söndag 31 oktober 2010

Hårdrock som är hård rock


Monster Magnet
Mastermind
Album, 2010

Rockbandet Monster Magnet startade sin musikaliska verksamhet i början av 90-talet i sin ursprungssort New Jersey och har allt sedan dess med jämna mellanrum bjudit världen på sin sinnesvidgande rockmusik och levererar här sitt 8:e album anspråkslöst kallat Mastermind.

Bandet har skiljt sig från mängden inom hårdrocksvärlden under alla de epoker och faser som passerat revy under dessa dryga 20 år och går fortfarande i sin ganska egna klass.

I stället för det vanliga köret med referenser till det normala inom hårdrockssvängen (Judas Priest - Iron Maiden - AC/DC - Metallica osv. ) har alltid MM hängett sig åt helt andra inspirationskällor. Sångaren och den konstnärlige ledaren Dave Wyndorf stakade från början ut avtagsvägen från helt andra regioner. Bandet baserade sin musik på fortsättningar på idéer först landsatta av brittiska spacerockarna Hawkwind, de svängiga och djupt politiska amerikanerna MC5 och från de första plattorna med Black Sabbath.
Till detta förde de källor från obskyra garageband från 60-talets andra halva, surf-pop, skräckfilms-rock och gitarrorienterad instrumental psykedelia som alltid gjort Monster Magnets låtskatt så bred och dynamisk i förhållande till andra samtida rockband.
För alla gamla referenser till trots har det alltid låtit fräscht och "nu" på något konstigt sätt.

Journalister som alltid vill kategorisera saker och ting räknade snabbt in Monster Magnet till kategorin Stoner Rock, och visst, om man nu måste, så hittar man väl gemensamma nämnare där, men Monster Magnet är större än den genre de blivit omtalade att leda och äga.


Monster Magnet anno 2010

Wyndorf och hans vänner hade till en början måttliga framgångar. De följde sin vision snarare än att hoppa på rådande trender och gjorde det inte så lätt för sig. Exempelvis inleddes andra plattan av ett spår på 32 minuter som låter som snurriga lirare som plockar svamp på planeten Mars. Efter hand så utvecklades dock ett program bestående av rock av ett mer traditionellt snitt åtföljt av en väldigt specifik estetik i skivomslag, rockvideos och merchandise (kringprodukter mer än själva musiken, T-shirts, affischer osv.). Bandet har alltid omfamnat en svunnen serietidningsliknande omvärldsuppfattning med förkärlek till biker-kultur, go-go-flickor, light-satanism och rymdålders-vurmande, den där kulturen som stod i zenit vid den första månlandningen 1969 och avspeglade sig i all möjlig populärkultur.
Det här avspeglar sig både i musik och texter och att umgås med Monster Magnet i hörlurar eller från klassiska stereohögtalare har alltid inneburit risk för överdos på färgstarka rockklichéer, som en sockerchock på rockklichéer.

Albumformatet har dock varit ett problem. Sin dynamik till trots har plattorna inte rensats från sina mest lösa idéer och mästerverk har staplats upp bredvid halvdana skisser till sånger på plattorna. Det enda riktigt helgjutna verket är Powertrip från 1998, det kommersiellt mest framgångsrika albumet, men också det jämnaste i låtmaterial och utförande. Jag vidhåller konstant att det är ett av 90-talets 3 starkaste album tillsammans med Nine Inch Nails Downward Spiral och PJ Harveys To Bring you my love. Så bra gick det den gången.

Sedan Powetrip har bandet släppt en handfull skivor som alla har det gemensamt att de varit okej i utförande utan att glänsa eller glimra som tidigare verk. En viss upprepning av tidigare utfall har också kunnat skönjas. Därför är det med en viss avvaktande inställning man tar sig an årets nya skiva.

Vad vi får är 12 rocklåtar rakt upp och ner. Här finns inga rymdsymfonier eller popdängor. Det finns inte ens något spår som tar sig längre än till 5:48 på tidräknaren.
Det börjar tungt med inledningsspåret Hallucination Bomb, en lättsammare variant av det gamla stycket Bummer som i lagom fart sparkar igång resan denna gång. Vidare blir det mer upp-tempo och plattan ställs in på automatiserad farthållning. Hastighetsgränserna hålls, men det går undan av och till. Framgångarna Monster Magnet haft på turnéer och festivaler snarare än på skivor avspeglar sig i ett fett och tjockt ljud med självsäker sång passande på stora arenor snarare än små rockklubbar. Vissa jämförelser kan göras med den ljudbilden som svenska Hellacopters uppnådde strax innan de upplöstes, men Monster Magnet har förstås hittat fram till den på sitt eget egna håll.

