Otroliga Strängar

Musikgruppen RAA
The incredible RAA Band
Album, 2010

Låt oss ta en resa tillbaka till de fria gruppernas 1970-tal.
Ur myllret av teater-, musik- och andra konstnärligt progressiva grupper fokuserar vi på grupperingen Musikgruppen RAA.
En grupp musiker som slog ihop sina påsar och instrument redan 1973 och som med undantag under ett förvirrat 80-tal hållit sin musikaliska idé levande på skivor och under framträdanden på de mest olikartade scener fram tills idag.

Under resans gång har en och annan medlem mönstrat av och någon ny tillkommit. På RAA's hemsida kan man läsa att det inte direkt är slagsmål och konstnärliga meningsskiljaktigheter à la rock 'n roll som ändrat laguppställningen utan mer jordnära komplikationer som Gröna-vågenprojekt och tillkomst av småbarn som förändrat läget av och till för gruppen som alltid haft sin bas i Stockholmstrakten.

Musikgruppen RAA i en av 1974 års uppställningar

Musikaliskt har det hela tiden handlat om en resa i folkmusik av olika slag, musik av slaget som lättsinnigt benämnts Världsmusik, detta märkliga epitet på musik som journalister och andra utomstående tar till när musiken skapats utifrån andra referensramar än de som just råder i London eller Los Angeles och spelas i samtida radio, TV eller nuförtiden i streamad media.

Delar av Musikbandet RAA har nåt lurt för sig på Sjöhistoriska museet 2009

Redan från första början varvades inspiration från all möjlig folkmusik med inspiration specifikt av det skotska folkmusikbandet The Incredible String Band som grundbult för RAA's låtmaterial, och nu mer än 35 år senare görs det slag i saken och på ett helt album breder svenskspråkiga versioner ut sig för oss att ta del av.

Det föranleder ett behov av att kort redogöra för vad de här skottarna var för några och vad de hade för sig också.
ISB var aktiva under åren 1966-74 och under återföreningsperioden 1999-2006 och hade bitvis stora framgångar. De hann under den första fasen av sin karriär med en hel del. De släppte 12 fullängdsskivor, spelade på Woodstockfestivalen 1969 och blev med tiden praktiserande och utåtagerande scientologer för att nämna några strandhugg i historien.
Från debutplattans ganska renläriga och torra folkmusik togs steget ut i den hippiefierade tidseran och ISB hade inga problem med att inkorporera indiska influenser och instrument och bygga långa instrumentala stycken passade för tidsresor eller meditation utöver sitt ordinarie fokus på folk rock. Texterna handlade mycket om naturen som exempelvis en sång som baserades på en dialog med en igelkott. Andra texter tog avstamp i karaktärerna i Alice i underlandet eller så kunde det handla om häxor, troll och annan mytologi. Konserterna präglades av hysterisk scenklädsel, dans, poesi och lite av varje.

Vänster: Omslagsbilden till ISB's andra skiva ger oss en viss bild av vad som väntar lyssnaren

Höger: Stommen i ISB, Robin Williamson och Mike Heron

ISB spelade mycket på festivaler och delade ofta scen med mer ihågkomna akter som Donovan, Led Zeppelin och Crosby, Stills & Nash. Just i Donovan hittar man en del liknelser i musiken tycker jag, även liknelser med en lite mer sansad Syd Barett kan också noteras.

Mot slutet tog de även in elektriska element i ljudbilden innan de fick sparken från sitt skivbolag 1974 och återföddes igen 34 år senare för en kort tid då det genomförde en serie konserter och spelade in en ny skiva där de spelade in gamla sånger en gång till, live i Peter Gabriels studio.

Så här står vi nu med RAA's skiva. 20 låtar plockade från ISB's första aktiva fas med , med viss tyngdpunkt på första skivorna. Och alltihop med översatta texter på svenska av antingen Kaj, Stellan eller Håkan från musikgruppen.
Texterna är ganska rakt översatta, man tar inga vildare kliv från ursprungsmeningarna, chinese white blir kinavitt till exempel vilket ändå skapar en viss poetisk poäng i översättningen.

Det är ingen tvekan om att det finns talang i RAA och den manifesteras på de mest fantasifulla instrument. Utöver traditionella folkmusikinstrument som akustisk gitarr, fiol och flöjt trakteras det till exempel de för mig rätt okända instrumenten Saz, Nilharpa, Domra, Darbouka, Domra, Tárogató, Chanter, Oud, Meghanharpa, Keltisk lyra, Mbira och Sandägg.

Sångerna på skivan framförs under ganska torra och nyktra former. Det här med visa och folkmusik var ganska allvarliga grejer på 60-talet. (Minns bara vad som hände när vissångaren Bob Dylan dristade sig till att koppla in en elgitarr på en vis-kväll 1965) och RAA följer den seriösa traditionen och skojar inte till det i onödan. Folkmusik kan ju vara på olika nivåer, ibland kan den riva väggar och tak på en irländsk pub, men i det här fallet passar den nog bäst på en eftermiddagssittning på ett historiskt museums café i sällskap med en kopp té.
Lite stamp med foten i golvet blir det dock i den semi-instrumentala L'Oud (Sardis) där ett visst sväng i stil med Jethro Tull infinner sig.

Att låtarna framförs med allvar är ju inte i sig något negativt, det görs alldeles för mycket "på skoj" och annat som hyllar trams som en konstart nuförtiden, så det är ganska uppfriskande att umgås med RAA en stund. Dock är 20 låtar många låtar och då är dessutom tre av dem uppdelade och består i sig av flera melodier, men i små doser fungerar det utmärkt.

Sången Sången utan slut får mig att tänka på Frank Zappa snarare än på folkmusik, Zappa sådär runt 1970 och i Klipper av banden får man till en riktigt läskig ljudbild, inte så långt ifrån de irrande sångerna på soundtracket till The Wicker Man från 1973. Den inställningen till ursprungsmaterialet hade vart roligare att höra lite mer av.
Faktum är att flera av låtarna låter bättre än originalen som just nämnda Klipper av banden/Cutting the strings. som i sitt original låter ganska jobbig rent ut sagt. Folkmusik byggt på en natt av helium utan sömn.

Och RAA drar sig inte för att även dem ge sig på igelkotten jag pratade om tidigare, Igelkottasång/The Hedgehog's Song och gör en fin version av den, denna sång som för att göra historien om The Incredible String Band ännu mer mångfacetterad utnämndes av ärkebiskopen av Canterbury till en av de självklara sångerna att ta med sig till en obebodd ö i radioprogrammet Desert Island Discs 2003. Samme ärkebiskop, Rowan Williams skrev även förordet till en bok om ISB där han beskrev dem som "holy". (= heliga).