Iggy Pop
Post Pop Depression
Album, 2016
Knappt har sorgen släppt efter den monumentala förlusten av David Bowie i januari tidigare i år då den näst bäste guden ger livstecken ifrån sig i form av en ny LP.
Den heliga treenighetens tredje spets Lou Reed tappade vi redan 2013.
Men Iggy Pop lever än så länge.
Få trodde att han skulle överleva ens 70-talet. Studsande mellan kanyler, mentalsjukhus och krossat glas. Insmord i blod och jordnötsolja. Mer Punk än punken självt. Mer Garage än ett garage fullproppat med garageband. Mer Rock än döden till och med. Mer Raw Power i en minut än de flesta upplever i hela sina liv.
 |
| Iggy |
Här är han nu med sin sjuttonde solo-LP Post Pop Depression. Eller 17:e, det beror lite på hur man räknar. Om man skall räkna med semi-bootlegs och mystiska utgåvor av vagt officiell art som kantat Iggy längs med åren blir det många fler. Det är en hel rad skivor hur som helst. Sedan har vi plattorna med The Stooges också. Världens mest klassiska rockband i sig. Låt oss fokusera på solo-Iggy nu dock.
Årets lite oväntade skivsläpp är framtaget i samråd med Josh Homme känd från band som Kyuss och Queens of the Stoneage och upplägget känns igen. Till skillnad från en artist som Bowie som har full kontroll över sin produktion och är inne och petar i alla detaljer har Iggy på sina soloskivor alltid släppt fram framträdande kapellmästare ur kompbandet som fått styra och ställa med arrangemang, produktion och ljudbild istället. Så lät han just Bowie styra upp hans egna The Idiot, Lust for Life och Blah-Blah-Blah. På samma sätt styrde James Williamson upp New Values, Ivan Kral med Soldier och Party, Chris Stein på Zombie Birdhouse, Steve Jones på Instinct och Don Was på Brick by brick för att nämna några exempel. Det här gör att Iggys brokiga solo-karriär är så skiftande från skiva till skiva. Iggy verkar nöjd med att jobba på det sättet. De här hjälp-gubbarna är inte sällan med och med-skriver låtarna också även om Iggy oftast sätter sina texter på egen hand.
Senare års Iggy-skivor har handlat om antingen ganska rak rock eller excesser av franska schlagers. Därav att årets skiva överraskar med sina tillbakablickar på framförallt åren i Berlin med han den där Bowie då som man aldrig kommer ifrån när man snackar Iggy. Förhandssnacket har handlat mycket om den korrespondens som Pop haft där han skickat saker till Homme att bearbeta. Dikter, essäer av sexuell natur, fakta om möbler han handlat på sistone och information om hur hans gamla skivor producerats mer i detalj så gott som det kunnat kommas ihåg. Josh Homme på sin sida som enligt en skröna är ett sånt stort gammalt Iggy-fan la ner sitt gamla band Kyuss enbart för att de aldrig lyckades göra en LP lika bra som någon av Iggys klassiker som han hade som måttstock förberedde sig så gott han kunde och bjöd sedan över Iggy till sin avskilda studio som han byggt upp långt in i den kaliforniska öknen. Det är här han spelat in sin serie av album under epitetet The Desert Sessions som lockat ut en massa människor att delta som PJ Harvey till exempel. Iggy flög över till solskensstaten och dök upp i studion själv utan något entourage och så bodde de där ute off-grid och spelade in skivan i lugn och ro.
Vid sidan av Josh Homme medverkar även Dean Fertita på bas, klaviatur och del andra grejer. Dean har också spelat med Queens of the Stoneage men är även fullvärdig medlem av The Dead Weather. Bakom trumsetet hittar vi engelsmannen Matt Helders som annars lirar med Arctic Monkeys.
Hur låter det då? Ja, det låter.
