Vi tar oss med ett ryck till Sollefteå i Ångermanland och överraskningshälsar på polaren Per. Han blir mycket förvånad att hitta oss i arla stund i sin trädgård.
I Ångermanland går vi mycket på Laxfestivalen Nipyran som pågår de dagar vi stannar i staden. Vi äter lax i olika former, tittar på Ångermanälven. Tittar på band och artister av olika slag. Trampar på gatorna (gatan) i Sollefteå City upp och ner.
En skymt av Höga Kusten i höjd med Kramfors i gryningen
Klockan 5 på morgonen är det rätt lugnt på gatorna i Sollefteå
Överdelen på Sollefteås stiliga Bibliotek
Inte mycket är öppet såhärdags men vi hittade ett Pokestop.
Vi beser det rafflande Ank-racet på Nipyran
Nu är det lite mer folk i rörelse
Vi tar oss upp på Hallstaberget och tittar på utsikten
De har inte ont om skog här uppe
Här utsikten mot andra hållet i riktningen sjukhuset som skall läggas ner
Nu sätter banden igång. Crach n' Recovery hette de här
Sen kom Staffan Hellstrand (Med spjuvern Johan Johansson bakom trummorna)
Staffan ångade på bra
Sen fick man uppleva Da Buzz. Brr.
Vi tittar på fina hus i Sollefteå
Varje dag vallar vi tillbaka oss till Laxfestivalen
Nipyran lite ovanifrån med staden i bakgrunden
Det dricks öl, åts lax och trivs.
Vi utforskar det inre av Ångermanland på vägen hem. Här Viksjö
Vi tar oss på resa ner till det sydöstra hörnet av Sverige till landskapet Blekinge som jag aldrig varit i tidigare. Vi tar in på lägenhetshotell i örlogsstaden och turistar loss.
Tar det gammaldags tåget söderut
Inte så mycket folk på gatorna i Karlskrona
Blandad Bebyggelse
Handdukarna var hotfullt vikta på sängarna när man kom.
ett klocktorn
Lite Bulller-i-byn
Fredrikskyrkan mitt i stan
Waichtmeister vakar över Stumholmen
Bastion Aurora
Båtar utanför Marinnusseet
Stackars Rosenbom som frös ihjäl just här 1707
Fin Arkitektur
Och mycket gammalt bevarat
Panorama över småbåtshamnen
En lokalbo som var på dykarhumör
Ett panorama till på hamnen
Den berömda (och dyra) Karlskronachokladen
Det danska skeppet Gribshunden sjönk här 1495. Här dess stäv
Black Sabbath Konsert, Friends Arena, Solna, 9 juli 2016
Klassikerbandet Black Sabbath är ute på sin allra sista turné och det är givet att ta sig upp till Solna och ta ett sista farväl.
I februari nästa års avslutas turnén med en samling konserter i Birmingham där allting började en gång för länge sen, längre sedan än jag själv ens var påtänkt.
Det här är det riktiga Black Sabbath. Det genuina som först fanns från 1968-79 och sedan kom tillbaka igen i slutet av 90-talet och framåt igen. Perioden där i mellan är mer av ett trams-Sabbath som vi inte behöver fundera mer vidare på.
Det är mycket på en gång. Jag har aldrig sett Sabbath innan och det är mycket att bearbeta, på gott och ont. Set-listen är fantastisk. Inte ett ointressant spår. Bara klassiker. Ljudet är högt, högre än jag hört på en större konsert av det här formatet på många många år. Om än lite vasst och mer anpassat för modern hårdrock. Man skulle önska att de kunde lagt på ett passande 70-tals-filter över ljudbilden där den brutala men mjuka basen kom mer till sin rätt till exempel.
Vi ser Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr och spjuvern Ozzy Osbourne på sång. Original-trummisen Bill Ward kastade dock in handduken 2012 då han hade synpunkter på lönesättningen och är numera ersatt av den yngre förmågan Tommy Clufetos. Det visar sig även att de har en snubbe lite på sidan som spelar orgel också.
Av någon anledning har man byggt detta till en mindre festival i formatet Monsters of Rock vilket innebär att även Bombus, Rival Sons och Volbeat spelar. Det känns onödigt då huvudakten säkerligen kunnat dra hit den här mängden människor på egen hand. (30.600 pers ungefär) Vi skippar förbanden och värmer upp på hotellrummet i Arenakomplexet istället och drar in i arenan lagom till att Volbeat åmar ur sig sitt sista.
Mörkret lägger sig, Ett sus går genom publiken och hår reser på sig i nackarna när scenljusen går på och tonerna slås an till det magnifika öppningsspåret Black Sabbath från 1969. Man slås av hur mycket gammal hårdrock idag låter rätt larvig men att det här fortfarande är demoniskt. Hur kan det inte ha låtit då för 47 år sedan för någon att höra det för första gången?
