Emil Jensens Rykten

Emil Jensen
Rykten
Album, 2011

Emil Jensen må ha varit en stor angelägenhet för en stor publik genom tre tidigare album, oändliga turnéer, radioprogram, poesiuppläsningar och engagemang i mänskliga rättigheter och hållbar utveckling men lik förbannat har jag helt lyckats missa hans gärningar och verk tidigare.

Jag skyller på att jag misstagit hans namn när det figurerat i olika sammanhang som ett namn på en ointressant IDOL-deltagare eller liknande, ett uselt försvar naturligtvis, men samtidigt är det ju omöjligt att ha koll på allting hela tiden.

Emil släppte hursomhelst tidigare nu i mars sitt fjärde album Rykten som liksom den tidigare självbetitlade skivan producerats och arrangerats ihop med Lars Halapi. Jensen och Halapi har här tagit fram en rad sånger med både innehåll, form och paketering ljusår bort från något som skulle kallas IDOL eller såpa eller åt det hållet.

Enligt Emils egen utsago baseras texterna på nya skivan på upplevelser från innan Emil hade en karriär att prata om. Som Emil själv säger:

"Det blir så lätt att det blir rundgång när artister släpper sin fjärde skiva och mest skriver låtar om hur det är att skriva låtar.."

"...jag ser mig främst som en historieberättare och då är det roligare att leta åt andra håll än i sin egen nutidssörja.."

Det tycker jag låter som rätt inställning till textskapandet inför avlyssnandet av Emils nya skiva.

Skivan är förpackad i ett rejält klassiskt CD-fodral som enligt information på Emils blogg är så miljövänligt som det går att göra ett CD-fodral i dessa dagar men att man glömt att nämna detta på fodralet i sig, vilket han reflekterar över på sin blogg i tankarna runt att man istället borde märka ut miljöovänliga produkter istället för idag som tvärtom.

Rykten kickar igång med Lite väl John och Yoko och lyssnaren bjuds på en tassande sång med rytm delvis markerad med hjälp av en klassisk skrivmaskin. Som efterföljande sånger på skivan sätts texterna med försiktig sång på skånska i centrum med ackompanjerade instrument diskret arrangerade runt omkring. Det förekommer också en del bubblande nynnande som man inte har en aning om vad det är, men det passar in i ljudbilden.

På Bedrägeri ramlar Emil rakt in i en pågående fest med Timo Räisänen, alltså Timo är inte med här, men det låter som att han skulle kunna var det. Det är lite lagom euforiskt, utan att bli helt galet. Skånska artister överlag är säkert less på jämförelsen, men det påminner också sångmässigt om Thomas Wiehe, men Emil håller tonen bättre än vad Thomas någonsin gjorde. Bedrägeri innehåller också ryckiga stråkar av en sort man inte så ofta hör på skiva nuförtiden. Det är trevliga stråkar.

En kul sak med skivan är det spektra av ljudmässiga idéer som får plats på den. Låtarna skiljer sig en hel del från varandra. Här och där är det Pop med ett visst tempo, på andra spår går det åt trubadurhållet och efter det någon tung pianoballad. Låten Nyår skulle man lätt kunna tänka sig Stefan Sundström bräka fram på vild stockholmska till exempel, medan Mörkertal låter mer som samtida Indie (om än med inslag av både 60- och 80-tal på samma gång)

Personlig favorit är Det kom över mig som drivs av gitarrer och elpiano som smakar som halvvägs mellan Fleetwood Mac och Popsicle. Sången är dessutom kryddad av excellent oboe-spel av Claes-Ingvar Sjöholm.

Jag har lite för dåligt på fötterna för att jämföra med Emils tidigare alster men är övertygad om att detta kommer att hitta sin publik. Som ett bättre alternativ för den enorma Lars Winnerbäck-publiken, eller som eftertänksam bakfylle-musik för klubb-kids i alla tänkbara åldrar