Anslaget är ljuvligt. Man förflyttas genast i tanken till de murriga och lite sura greppen Iggy tog runt 1976-77 som betytt så mycket för så många av oss. Instrumenteringen är klockren. Josh Homme är helt rätt man att måla upp färgerna som skivan spelas i. Formen, arrangemangen, klangen. Gitarr, bas, klaviaturer och trummor låter som från en önskelista och med gott schwung. Man får fuzz och twang när man behöver det. Precis som på underbara The Idiot känns det som att något fyllo ramlat mot equalizern och gjort kaos med inställningarna av frekvenserna men att det ändå fungerar bättre än vad det skulle gjort innan det.
Synd bara att låtarna inte är lika bra.
Det är inte på något sätt någon katastrof låtmässigt. Det här är en bra skiva men rent melodimässigt lyfter det inte alltid helt. Inledande Break into Your Heart (som kan vara det bästa på hela skivan) håller gott och Gardenia har ett fint New Wave-tänk i sig. In the Lobby har ett sällsamt sväng och 2:25 in i ett stycket har de fångat ett verbalt utfall i ett skrik från Iggy som är värt att skriva en novell om bara det.
American Valhalla avhandlar läget i Amerika mer konkret politiskt än i de andra låtarna. Det mesta andra handlar om läget inne i själva Iggy. Vetskapen om närheten till livets höst och vinter och det.
Vulture lyckas låta som en western-film och en mer upphackad omarbetning av gamla Pussy Power på en och samma gång. Grymt framförd men står ändå och trampar lite. Sunday bjuder på disco-bas från den luriga sortens diskotek och German Days erbjuder mer tydliga referenser till Berlin-eran textmässigt. Här skiner dock Josh band Queens of the Stoneage igenom tydligast i ljudet.
Berlin and Christ
Champagne on ice
Chocolate Drops låter Iggy lämna Berlin-formen något och låter mer som en allmän pop-låt av modernare snitt. En obegriplig text inramad av hurtigt piano och kvidande gitarr. Här får Josh sjunga mer också om än fortfarande i positionen körsång. Det är trots allt en Iggy-skiva det här.
Märkligast blir det på avslutande Paraguay. Låten är liksom delad. Först en uppsamlande och sammanfattande del och sen stannar det upp och fortsätter i en ren utskällning av, ja, alla tror jag. Så här gapar Iggy på i andra halvan.
There's nothing awesome here
Not a damn thing
There's nothing new
Just a bunch of people scared
Everybody's fucking scared
Fear eats all the souls at once
I'm tired of it
And I dream about getting away
To a new life
Where there's not so much fucking knowledge
I don't want any of this information
I don't want YOU
No
Not anymore
I've had enough of you
Yeah, I'm talking to you
I'm gonna go to Paraguay
To live in a compound under the trees
With servants and bodyguards who love me
Free of criticism
Free of manners and mores
I wanna be your basic clod
Who made good
And went away while he could
To somewhere where people are still human beings
Where they have spirit
You take your motherfucking laptop
And just shove it into your goddamn foul mouth
And down your shit heel gizzard
You fucking phony two faced three timing piece of turd
And I hope you shit it out
With all the words in it
And I hope the security services read those words
And pick you up and flay you
For all your evil and poisonous intentions
Because I'm sick
And it's your fault
And I'm gonna go heal myself now
Yeah!
Det är inget fel på glöden. Iggy har sin äldre röst men oj vad den fungerar fortfarande. Hade bara låtarna suttit ihop lite bättre hade det här vart bättre än skivat bröd. Nu blir det bara fantastiskt.
Jag är inte alls sur för att jag inte fått tag på en biljett till Cirkus i Stockholm den 4 maj, inte alls .. josåatt....
Nedan: Så här började han en konsert på den pågående turnén tidigare i år. Taffligt inspelat på mobiltelefon som allt annat nuförtiden men ändå. Sister Midnight. Ursprungligen skriven och inspelad i Berlin 1977 av Pop och han Bowie då.