Basen är lite för låg som jag var inne på tidigare men Iommis gitarr låter precis som vi vill ha den. Ozzys sång däremot är lite all over the place. Det är inget fel på rösten alls, klangen är fortfarande där. Han är ju ingen Bob Dylan som kraxat bort sig genom åren men det är problematiskt för Ozzy med tonlägena helt klart. I vissa låtar kommer han in i helt egna tonarter som inte stämmer med de andra på scen för att sen låta helt ok på andra spår. Fram och tillbaka.
I Faires Wear Boots spelar Iommi och Geezer bort sig också inledningsvis. Det kan handla om taskig medhörning men detta är det enda trasslet för deras del. I övrigt sköter de sig exemplariskt och Instrumenten skär in i trumhinnorna på precis rätt sätt. Bäst blir det ofta när Geezer får styra upp starterna på låtarna som i War Pigs och ännu mer i N.I.B där han spelar sitt klassiska bas-intro. Den sistnämnda kan ha det bästa på hela konserten faktiskt. Snortajt.
Låtarna är valda med omsorg. Bara klassiker som sagt. Förutom tidigare nämnda verk hör vi After Forever, Into the Void, Snowblind, Behind the Wall of Sleep, Hand of Doom, Rat Salad (som då dock inkluderar ett evighetslångt trumsolo som sig bör), Iron man, Dirty Women, Children of the Grave och sist förstås Paranoid. Kul att höra ett stycke som Dirty Women som är ett ganska sent bidrag i katalogen i Ozzy-Sabbath-historien och som bjuder på närmast progressiva fasoner innan den ebbar ut i en episk Beatles-fest. Det märks att publiken, främst de med Volbeat-t-shirts inte förstår någonting. Sabbath är mycket bredare musikaliskt än vad de fått kredd för. Synd bara att Ozzy sjunger extra illa på den här.
Det är bra fart på Ozzy annars. Han lommar omkring på scenen från ena sidan till den andra och förhör sig ofta om hur vi mår, att vi skall sjunga med högre, klappa mer i händerna och hoppa mer. Vi får även ett och annat I Love You och God bless you här och där. En annan grej är den prydliga presentationen till varje låt. Ozzy redovisar tydligt vilket låt som kommer härnäst, som man gjorde förr. Tyngden till trots är det här ett klassiskt rockband från 60-talet i varje del.
Här ett kort klipp där Ozzy presenterar Snowblind och vad den handlade om.
Så visst, det grymma uppsättningen låtar till trots är inte det här den bästa konserten som gjorts eller en kväll Sabbath själva nog inte är helt nöjda med men det är ändå så förbannat roligt att se och höra detta. Vid sidan av Led Zeppelin har det aldrig funnits ett mer storartat hårdrocksband. Hade de hållit linjen de gjorde i tagningen på N.I.B hade det vart legendariskt, nu blir det bara skitkul.
Det här är Black Sabbath.
What is this that stands before me?
Figure in black which points at me
Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no
Big black shape with eyes of fire
Telling people their desire
Satan's sitting there, he's smiling
Watches those flames get higher and higher
Oh no, no, please God help me
Is it the end, my friend?
Satan's coming 'round the bend
people running 'cause they're scared
The people better go and beware
No, no, please, no
Liemannen har fullt upp i år. Man vänjer sig aldrig och ett tu tre så faller någon annan hjälte. De dör bokstavligt som flugor nu, hjältarna.
Det kommer närmre dessutom. Freddie Wadling är ju den stora rösten från staden jag bott i hela satans livet. Han har ju vart med på ett hörn hela mitt halv- och helvuxna liv. Vi har dessutom träffats några gånger.
Jag gick igenom ganska grundligt hur jag snubblade in i Wadlings värld när jag recenserade Blue for Twos comeback-platta 2012 så jag behöver ju inte dra hela den historien igen men kort så hittade jag Freddie i det klassiska radioprogrammet Lilla Bommen/Bommen som förgyllde söndagskvällarna under andra halvan av 80-talet och runt 1986 så öppnades helt nya världar musikaliskt förbi mainstream-träsket med alla sina alternativa yttringar för mig. Genom Blue For Two hittade jag till allt det andra; Cortex,Liket Lever,Lädernunnan och senare till grejer som Fläskkvartetten, Mobile Whorehouse och såklart Freddies solo-grejer.
Han verkade aldrig må bra Freddie men gudars vilken musik han gav oss och vilken röst. I sitt läger helt ojämförbar med någon annan svensk. Från mildaste vackra till fulaste fräsande. Ingen sjunger blues som Freddie Wadling så att säga.
Trots ständigt i något mentalt eller fysiskt sjukdomstillstånd så ångade Freddie på. Han såg klen ut redan för tjugo år sedan men fortsatte sjunga starkt trots degenereringen. De senaste 10 åren satt han mest med käpp i högt hugg och plirade. Men som det lät.
Jag såg honom live ett par alldeles för få gånger. I Blue For Two i olika lokaler runt om i Göteborg. Alltid vass. Skärpan i sången var alltid slående även om han själv gav intrycket "förrymd" i sin uppenbarelse. Jag sprang även på honom själv i en del andra sammanhang.