Låtarna går ihop något på mitten, men man hör en kraft och ett gott humör jag tycker har saknats på de senaste skivorna. På bandets hemsida kan man läsa att de ägnat fyra veckor enbart till att mixa gitarrerna under skivinspelningen och det så klart fullproppat med fräsande och rytande elgitarrer på alla spår utom The Titan who cried like a Baby, här får vi istället bekanta oss med seriekopplade mellotroner och andra fejkade stråkar i något som påminner om ett musikaliskt tema från någon Batman-film av senare modell.

Mot slutet på skivan möts vi av höjdpunkterna i form av av först Time Machine där ljudbilden tunnas ut och vi erhåller lite sparsmakad sitar-liknande kompgitarr i symbios med ett riktigt vackert fuzzigt sologitarrspel och sedan av Ghost Story som helt klart framstår som det starkaste spåret på skivan. Här faller alla bitarna på plats och även om vi får klassa den som en lugn låt så är det här kapaciteten som finns i bandet verkligen visar sig.

Ett hedersomnämnande får ges till When the planes fall from the skies, något så ovanligt som fullt fungerande arena-folkhems-doom för mindre erfarna lyssnare av just genren Doom.

torsdag 28 oktober 2010

Aj då, Bryan


Bryan Ferry
Olympia
Album, 2010

Aj då, Bryan.

Det här var inte så kul.

Det fanns helt klart indikationer på att det här kunde bli en trevlig comeback. Det var åtta år sedan som Bryan Ferry släppte ett album som innehöll mestadels nyskrivet material. däremellan hann han göra en småputtrig platta med Dylan-tolkningar samt att delta på sjörövarsamlingskivan Rogue's Gallery: Pirate Ballads, Sea Songs and Chanteys med spåret Cruel Ship's Captain där han fick fin draghjälp av bland annat Warren Ellis från Nick Cave & The Bad Seeds och visade prov på bedagat åldrande och ett intressant förhållningssätt till musik som vi inte hört Bryan utföra sen 70-talet.

Vidare lovade första singelsläppet You can Dance från årets skiva Olympia (som också är den inledande sången på själva LP:n) gott med sitt lite kantiga svårmod som ramar in Bryan på ett förtjänstfullt sätt. En oborstad, nästan lite indiepopaktig elgitarr leder den här sången till intressanta ljudlandskap tillsammans med distinkt bas och trumspel.

Sedan går det utför.

Skivan är en lång räcka hopplösa 80-tals pastischer som ändå inte går att jämföra kvalitetsmässigt med de våldsamt överproducerade verken Bryan fick ur sig under det som mest plastiga 80-talet. Gamla låtar som Slave to Love och Kiss & Tell var ju ändå bra låtar i grunden.

I förhandssnacket till Olympia har det pratats mycket om de eminenta gästerna, bland annat David Gilmour, känd från Pink Floyd, medlemmar från Radiohead, Red Hot Chili Peppers och Groove Armada samt Brian Eno och hela 2 originalmedlemmar från Roxy Music som skall ha funnits på plats för att få fart på den här skutan. Men vart tog de vägen? Man hör lite gitarrknorrar från Gilmour här och där, men inte några fina solon som det som han spelade in på Bryans Is your love strong enough 1985. det står mest och trampar helt enkelt.

Ibland går det helt överstyr. tolkningen av Tim Buckleys Song to the Siren låter som ett centraleuropeiskt melodifestival-bidrag. Man riktigt ser framför sig långa kameraåkningar över en svettig publik belysta av blått neonljus sittandes och viftandes med utdelade små flaggor i en ishall.
Det ger en fruktansvärd bild i huvudet.

Det tar sig något litet mot slutet. Utöver det inledande spåret finns en anledning till att någonsin hälsa på den här skivan igen. Den anledningen heter Reason or rhyme.
Låten i fråga börjar ungefär lika taffligt som de flesta andra sångerna på plattan men hinner under sina dryga sex minuter utvecklas till soft tillrättalagd överklasspsykedelia. Tankarna går till det insomnade tyska bandet Propaganda eller till epigonen David Sylvian i sina mer jazziga stunder.

