Varberg i Helgen som gick

Vi tar en helg i Varberg och har vädret med oss. Det är fin terapi att vandra längs havet till Apelviken och tillbaka igen.

Vi gör även ett besök i Mordor.

Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen (2018)

Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen
Musikfestival, Götenborg, 7 april 2018

Det har blivit dags att gå på festival igen i den lite mer kärleksmysiga formen som är iordningställd av samma gäng som gav oss Skogsgläntans Musikfestival i november förra året.

Den här gången går festligheterna av stapeln i en lokal normalt avsedd för israelisk kampsport (Krav Maga) i Frihamnen på Hisingen. Om man skall vara petig är vi nog snarare på Ringön inte långt ifrån Blå Stjärnan men det spelar inte så stor roll. Vi är på Hisingen hur som helst, i ett område fyllt med småskalig industri som snart nog är borta från kartan om planerna på Göteborgs tillväxt följs. Tanken är att här snart uppförs rejäla bostads- och kontorskomplex som skall knyta ihop Göteborgs City till ett.  Än så länge är det dock småindustriellt och mest tom asfalt och refuger här. Känslan att gå av hållplatsen Frihamnen är lite som att stiga av ett tåg i en extra tråkig del av Skövde ungefär.

Inne i och utanför kampsportlokalen är det desto trevligare. Vid ingången puttrar det ur grytor ur olika foodtrucks och barn (och senare milt nyktra äldre) förlustar sig i en hoppborg. Det finns Segways att åka runt och skrämma folk med.  På insidan har musiken redan satts igång.

Jag kommer lite sent och missar tyvärr uppträdena med Alexander Strandell, William Olsson/Svensson, Anna Wild och Black Larsson. Hinner dock med ganska mycket av Philip Fritz set och framåt.

Philip Fritz har med sin vapendragare Olof på elektrisk gitarr och får även hjälp av en glad rastafarier på bongos ibland. Philip spelar som vanligt starkt och  mycket hamn- och älvinlopps-relaterat från sin senaste skiva. Ikväll drar det lite mer åt det flamsigare hållet där de introducerande snacken om de hårda åren på varven och på Volvo valsar iväg långt men samtidigt görs själva låtarna innerligt och tajt. Vi får även en improviserad blues om själva festivalen framförd för oss. Gott mos.

Efter Philip äntrar Jenny Almsenius scenen. Först själv bara med en elgitarr och ett stort fint självförtroende och senare även med han den glade bongo-rastafarin och även Anna Wild som bidrar med kompletterande sång, gitarr och munspel. Låtarna handlar mycket om kärleken som inte var så bra förr och den som är bra nu. Det är är rätt stillsamt men med mycket stark sång och gott humör.

Efter Jenny tar rockbandet Palace över. Jag sa lite på skoj att de låter som att de är fullt redo att bli omnämnda i Expressen fredag 1995 och det kanske låter lite hårt men det var ett tag sen man hörde något så stilistiskt hårt inom 90-talets ramar som det här.

Det är inte direkt dåligt och faktiskt ganska imponerande när man får höra att det är deras första spelning men det sitter väldigt fast i en ganska trött del av det där 90-talet. Sångaren har dessutom en del Bono-manér med sig som man inte hör så ofta nu för tiden. Om fem år låter de säkert som Coldplay.

Strax efter Palace är det Alienationsklubbens tur och de är raskt igång. Som det brukar bli på såna här festivaler är programmet försenat och publiken tillåts ingen rast. Klubben har denna kväll tur med ljudmixningen som är oceaner bättre än sist. Nu hör vi till exempel Jan Renqvists bas med bas i ljudet som det skall låta. Också roligt att höra nye medlemmen Jonas Haglund (värvad från Göteborgska Hjärtattack) och hans bidrag på gitarr och sång. Han lägger in en hel del nyheter i ljudbilden som wah-wah och såna saker. Gott.

Det är inte en enorm publik på plats under kvällen men de som är där är det gott gry i. En bit in i Alienationsklubbens set uppstår spridd dans framför scenen. Det man möjligen kan sakna sedan sist är rökmaskinen som gjorde upplevelsen mer skönt förvirrad och kaotisk men ljus och ljud är på topp i kväll som det är. Schysst.

Sist ut på scen är ap-rockarna Monkey Union som inleder sitt set som en scen ur Apornas planet. De har apmasker på sig som dock åker av efter nån låt eller två. Apunionen spelar regelrätt gladlynt power-pop/rock och de har också det fina ljudet med sig. Det låter lite som i trakterna av Caesars eller The Hives om än inte så taggat i melodierna. Inte dåligt alls men en bit kvar till storhet. Vid det här laget har publiken fått i sig många småburkar Norrland Export eller plastmuggar vin så vi har en fin euforisk feeling framme vid scenen. Gott så.

Det är roligt att gå på festival och det här var verkligen välordnat med aktiviteter utomhus och väl organiserad bar inomhus. Jag hittade även en konstutställning man kunde engagerat sig lite mer i men det var mycket att göra hela tiden. Ibland var man tvungen att gå ut och titta på folk som körde Segway i vårnatten hellre än bra eller bara känna på den bryska Hisingsluften. Roligt så, och stort tack till arrangörer och band!