie av rapporter från semestern i år som Berntsson upplevt den

lördag 23 juli 2011

Det norske flagget på halv stang


Tankarna går idag till drabbade och anhöriga i TERROR-dåden i Norge.
I skrivande stund är antalet döda uppe i nittio-en. Alla vars död är förorsakade av en ensam vriden ung man*. Han må vara en psykopat eller mentalt störd, men detta till trots har hans hat mot samhället med gott mod odlats fram hos "respektabla" institutioner som FREMSKRITTSPARTIET och FRIMURARNA.

All TERRORISM vilket håll den än kommer ifrån är av ondo och skall med största möjliga kraft bekämpas av det civiliserade samhället, men när vi skall vi lära oss att det största hotet mot vår säkerhet, demokrati och civilisation alltid kommer från HÖGERN??

*) Med förbehåll om att alla uppgifter i detta nu än ej är fullt klarlagda och att ingen är dömd för något än i anslutning till dessa vidriga händelser ännu även om mycket redan nu pekar åt den klassiska högerrörelsen

tisdag 19 juli 2011

Ulf Lever

Det är skönt att Ulf Lundell har gett ett livstecken ifrån sig efter att han avbröt turnén förra året innan den ens hann börja.

Igår besökte Ulf Orust och tog emot Taube-priset och gav Göteborgsposten en mycket kortfattad intervju:

Ulf: Jag var utarbetad, Allt sade ifrån och då är det lika bra att lyssna.
G-P: Vad har du gjort istället?
Ulf: Jag har skrivit en roman
Det är Ulf det, klart han klämmer ur sig en roman även om han gått in i väggen. Ett rejält skägg har han utvecklat också.

Från Göteborgspostens pappersupplaga, tycks inte finnas på nätet ännu

lördag 16 juli 2011

De 10 bästa av Carry On-filmerna

Jag har ägnat delar av för- och själva sommaren med att återbekanta mig med den episka långfilmsserien Carry On.

Carry On kom i inte mindre än tjugonio upplagor mellan 1958 och 1978 och jag har här nöjet att inkomma med min egen topp10-lista på mina personliga favoriter.

Carry On är ju vad det är. Det är gubbsjukt, fånigt, omodernt, upprepande, vitsande och helt ur fas med vilken tid som helst och så är det alldeles underbart när det är som bäst. De första årens filmer är en smula teatraliska och mer klassiskt farsartade för min smak, men när sextiotalet började ana nästa decennium bortom kröken och ett par år in i dessa nya tidevarv skapades fantastisk underhållning. Så frukta inte, ta dig an det här universumet du också. Det här är alldeles för roligt för att få försvinna i tidens glömska.


#1 Carry On Doctor, 1967

Ett flertal av Carry On-filmerna kom att utspelas i sjukhusmiljö men ingen blev så monumentalt lyckad som Carry On Doctor. Humor handlar inte bara om poänger utan väldigt mycket om timing och tempo. I den här filmen nås Tati-liknande egenskaper i det sjösjuka tempot. Filmens stjärna Sid James (som för övrigt deltog i 19 Carry On-filmer) hade just haft en hjärtattack och tog det lite lugnare än i andra fall. Han spelar alla sina scener från sjuksängen men är detta till trots ändå filmens ledstjärna. Mycket stabila insatser över hela skådespelarensambeln över lag. I hård konkurrens med flera andra filmer i serien, men i slutändan den största upplevelsen

#2 Carry On Abroad, 1972

Engelsmännens egna variant på Sällskapsresan. Våra vänner tar sig till den för engelsmän så skrämmande kontinenten och hela vägen till Medelhavet till semesterorten Els Bels.
Här semestrar de på ett hotell som inte riktigt är färdigbyggt, men väl håller på att bli det medan de är där. Romantiska förvecklingar utvecklas och avvecklas, Vi tar del av naturkastrofer, sightseeing, solsting och mild fylla i ett mycket gott tempo.
Färgstark film, en nybyggd hotellbar 1972 såg ut som en bar skall göra.