Nä, så damma av Roxyplattorna eller varför inte soloplattan The bride stripped bare från 1978 där vi tar del av en inspirerad och intressant producerad Bryan Ferry.

måndag 25 oktober 2010

Glöm aldrig Pixies

I en inte så noga i förväg planerad expedition i den vilda YouTube-djungeln hamnade jag efter någon halvtimmes planlöst irrande i alvernas, tomtenissarnas och det skälmska naturväsendets regioner (Om man bokstavligt översätter begreppet "Pixie" med ett modernt översättningsverktyg).
De här expeditionerna som ofta tar mig till Neil Young-fjället via Iggy Pop-älven efter att ha stakat mig igenom Nick Cave-träsket och stannat till på en och annan sommaräng för att beskåda en hemmavideoinspelad kanin eller två, ofta av ägaren utnämnda till världens gulligaste ger ofta eftersmaken av dålig ljudkvalité, dålig ljussättning och skakig kameraföring.
Även helt officiella klipp är av modellen VHS eller sämre, om de inte rent av är ännu värre. En del människor har inte ens upptäckt sladden man sätter mellan film-enhet och uppspelningsenhet ännu, utan filmar helt sonika av bilden på en TV och lägger ut på tuben snabbare än man hinner bokstavera upphovsrättsskydd.

Därför blir man så glad när man hittar nåt krispigt med fint ljud som inte bara levererar i teknisk uppspelningsprestanda utan i klockrent formidabelt innehåll.

När jag gjorde lumpen hade jag en freestyle (yngre läsare har kanske hört talats om den under epitetet "Walkman") modell kassett, och den kassettsida som räddade livet på mig flest gånger från den avgrundsdjupa logementskoman var ett avspelat ex av Pixies klassiska album"Doolittle".

Jag har aldrig glömt av den där skivan, jag återkommer ständigt till enstaka spår på den, röst och instrument som river som rivjärn, melodier som socker och harmonier som malört. Det är en sanslöst bra platta helt enkelt. Och de andra verken är ju inte gjorda av rivsosto heller.

Därför blir man så ohyggligt berörd när man hittar de här filmerna med trettiotusen eller vad de kan vara, trettio tusen fransmän som går fullständigt hän till den där musiken, den där musiken som räddade mig i det militära och de går hän tillsammans på den där opersonliga arenan mitt i fucking nowhere Frankrike (Belfort) och på scenen står de där lönnfeta föredettingarna, de där bortglömda rackarna, skalliga (Inte Kim Deal då, hon får väl mer betecknas som lurvig) och långt förbi bästförbi bästföredatum och de brinner..









Vissa dar är Internet mer fantastiskt än andra..

lördag 23 oktober 2010

Sverige hatar och ler

När blev vi ett så hatfyllt land?

Nog för att ett land genomgår förändringar i takt med att åren går och att dessa förändringar sker utan att vi tänker på dem när vi är mitt upp i det som vi kallar våra liv.

Men ändå? När blev hatet en så väsentlig del av vår livstil? Vad fick oss att omfamna hatet och föraktet som vår främsta fritidssyssla?

En svensk av idag hatar allt som lämnar den för stunden vedertagna banan. Det skall hatas mänskliga rättigheter, det skall hatas omsorg, det skall hatas kultur, det skall hatas arbetstrygghet, det skall hatas invandrare, det skall hatas hemlösa, det skall hatas solidaritet, det skall hatas omtanke, det skall hatas vänsterengagemang och framförallt så skall det hatas Håkan Hellström.

Hur hamnade vi här? Vad drev oss till att bli de här inskränkta, snåla, rasistiska, egoistiska och självgoda asen till människor? Hade vi något val?

Hade vi kunnat välja något annat än att ständigt sparka på de som ligger, spotta på de som försöker och pissa på de som just lyckats komma på fötter?

Att ständigt rycka bort matten under de svagaste, tränga in de i ett hörn och sedan bli förvånad över att de börjar gnaga på varandra, det är inte bara ondskefullt i kvadrat, det är obegripligt korkat också.

Ansvaret till att vi har ett nazistiskt parti representerat i riksdagen idag ligger helt och hållet hos den högerregering som hållit landet i sina giriga klor de senaste åren.
Historien upprepar sig själv, i tider av hetsjakt på fattiga människor som en sådan utstuderad jakt vi ser nu eller som vi sett tidigare sätter sig inte människor ner och målar regnbågar och diskuterar sig fram till ett bättre värld i lugn och ro - det är något man gör i goda tider.
Istället förvandlas människor till djur och letar upp de svagaste elementen och förpassar de nånstans (till de sälla jaktmarkerna eller med en enkel flygbiljett nånstans..)