Någon gång där runt 1988-89 eller när det kan ha varit försökte jag och min dåtida kompis Glenn ta oss in på en medlemsfest på anrika lokalen Valvet på Första Långgatan i Göteborg. Det var en sån där fest de sålde starköl på och det var en väldigt strikt gästlista. Vi stod inte på den men Glenn hade en plan. Han hade spelat trummor i något sammanhang där veckan innan och planen gick ut på att vi skulle hämta någon fotpedal från trumsetet som hade blivit glömd. En stark plan verkligen. En godmodig vakt stod bastant med armarna i kors mitt i dörren och vek sig inte en tum. Det var ingen trängsel, alla bjudna gäster var redan inne på festen och det var bara Glenn och jag utanför som dividerade med vakten. Han tog det med ro och lyssnade tålmodigt på Glenns alla fantastiska argument om varför vi skulle komma in på festen men nekade glatt trots alla utläggningar. Efter en stund valsade en person ut i en liten hall som fanns just bakom vakten. En hall som ledde in till själva lokalen. Det var Freddie Wadling som slog sig ner på en pall. Rökte och tittade rakt ut i luften. I sin då sedvanliga randiga tröja och MC-jacka på sig. Efter en stund började han intressera sig för dialogen i dörren. För varje fantasirik anledning till varför vi skulle få komma in som Glenn hittade på så skrattade Freddie högt och ljudligt. Han skrattade gott. Efter ett tag gav vi upp och lommade vidare någon annanstans i Linnéstan och konstaterade att vi inte kom in - men vi blev iallafall utskrattade av Freddie Wadling.
Några år senare hade jag anställning i disken på Systembolaget på Andra Långgatan (där Netto ligger nu) Det kom ofta in semi- och riktiga kändisar och handlade dryck. Ibland hälsade Freddie på oss. Jag kommer speciellt ihåg två tillfällen med som inträffade ungefär med en veckas mellanrum. Det första tillfället uppenbarade sig Freddie i en stor starkt urtvättad Musse Pigg-tröja, det kvarvarande håret på sidorna åt alla håll, jätteglad och lindrigt nykter. Jag hämtade genast en flaska med hans favoritdryck på den tiden. En vecka senare var han tillbaka igen. Nu hade hade han rakat av sig allt hår och även sina ögonbryn och kom klädd i en dracula-cape med hög krage. Han var ilsken och nykter och fräste fram sin beställning. Jag serverade honom lika glatt hans dryck of choice. Vad han beställde? Ett helrör Brännvin Special. (artikelnr 139 i Systembolagets system)
Några år in på 00-talet fick jag tillfälle att byta några ord med legenden. Vi hade tagit oss till klassiska restaurangen Jord på Magasinsgatan (Eller om det var Klara, det låg i samma lokaler som Jord innan det flyttade hursomhelst) De hade byggt upp ett litet vardagsrum på scenen där utvalda personer fick ha som en liten hemmafest och lira plattor osv. Den här kvällen var det Freddie och jag tog tillfället i akt och slog mer ner i soffan och fick prata lite.
Freddie var på ett utmärkt humör. Han hade enligt tidningarna slutade dricka helt nu men den stunden jag hängde med honom hällde han i sig ovanligt många starkspritdrinkar för att vara en person som slutat dricka. Vi pratade om musiken som han valde att spela på grammofonen de ställt upp till honom i "vardagsrummet". Freddie gillade att prata om det och vräkte namn och referenser över mig. Det handlade mycket om Voodoo-blues av den mindre kända sorten ifrån och runt omkring New Orleans genom världshistorien. Jag kommer inte ihåg ett enda namn han pratade om. Vad jag kommer ihåg var att det var som att prata med en varelse i bomull. Det här är nog den mjukaste människan jag träffat någonsin och det var så roligt att han var så lätt att ha att göra med. Hade han vart på det där ilskna dracula-sättet som jag nämnde tidigare kunde det nog ha satt sina tråkigare spår. Av anledning kommer jag att tänka på Rod Stewarts historia om när han fick träffa sin idol fotbollsspelaren Henrik Larsson och konstaterade att det var den tråkigaste människa han träffat i hela sitt liv. Så fick inte jag det. Jag fick några minuter med en stor människa. och mjuk.
Nu är han inte med oss längre. Mycket sorgligt. Men hans musik lever vidare. En höjdpunkt i karriären (bland många!) är baksidan på singeln Into The Dawn från 1988. Här tryckte Blue For Two in tre livspår från en avskalad konsert i Stockholm i februari samma år. Han gör sig så fantastiskt bra här. Uppbackad av duo-partnern Henryk Lipp på sagolikt piano. 6 minuter magi som alltid står sig.
Världens bästa Berntsson.
Arbetar i IT-utbildningsbranschen,
Skrev oregelbundet kulturartiklar i pappersupplagan av Miljömagasinet 2010-2013 och här på bloggen recenserar jag oftast musik, film, mat & dryck samt bearbetar händelser ur historien och i samtiden
