Det är årets sista kväll. Jag samlar några tankar kring några skivor jag lyssnat på i år, som "landade på skivdiskarna" just i år
Den gamle hjälten från Ebba Grön och Imperiet ger sig inte. Längre in i de spridda dagboksanteckningarna. Flydda ord om flydda tider. Elegant men fragmentiserat. Som Ulf Lundell men ändå inte. Med textrader som den här från inledande Magiskt oändligt.
Dom bygger om här på stationen mitt emot
Som en Neubauten-soundchеck hela natten
Men jag, jag sov som еn stock
God strof det där. Vi får handledning att återkomma till strofens epicentrum längre fram i den här bloggposten
Skivan som sådan är kanske inte den starkaste i diskografin men det är aldrig fråga om tid illa spenderad och det sista stycket. Det årets Kallaste Kväll, det styckets lån från Pink Floyds klassiska Shine on You Crazy Diamond. ja, den såg man inte komma direkt
The The - Ensoulment (album, 2024)
Brittiske Matt Johnson och hans projekt The The kom tillbaka efter lång tystnad med ett nytt verk. Det är välspelat, habilt och i stunder långtråkigt. Jag hade önskat mig lite mer politisk ilska och svettig lust som i yngre dar men det är inte direkt dåligt ändå. Bäst i stunder som i inledande ettriga Cognitive Dissident eller kärlekshistorien I Want to Wake up with You.
Jag vill ha mer sånt här som vi får rakt i ansiktet i det inledande stycket
Truth stands on the gallows
Lies sit on the throne
Something in the shadows
Communicates by code
The unthinkable is now thinkable
The poison? It's drinkable!
So, get with the programme - get in sync
You'd better self-censor for wrong-think
Matt har aldrig varit helt rätt på bollen så att säga men alltid haft en intressant analys av omvärldens tillstånd och på det stora hela är skivan välinspelad men en bit jolmig
Härnäst betar vi av en singel som kom ut tidigare i år och den här sorterar jag under kategorin "Juryn har inte kommit ut än med ett beslut". Men ibland kan man behöva det. Musik som förvirrar mer än reder ut. Saker som inte går att sätta fingrar på. Ett musikaliskt vinäger-chips
Nick Cave & The Bad Seeds - Wild God (album, 2024)
De vilda gudarna skall veta att jag tycker om Nick Cave och i princip allt som han någonsin tagit del av men det här är första gången jag ramlar av tåget något. Låtarna känns framverkade utan den sedvanliga innerligheten och energin. Oavsett on det gäller mer mer brutal rock eller finstämda idéer. Jag hoppades mer på det här. Nu som det är med fullt ställ och fullt band igen
Khruangbin - A La Sala (album, 2024)
Den här plattan låter ungefär som alla andra bandet gjort tidigare. Det är som att lyssna på ett moln som skivomslaget antyder. Det är mestadels instrumentalt och försiktigt. Tajt och anspråkslöst, och på det stora hela ganska underbart.
Propaganda - Propaganda (album, 2024)
Düsseldordbaserade Propaganda har en ganska velig historia som ett skivutgivande band. Först gör de ett debutalbum 1985. Det återlanserar det året efter för den amerikanska marknaden i remixad form. Håller sig borta ett par år. Återkommer med ett horribelt pop-album. Väntar sedan till 2005 då de plötsligt släpper en apart men god trip-hop liknande singel, Valley of the Machine Gods och sedan är det tyst igen, ända till nu 2024 då LP'n Propaganda dyker upp. Nu har bandet tappat sina ikoniska sångerskor Claudia Brücken och Susanne Freytag och ersatt dem men en yngre dam. De förstnämnda damerna har för att göra historien än mer förvirrad slagit sig ihop med producenten från den allra första skivan och ger ut musik under namnet xPropaganda. Som låter mer som Propaganda än Propaganda gör själva nu för tiden.
Skivan är rätt miserabel ärligt talat. Inte mycket är kvar från den ursprungliga idéen av ABBA, industri-pop-versionen från svunna dagar. Det sista tyskspråkiga spåret Wenn ich mir was wünschen dürfte klarar sig från yxan. Om resten av skivan hade gått den här vägen hade vi haft något att prata om här.
Einstürzende Neubauten - Rampen (apm alien pop music) (album, 2024)
Vi håller oss kvar i Tyskland och här återanknyter vi till orkestern som borde hållit Thåström vaken hela natten. Det här är trots allt ett band som sida vid sida med konventionella instrument inte drar sig för att inkludera saker som slagborr eller kastad moltov-cocktail i produktionen. Stor emfas har ofta lagts på att uppfinna helt nya instrument eller tända eld på saker för att se hur det låter.
Neubauten är inte alltid helt enkla att ha att göra med och årets skiva är dessutom improviserad i stora drag. Ingen av deras största stunder går att finna här men man har aldrig tråkigt med de här lirarna.
Stycket Trilobiten sticker ut en bit för mig. Med Blixa Bargeild vid mikrofonen som sedvanligt. Kantigt, surt, vasst, tyskt och på något märkligt sätt, vackert.
The Cure - Songs of a Lost World (album, 2024)
Kom det inte ut något spektakulärt alls i år? kan man fråga sig och jo den här är väl närmast det.
The Cures comeback efter 16 år av enbart oavbrutet turnerande. Skivan är mycket bra även om den inte slår tidigare ikoniska släpp i karriären. Låt oss säga att den är bättre än Bloodflowers men inte lika bra som Wish för att ge en bild. Det är dock långt över förväntan och i förhållande till allt annat som släpps nu för tiden är det på en överjordisk nivå. Bara 8 låtar men 8 låtar som allihop fungerar.
Den stora stunden är den avslutande sången. Endsong. Här är det så bra det någonsin kan bli faktiskt. Lika bra som jag hoppades när jag först hörde stycket genom yrsliga youtubefilmer inspelade på mobiltelefoner för flera år sedan
Musiken, bas, gitarrer, trummor, keyboards och den där sånginsatsen och orden i sig som faller som en slägga genom vad som helst. Det är magiskt och oändligt.
And I'm outside in the dark
Staring at the blood red moon
Remembering the hopes and dreams I had
And all I had to do
And wondering what became of that boy
And the world he called his own
I'm outside in the dark
Wondering how I got so old