Vi har sett det förr. Hetsjakten på invandrare och oliktänkande var likadan förr som den är idag, det är samma mekanismer som styr hatet mot Somalier och Irakier i Skåne idag som det var med med Judar och Zigenare förr. Någon måste offras, det spelar inte så stor roll vem eller vilka.
I en trång bur måste någon kyckling hackas på.

Det som slår en mest med tillståndet i Sverige i höstmörkret 2010 är inte rasismen i sig, det inser väl varje människa som äger sin egen själ att det är en ideologi som är åt helvete, nä, det som slår en mest är hur onödigt det är. Vi har ju för fan råd.

I ett samhälle som genomgår en fullständig kollaps så fattar väl varenda människa att debatt om kvarvarande nivåer på A-kasse-ersättningar inte står högst på dagordningen .
Men Sverige genomgår inte någon fullständig kollaps, det mår tvärtom ganska bra i grunden. Dock har vi på frivillig väg, genom att ha röstat som vi gjort, dammat av de tydliga klasskillnaderna igen och skapat riktig fattigdom, rädsla och utrymme för klassisk 1800-tals-ondska. Vi har skapat ofolkhemmet

Vi har råd med invandring. (för att inte tala om att vi dessutom i slutändan tjänar på den på alla plan)

Vi har råd med fritidsgårdar och bibliotek, vi har råd med byggande av hyresrätter, vi har råd med att betala ut anständiga löner och genomdriva vettiga arbetsvillkor, vi har råd med en bred kultur som ibland kan uppfattas som lite avvikande och konstig av vissa, vi har till och med råd med Håkan Hellström.

Vi kan bättre än det vi håller på med just nu.

lördag 9 oktober 2010

Berntsson recenserar en ekologisk produkt


Idag tänkte jag recensera en ekologisk produkt och ger mig därför ut på en resa i det ekologiska starkspritssortimentet. Egot driver mig naturligtvis mot produkten som heter ungefär som jag själv, "Herr Berntsons Besk".

I en Besk som i en Berntsson erbjuds blandade upplevelser, vi kastas mellan sötma och bitterhet, rund form och ren styrka med inslag av lätt galenskap.
Passar bra till sill, god musik och spirituell konversation.

Herr Berntsons Besk ingår i ett system kallat Snälleröds Ekologiska Snapsar och återfinns på Systembolaget, artikelnummer 184. Den ackompanjeras av 4 andra alkoholhaltiga vänner, Mäskdrängens Akvavit, Jungfruns Brännvin, Brännmästarens Akvavit och Bokhållarens Akvavit.

För mer seriösa recensioner och information runt ekologiska produkter, besök gärna mina vänner på bloggen Ecomuffin

lördag 2 oktober 2010

Skivhögen Oktober 2010


Neil Young
Le Noise
Album, 2010

Robert Plant
Band of Joy
Album, 2010

Två gubbar är tillbaka. (Ja, jag skall recensera något kvinnligt i kulturväg snart, någon dag) Men det är inte vilka gubbar som helst, Neil Young drabbar oss med sin 34:e och Robert Plant med sin 12:e platta under solorelaterade former. Robert Plant naturligtvis känd från sin karriär i det blåvals-episka Led Zeppelin under 70-talet och Neil har ju även lagt samarbeten med Buffalo Springfield, Crosby Stills & Nash och Pearl Jam bakom sig sedan tidigare.

Två artister med extremt tydlig identitet och roll. Young med sina rostiga rakbladsgitarrer eller mjuka lägereldsditon och sin nasala sång och Plant som i slutet av 60-talet ledde de som uppfann och definierade hårdrocken med en sångstil lika viktig inom sin genre som säg, Elvis eller Sinatra inom sina respektive musikstilar.

Har de något att ge oss idag?

För att citera min flickväns arbetskamrat, ett Bob Dylan-fans spontana kommentar av insikten av ett ännu ett Bob Dylan-skivsläpp:

"Tar det aldrig slut?"

Nä, det gör det inte, de här gubbarna reser sig och nedstiger som solar över himlavalvet om och om igen i evighet och kommer att fortsätta göra det långt efter att vi som lever nu slutat lyssna och leva och blogga och förfasas och njuta och konsumera deras verk.

Neil Young har gett sig in i en studio med Danel Lanois.
Han har med sig gitarrer. Punkt.