#3 Carry On Camping, 1969

Antagligen den mest kommersiellt framgångsrika filmen i serien och av engelsmännen själva mest ihågkommen för att Barbara Windsor gymnastiserar så hårt att behån flyger av och landar i ansiktet på Kenneth Williams i rollen som flickskolelärare. Men filmen arbetar på många fler plan än så. Här är inte en död stund. Det är ett evigt rantande efter flickorna i tältet bredvid och ett annat par har fått nattgästen från helvetet i sitt tält. Roligt rakt över.


#4 Carry On Loving, 1970

I den här episoden driver Sid Bliss (Sid James) och Sophie Plummett (Hattie Jacques) en äktenskapsbyrå. De har dock inte lyckats gifta sig själva efter alla år och Sid har fullt upp med att försöka ragga på andra brudar. Äktenskapsbyrån är mycket sofistikerad och använder sig av 1970 års modernaste datateknologi, eller något som påminner om det i alla fall. Det är snygga fronter och bandmaskiner, men databearbetningen sker i slutändan högst manuellt.
Allting går naturligtvis åt pepparn och slutscenerna förbrukar imponerande mängder av tårta på klassiskt manér.

#5 Carry On Girls, 1973

Den sömniga hålan Fircombe på den engelska sydkusten har problem. Man lyckas inte locka några turister. Det regnar alltid och finns inga attraktioner men då slås kommunalrådet Sid Fiddler (Sid James) av idén att anordna en skönhetstävling för att få lite ljus på tillvaron.
I staden finns naturligtvis en grupp kvinnosakskvinnor som bestämmer sig för att sabotera tillställningen. De börjar med att elda upp sina underkläder som man gjorde på den här tiden vilket föranleder assistans av manliga brandmän för att inte klubblokalen skall brinna ner helt. Efterhand tar sig dock aktiviteterna och skönhetsmissarna får anledning att både klia sig och nysa okontrollerat. Kvinnosakskvinnorna leds av mormor i Absolutely Fabulous (June Whitfield)

#6 Carry on Behind, 1975

Campingresan 1969 gick så bra så sex år senare gör man en till. Den här upplagan når inte riktigt samma höjder som föregångaren men är riktigt rolig av och till. Nu bor man inte bara i tält utan även i husvagnar och dessutom företas en arkeologisk utgrävning på campingplatsen ledd av Professor Roland Krump (Kenneth Williams) och hans ryska heta assistent. Campingägaren själv, Major Leep (Kenneth Connor) är mest ute efter att ragga på andras fruar och råkar av misstag hyra in en strippa till helgkvällens kabaret. Kenneth Connor kan förresten kännas igen som Monsieur Alfonse i tv-serien 'Allo 'Allo


#7 Carry On Matron, 1972

Nu är vi tillbaka i sjukhusmiljön igen. Sid Carter (Sid James) har tillsammans med sina kumpaner en djävulsk plan som går ut på att göra inbrott på sjukhuset och stjäla p-piller för att sedan sälja dessa i länder där sådana inte är tillåtna. Samtidigt på sjukhuset skall en del barn födas som tar en väldig tid på sig vilket leder till att de äkta männen mer eller mindre lever i väntrummet. Romanser spirar och utvecklas, ibland utan att alla inblandade parter förstår detta. En Doktor förstår ingenting, en annan klättrar på tak och drar av kläder på en sjuksköterska samtidigt som han skrämmer en annan. Full fart.


