söndag 9 november 2014

Mumin, Bowie och Nick Cave. En Lördag i filmens tecken.


Muminfamiljen på Rivieran
Långfilm, 2014

David Bowie is
Långfilm, 2014

20,000 Days on Earth
Långfilm, 2014

Det blev en helg i filmens tecken. En Lördag med fokus på tre stora stjärnor i rörliga bilder.

Mumintrollet, David Bowie och Nick Cave som alla bländar på sitt sätt i aktuella produktioner i år.

Vi inleder med en tripp till klassiska Bio Capitol på Skanstorget i Göteborg där vi klipper lunchvisningen på Muminfamiljen på Rivieran.Till skillnad från senare års groteska japanska TV-serier så tas här fokus från Tove Janssons originalserier och även om det blandas in från lite alla möjliga böcker är det mesta byggt på serien Familjen Lever Högt som i sin tur bygger på en resa till Rivieran som Tove och hennes mamma gjorde 1954.



De svartvita serierutorna har omsorgsfullt omvandlats till färglagd animering i milda 60-tals-färger. Hela filmen påminner om ett gratulationskort från 1968 som rör på sig och vi följer våra favorittroll på resa till sydligare breddgrader. Den som kan sin historia vet på ett ungefär vad som händer. Mumintrollen hamnar på lyxhotell men tror att de är inbjudna till någons extravaganta hem. De blir dock behandlade som excentriska miljonärer. Här försöker de föra sig på cocktailpartyn och bland societet och det går så klart sådär. Det är på det hela ett starkt drama om materialism, svartsjuka, oförståelse, äventyr och mild muminpappafylla.




Att göra en film om en utställning på ett museum låter som ett rätt konstigt projekt men det fungerar för det mesta riktigt bra i David Bowie Is som då är filmatiseringen av utställningen förra året på Victoria & Albert Museum i London som speglar David Bowies karriär i detalj och form. Vi tar oss till också klassiska Bio Roy på Avenyen i Göteborg.

Utställningen tar oss hela vägen från de stapplande stegen i det då fortfarande fattiga och utbombade Brixton i södra London till framgångarna i hela världen. Det förevisas över 300 objekt som scenkostymer, rekvisita, instrument, fotografier och handskrivna sångtexter. Allt varvas med videoinstallationer från musikens och filmens värld. Förvånansvärt många scenkostymer har överlevt från alla perioder i Bowies långa och märkliga karriär.


Filmen varvar ren rundvandring med klipp med folk som pratar om saker. Bowie själv släpps fram i intervjuer och rent filmmässigt fungerar det bättre än man skulle kunna tro. Som starkt fan tror man att man sett det mesta innan men man får del av en hel del detaljer som man missat innan. Som genomgången av när Bowie planerade att göra en film och sedan musikal av George Orwells 1984 (han fick nej av rättighetsägarna), hans egna skisser på hur han hade tänkt sig det. Eller vidare om foto-sessionerna när omslaget till Diamond Dogs skulle göras (Skivan som en del låtar från 1984-projektet hamnade på) Först fick en hund agera modell ur olika vinklar. Sen fick Bowie lägga sig på golvet som hunden legat så att man kunde få fram grovmaterialet till det som sedan skulle bli det klassiska omslaget. 


Materialet är förstås så starkt så det skulle kunna trollbinda i form av ett Pogo Pedagog-bildband om det var så, men det här är snyggt ihopklippt och musiken som flödar är förstås av den högsta klass som går att uppnå. Enda invändningarna är att det av och till trots alla intentioner blir lite av en dödsruna. Jarvis Cocker pratar kärleksfullt om intryck och betydelse men det låter som om en kille som inte är med oss längre. Hallå här, han lever ju i högsta grad!. Sen är det lite självgott av kreatörerna att lyfta fram själva museets roll lite för ofta. Det är uppenbart att det är Museets största framgång i sin historia besöksmässigt och att själva utställningen nu åker världen runt för fulla hallar men det är ju ändå innehållet som är det intressanta. Hur som helst starkt och fantastiskt så klart.

Kvällen avrundas hemmavid med den starkt regisserade dokumentären 20, 000 Days on Earth som avhandlar en fiktiv dag i Nick Caves liv. Här har Nick själv vart inne och petat och grejat så det är ingen ren docu direkt men det är löjligt snyggt filmat och arrangerat.

Vi följer Nick från det att han vaknar till att det är natt igen. Från hemmet i Brighton i England runt om i staden. I bilen, hos psykolog, i skivstudion, hemma hos bandkompisen Warren Ellis (fin scen där gubbarna äter ål och pratar om en stark Nina Simone-spelning), i ett overkligt Nick Cave-memrobilia-arkiv och på scen i Sydneys opera-hus. 

Filmen leds av Nicks röst som tar oss tillbaka till Australien och Berlin. De kaotiska spelningarna med The Birthday Party (underbar scen där incidenten med en tysk person som urinerar på scenen gås igenom i ren Leif GW-presicion av Nick som ur ett avsnitt ur Efterlyst

Nick kör bil med olika gäster. Skådisen Ray Winstone, forne bandkollegan Blixa Bargeld och Kylie Minouge. De småpratar och reder ut ett och annat i lösa diskussioner. 


Mycket handlar om processen som leder fram till låtarna och texterna. Annat handlar om vädret i England som Nick verkar älska att avsky och till och med för bok över.  Det är lite för arrangerat för att man helt skall släppas in till kärnan men det är ändå mycket sevärt och ett självklart måste för Nick Cave-konnässören och alla andra.