Ensamheten är här nu

Ola Jörhall
Ensamheten
Album, 2010

För några veckor sedan aviserade jag en kommande recension av Ola Jörhalls skiva Ensamheten och nu har jag tagit del av hela skivan och delger världen min syn på de nio sångerna som bjuds lyssnaren av detta verk

I det tidigare blogginlägget betade jag av mer detaljerat om Olas tidigare musikaliska äventyr i Camouflage och Tapirerna och mina personliga upplevelser i samband med denna i mina tonår så viktiga musik, men kortfattad historik igen:

Ola Jörhall sjöng och spelade i framfältet i det mytomspunna bandet Camouflage med säte i Göteborg som släppte tre fullängdsalbum mellan 1985-88, hamnade sedan i en tvist om gruppnamnet med ett tyskt synt/fåntratt-band med samma namn och fortsatte sedan i samma uppställning som tidigare under namnet Tapirerna som fick ur sig ett album och några singlar. För att förvirra bilden ytterligare släpptes även ett samlingsalbum med låtar från de tre första albumen på engelska under namnet The Tapirs.

Tapirerna gick i graven och bandet återuppstod kortvarigt som Dogsmile, men sen blev det tyst igen. Tills nu, då Ola annonserar en solo-skiva. Eller om man ska vara noga, i vintras, plattan kom ut sent 2010.

Ensamheten är utgiven av Ola själv och är producerad av Jörgen Cremonese som även bidrar med en hel del musikaliska insatser på skivan. Jörgen är främst känd från sitt egna band Whipped Cream som vände upp och ner på det tidiga 90-talet i svensk rockmusik men har även producerat Eskilstuna-bandet Yvonne och även spelat gitarr med Di Leva och Ulf Lundell för att nämna några. Med på skivan finns också Ingemar Karlsson på kompletterande gitarr och Raymond King på cello som tillsammans med en bunt andra bildar ett fullskaligt band till Ola på hans skiva som börjande som en idé framför dator med musikprogram för ett tag sedan för att sedan eskalera till en professionell produktion.

Skivan sparkar i gång med pigga Alldeles... stolt, ett stycke pop med gott gry och driven av vad jag tror är en högt stämd basgitarr. Det låter fräscht för att använda ett omodernt ord. Även om sångrösten är bekant är det inte särskilt bakåtsträvande eller retro. Det låter som nu, eller då, eller sen, det är inte så noga, det låter bra.

En annan låt heter Äpple rätt och slätt och bjuder på mycket fint akustiskt gitarr-plock och en fet refräng följt av ett litet solo, ett sånt där som australiensiska The Church kunde bjuda på förr i tiden.

I titelspåret Ensamheten hör man tydligast ekona från gamla dagar. I lite sävligt tempo och med klassiska "pinniga" gitarrer påminns man om Camouflage även om det här som på hela skivan är mindre brutalt moll och sången inte är så hårt skruvad som den skulle vara på 80-talet.

Lördag kväll sticker ut mest på skivan får jag säga. Här får gitarrerna göra rum för en digital stråksektion, eller om det är mellotron, eller något annat, hur som helst tar skivan en tillfälligt helt annan vändning här och vissa tankar kan färdas i riktning mot The Cures The Top eller Kissme Kissme Kissme men samtidigt mot något väldigt eget och lite märkligt uttryck.

Min personliga favorit Håll ihop släpper fram en lite styggare gitarr som får knorra till det och även så småningom en saxofon som snyggt ramar in en dovt svävande melodi. "Håll ihop, det är snart december" sjunger Jörhall och det låter olycksbådande och tröstande på samma gång. Även om jag gillar skivan överlag så hade jag gärna hört mer liknande just Håll ihop.

Skivans avslutande Sjön är en förtjänstfull finalsång på skivan. Med stråkar och klockspel och tyngre gitarrmattor uppnås en stämning liknande den som Lou Reed fick ihop på sin skiva Berlin, i just Sad song då. Kanske inte fullt så monumentalt, men monumentalt i förhållande till resten av sångerna på Ensamheten.

Sammanfattningsvis bjuder Ensamheten på en samling säregna låtar som inte låter som annan svensk musik vi hör i dessa dagar. Med personliga och eftertänksamma texter och fina instrumentbaserade insatser överlag är skivan helt klart värd att hitta fram till sin publik.

Jag snackar lite med Ola över e-posten och han berättar om processen som ledde fram till skivan. Om att damma av gitarren och börja göra låtar igen, att börja göra skisser och demos som tas vidare till idéen av ett riktigt album för att sedan slås av insikten av att det egentligen inte finns någon konventionell skivmarknad kvar.

Det är ju en märklig situation för de inte fett etablerade artisterna av idag. De förväntas göra skivor, men tjänar inga pengar på det. Allt finns på Spotify eller Youtube eller på andra kanaler.

På fråga om vi kommer att kunna se Ola live på lokal i år håller han dörren öppen för att det inte är omöjligt, även om det i skrivande stund inte är fastlagt. Om det blir av är det inte heller omöjligt att vi får ta del av äldre material också i någon form.

All information om hur du får tag på Ensamheten hittar du på olajorhall.se