Sång och gitarr, det är vad som bjuds. Det är som ett julbord fyllt enbart med köttbullar.
Akustiska Köttbullar, elektriska murriga köttbullar, köttbullar med effektpedaler, köttbullar med eko, köttbullar som sjunger hjärtskärande, köttbullar som gör upp med sitt liv och sina tidigare drogproblem, köttbullar som fyller ut hela bordet helt enkelt

Daniel Lanois har spelat in Neil Young och en gitarr i taget och har inte snålat med eko-maskinen. Bitvis känns upplevelsen som att slå upp ett tält på Roskildefestivalens camping samtidigt som Neil har börjat showa på scenen en kilometer därifrån. Lanois produktionsteknik skapar en del distans till lyssnaren, men samtidigt får han verkligen Neil att låta som en hel orkester. Det är här är ingen unplugged-platta som är elektrisk ibland, det är en platta som gott kan jämföras med tidigare verk som "Ragged Glory", "Weld" eller till och med "Zuma".
Vad som skiljer Le Noise från nämnda skivor är den mindre halten desperation, yrsel och ren låtkvalité.

Det glimrar dock till rejält på några ställen; "Love and War" är en klassisk stålsträngad lägereldsballad som gjord för efterfester för sorgsna, berusade och framförallt ensamma medelålders män. "Hitchhiker" bjuder på sur, mullrande gitarr som för tankarna till klassiska livealbum som hette någonting med "Rust" i titeln och Neil beskriver sitt liv som gått genom att spalta upp sina upplevelser med olika droger han tagit i olika faser, från ungdomsåren i Kanada till hippieåren i Kalifornien vidare till livet på landet under tillbakadragna former. Det är naket och inte särskilt glorifierande, utan snarare gripande när Neil konstaterar att han kunde fått kraft till helt andra saker om han inte fastnat i de olika träsk han irrade omkring i förr.

Neil har en bredd i sin musik som sträcker sig från de här molltyngda sångerna till de andra mer lättsinniga rot-rocks-projekten som han visat upp på till exempel "Greendale" och "Prairie Wind", men det här är ändå den Neil jag vill ha. Det må vara så att han aldrig får ur sig en "Cortez the Killer" igen, och det får man leva med, men åtta spår samlade som "Le Noise" är ingen dum ledsagare in i höstmörkret som är så mörkt denna höst på så många olika sätt.


Hårsvallet från West Bromwich, Robert Plant levererar här sin 12:e soloplatta som jag var inne på i inledningen. att jämföra med de 10 som Zeppelinarföretaget fick ur sig under sin levande karriär (om man räknar snällt).
Ändå framstår Plants solokarriär som ganska splittrad och diffus i jämförelsen. Trots stora framgångar framförallt i början av Plants resa som egen artist har han aldrig lyckats skapa något ens i närheten av så ihågkommet och monumentalt som vad som helst som Led Zeppelin hittade på förr i tiden. Men så är han ju inte heller ute efter att fortsätta åka zeppelinare. Han har ägnat mycket tid att gräva och vända i den nordamerikanska bluesmyllan utan att ta de enklaste vägarna eller att sluta som Eric Clapton som grävt i blues hela sitt liv men ändå står där i sin armanikostym utan ett uns dammkorn eller gram jord på sig presenterandes själlös musik för själlösa människor.

Brittisk musik handlade under flera decennier om att ta amerikansk musik, spetsa den, vässa den, utveckla den och sedan leverera tillbaka den till sina forna ägare. Inga representerade denna hållning bättre än Led Zeppelin som sålde över 300 miljoner skivor av vilka mer än hälften hittade sina hem i amerikaners skivhyllor, naturligtvis fortsätter den traditionen i Robert Plants skivutgivning och fortsatta karriär, något annat hade vart märkligt, men nog om Zeppelin nu och mer om "Band of Joy".

Plant fick oväntat stort genomslag med 2007 års "Raising Sand" som han gjorde tillsammans med Alison Krauss och vänner av den skivan kommer att hitta ett och annat på nya skivan som rimmar gott med den.

Men det är en blandad kompott.

Vi bjuds på soft transistorradioblues från svunna amerikanska vägkrogar som man undrar om de verkligen finns fortfarande, ett par rena popbagateller och ett par molokna sånger ursprungligen skrivna av det en gång i tiden kreddiga indiebandet Low.
Han är inte direkt ute efter att hämta enkla pengar, den gode Plant, det får man ge honom.

Produktionen är elegant. Småvuxna frasande elgitarrer samsas med banjo och sval kvinnlig körsång och Plants sång är så enkel och bekväm och man hör att han trivs i sina ljudlandskap.

Till fans som vägrat gå vidare i utvecklingen sedan John Bonham kvävdes av sina egna spyor 1980 vill jag ändå tipsa och fullt vidhålla att låten "Angel Dance" som inleder skivan hade platsat på "Led Zeppelin III", med patenterad mandolin och allt.