8# Carry On At Your Convenience, 1971

Det här är den mest kontroversiella av alla Carry On-filmer och också den som drog in minst pengar. Anledningen är inte dåliga vitsar, gubbighet och halvnakna brudar i parti och minut utan det faktum att filmen tar stark politisk ställning mot fackföreningar. Ett mycket konstigt ideologiskt val kan tyckas då man kan tänka sig att huvuddelen av den tänkta publiken tillhörde arbetarklass och således var starkt förankrade i fackföreningsrörelsen (Vi snackar om 1971 här). Filmen är hursomhelst ändå riktigt rolig den politiska ståndpunkten till trots. Det är också roligt att se hjälten Geoffrey Hughes i rollen som arbetaren Willie. Hughes är vi ju annars vana att se som Onslow i Keeping up Appearances/Skenet bedrar


#9 Carry On Cleo, 1964

Jag var tidigare inne på att jag inte gick loss fullt lika mycket på de tidigaste Carry On-äventyren, men den här platsar helt klart på listan. Här hittar vi det välbekanta gänget i historisk miljö i en historia löst baserad på kärleksaffären mellan Mark Antony (Sid James) och Cleopatra (Amanda Barrie) Även den samtida miljön på de brittiska öarna tas upp där man enligt Carry Ons evolutionslära just uppfunnit hjulet (fyrkantigt, men ändå) samt bor i grottor och lattjar runt som schimpanser ungefär. Ordlekarna är mer subtila på den här tiden (1964), så det gäller att hänga med, men kul är det

#10 Carry On Up The Khyber, 1968

Även här har vi förflyttat oss i tiden, den här gången till det koloniala 1800-talet och scenen är Indien/Pakistan/Afghanistan-ungefärliga länder. I själva verket förflyttade sig Carry On-inspelningarna sig längre bort än i någon annan film. Utomhusscenerna är rent av inspelade i Wales (!) Det är en lite ojämnare historia än de flesta filmerna nämnda ovan, men av och till är det lika bra som vanligt och scenen där den koloniala aristokratin fullföljer sin middag med ackompanjerade orkester under en fullskalig attack från de lokala fienderna med artilleri och allt är en klassisk scen i filmhistorien som sådan

onsdag 13 juli 2011

Skivhögen Juli 2011


Handsome Furs
Sound Kapital
Album, 2011

A Pale Horse Named Death
And Hell Will Follow Me
Album, 2011

Månaden Juli konfronterar mig med två kakor som inte har speciellt mycket med varandra att göra. Först ut en syntetisk uppvisning med några hipsters från Kanada och sedan en dödsmässa med en akterseglad trumslagare.

Handsome Furs letar efter ett diskotek i Minsk, Bratislava eller Kaliningrad, typ

Dan Boeckner och hans fru Alexei Perry utgör duon Handsome Furs och har sin bas i Montreal i Kanada. Dan utgör också en beståndsdel i det något mer bekanta bandet Wolf Parade och är också insyltad lite här och där i den allmänna indie-scenen som staden erbjuder.

De äkta paret har skapat en skiva (den tredje i ordningen sedan debuten 2007) fylld av lättsam elektronisk pop med tillfälliga inslag av gitarr och de kallar den Sound Kapital. Skivan är starkt inspirerad av parets resor främst i Östeuropa och Asien. Framförallt besök på lokala diskotek ligger till grund för instrumentering och utförande.

Boeckner som normalt mest spelar gitarr har tillsammans med frugan tvingat sig själv till att styra upp datorer och trummaskiner, men det låter inte så mycket Östeuropa tycker jag. Det låter i högsta grad som England 1982. Det är lättsamt och lite tradigt utan den tyngd eller fantasirikedom man faktiskt kan hitta i modern elektronisk populärmusik. På något enstaka spår skönjer man lite andra landskap. Damage låter som ett Stereo Total utan humor och i What about Us får man till en danshymn ungefär som en stycke av LCD Soundsystem, dock inte en sång från någon av deras bästa dagar. Bästa spåret är dock Cheap Music som ståtar ganska ensamt om att vara hyggligt intressant på skivan. Här får vi äntligen lite driv och styrka, resten av skivan är lätt glömd.

Annars är det bestående intrycket att Boeckners sång ligger så fantastiskt nära David Eugene Edwards i tonen. Edwards som är känd från banden 16 Horse Power och Woven Hand håller ju dock på med domedags-americana och alternativ country, men sången är löjligt lik ibland. Lyssna till exempel 4:00 in på What about us för att få ett praktexempel


Ett band som egentligen bara är en, han i mitten

Sal Abruscato
är mannen som spelade trummor med Type O Negative fram till 1993 och som sedan fortsatte trumma med Life of Agony som han hoppade av från 1996 för att sedan återförenas igen med 2003. För några år sedan började han pyssla med eget material och starkt påverkad av vännen Peter Steeles död 2010, en svår skilsmässa och andra mörka händelser formades projektet A Pale Horse Named Death som i princip består av Sal själv.

Sal sjunger, spelar gitarr, trummar och styr upp det mesta på den nya skivan And Hell Will Follow Me. Lite hjälp får han av Bobby Hambel från Biohazard som lägger tre gitarrsolon, Keith Caputo från Life of Agony som bakgrundssjunger samt lite otippat av Ulrich Krieger som lägger saxofon på ett spår, avslutande Die Alone. Krieger är mest känd för samarbeten med Lou Reed och med egenskriven avantgarde-jazz.

Det är inte direkt någon hippie-musik det här, det handlar mer om död och elände från början till slut.

Musiken går inte i något särskilt starkt tempo. Nedstämda gitarrer och lätt raljerande sång leder melodierna in i ofta långsamma stycken någonstans mittemellan goth och metal. Vid sidan av traditionell instrumentering hörs ljud av dova hästhovar och illavarslande fåglar som har stark betydelse för sångernas estetiska utformning. Väldigt mycket låter som Alice in Chains och då framför allt de bryggor i lägre tempo som det bandet ofta utsmyckade sina låtar med innan respektive sång exploderade i excesser i högre tempo och intensitet. Liknelser med Type O Negative är också ofrånkomliga.

Tretton spår, varav tolv utgörs av musik är dock lite väl mycket när en del ligger vägg i vägg med varandra rent musikaliskt men mäktig Goth-blues blir det allt mellan varven. Meet the Wolf är ett bra exempel på just bluesen som gärna hade fått hälsa på lite oftare på skivan. När det spelas lite snabbare som i Serial Killer blir det mer som Megadeath-light och lite meningslöst.

Produktionen är dock modernt intressant och jag får väl erkänna att jag inte är så imponerad över lag över hur hårdrocken låter 2011, men And Hell Will Follow Me går absolut an till skillnad från det mesta andra ur genren som släpps nuförtiden. Avslutande Die Alone hade säkert blivit en Headbangers ball-hit om det tv-programmet funnits kvar, men den kanske hittar fram till sin publik ändå?, man får hoppas det. Kul med tut i luren också

måndag 11 juli 2011

SommarStockholm

Det är skönt när mitt Stockholm är grönt

Jag inleder semestern med en visit till huvudstaden på ett par dagar och upptäcker att klorofyllen har sina framgångar där med. Det är grönt helt enkelt. Semestern är efterlängtad.


Granne till bostaden jag lånat är Stockholms egen FS-skrapa. Den har allt en del sköna spår från ett optimistiskt 50/60-tal i sig. Tankarna går till hysteriska franska filmer och Frölunda Torg. Men när huset inte äter upp hela tillvaron runt sig och smittar ner den övriga stadsplanen så fungerar det faktiskt, rent arkitektoniskt

Det är lite mer ordning än på Gullbergskajen

Sjöstaden börjar bli otäckt lik Sannegårdshamnen/Eriksberg nu. Men de har ett nedlagt tågspår som ser trevligt ut i gatan. Här powerwalkar gammal som ung. Jag såg individer som om de hade bott på någon annan ort hade de haft fullt upp med att sniffa lim eller någon annan dekadent hobby, men här motions-går man. Hälsotrenden är stark i den här staden



Här kan man nog åka skidor när det är lite kallare, men nu har grönskan tillfälligt bitit sig fast i topografin. Man undrar vad som finns inuti? Kan det vara arkeologiska sopor tro?


Stan' är full av vatten sjöng dom. Vi utforskar ett hörn av Södermalm som jag inte hade så stora kunskaper om innan. Det är gott om båtar, hysteriska barnfamiljer och flanörer på kanterna.

Utsikt från baren Och Himlen Därtill

Lördagskvällen innebär krog-runda och vår guide Thomas tar oss först till restaurang Kvarnens annex på medborgarplatsen. Där äts och dricks det gott innan vi tar oss något kvarter ner och tjugosex våningar upp i den gamla Skatteskrapan som nu är en studentlägenhetsskrapa.

Utsikten är slående.


Vertigo

Ur den här vinkeln gör Stockholmen anspråk på att vara lite internationell storstad får man allt säga.

Kvällen är varm och vinden mild. Följaktligen skall en massa människor ut och åka ballong. Här fångade jag en på kort.

Temat är rock och kitsch kan man säga.. och vitlök...

Krogrundan avrundas på Bröderna Olssons restaurang. Thomas förklarar att det är vitlök i allting. Vi öppnar med en shot som smakar Gazpacho och fortsätter sedan med fatöl med ett antal rivna vitlökar adderade till brygden. Glada tatuerade människor stuffar till Rockabilly, Ramones och Noice. Vi tar det lite lugnare i rummet invid. H. får en cider helt utan den annars obligatoriska vitlöken.

"Exakt vem sa du att du var nu igen?"

De här sköter jag om av och till under mitt besök. De tycker om att balansera på balkongräcket, försöka ta sig ut i svalen, jaga dammtussar och katta sig i största allmänhet. En av dem är förtjust i skinka men bägge tackade nej till rostbiffen jag hade med mig.


Jag gör så att blommorna blommar

Man märker att de kommunala anslagen krymper för varje år. Staden har helt gett upp kampen om att hålla efter ogräset som tar över minsta täppa så fort det blir varmt.


Kenta Gustafson och Nacka Vi behöver också såna

Runt några hörn hittar man Nacka nu för tiden. Statyn är ovanligt lyckad tycker jag. Man får den liksom rakt i ansiktet på något sätt.

torsdag 7 juli 2011

fredag 1 juli 2011

Fredagsgrogg: Sju upp


Fredagsgrogg tema sentimentala läskminnen. En vecka kvar till efterlängtad semester. Firar det med en klassisk Vodka/7Up. Läsken är kylskåpskall. Vodkan är försommarvarm. En helig allians.

Satt tidigare idag på en het gård i Gårda och lyssnade på en roadie som soundcheckade en gitarr inför Iron Maidens konsert på Ullevi strax intill senare ikväll. Han spelade svepande soundcheckande riff så hela östra centrala Göteborg vibrerade. Jag är övertygad om att han under en halv minut presenterade mer känsla och darr än vad metalbandet senare kommer att spela under hela kvällen.

Väl hemma och med den tidigare beskrivna drycken utsätter jag mig för årets ljudmässiga premiär av månaden juni (ja, jag vet, det är juli nu, men låten avnjuts bäst i stadiet alldeles för varm och med något starkt ljust intaget inom sig) Musiken jag utsätter mig för är naturligtvis det amerikanska rockbandet Crackers episka Big Dipper från 1996.

De mest episka momenten i texten är som varje år:

/

And hey June, why'd you have to come,
Why'd you have to come around, so soon?
I wasn't ready for all this nature
The terrible green green grass
And violent blooms of flowered dresses
And afternoons that make me sleepy

/

And we could wait our lives
Before a chance arrives
Before the passage

From the top you can see Monterey
Or think about San Jose
Though I know it`s not that pleasant

hey Jim, Kerouac
(The brother of the famous Jack),
Or so he likes to say.
Lucky bastard

He's sitting on the cafe Xeno's steps
With a girl I'm not over yet
Watching all the world go by

"Boy you're looking bad
Did I make you feel that sad?
I'm honestly flattered."

But if she asks me out,
I'll be hers without a doubt
On that Big Dipper

Cigarettes, and carrot juice
And get yourself a new tattoo
For those sleeveless days of June...

Nu är sommaren här