Aj då, Bryan

Bryan Ferry
Olympia
Album, 2010

Aj då, Bryan.

Det här var inte så kul.

Det fanns helt klart indikationer på att det här kunde bli en trevlig comeback. Det var åtta år sedan som Bryan Ferry släppte ett album som innehöll mestadels nyskrivet material. däremellan hann han göra en småputtrig platta med Dylan-tolkningar samt att delta på sjörövarsamlingskivan Rogue's Gallery: Pirate Ballads, Sea Songs and Chanteys med spåret Cruel Ship's Captain där han fick fin draghjälp av bland annat Warren Ellis från Nick Cave & The Bad Seeds och visade prov på bedagat åldrande och ett intressant förhållningssätt till musik som vi inte hört Bryan utföra sen 70-talet.

Vidare lovade första singelsläppet You can Dance från årets skiva Olympia (som också är den inledande sången på själva LP:n) gott med sitt lite kantiga svårmod som ramar in Bryan på ett förtjänstfullt sätt. En oborstad, nästan lite indiepopaktig elgitarr leder den här sången till intressanta ljudlandskap tillsammans med distinkt bas och trumspel.

Sedan går det utför.

Skivan är en lång räcka hopplösa 80-tals pastischer som ändå inte går att jämföra kvalitetsmässigt med de våldsamt överproducerade verken Bryan fick ur sig under det som mest plastiga 80-talet. Gamla låtar som Slave to Love och Kiss & Tell var ju ändå bra låtar i grunden.

I förhandssnacket till Olympia har det pratats mycket om de eminenta gästerna, bland annat David Gilmour, känd från Pink Floyd, medlemmar från Radiohead, Red Hot Chili Peppers och Groove Armada samt Brian Eno och hela 2 originalmedlemmar från Roxy Music som skall ha funnits på plats för att få fart på den här skutan. Men vart tog de vägen? Man hör lite gitarrknorrar från Gilmour här och där, men inte några fina solon som det som han spelade in på Bryans Is your love strong enough 1985. det står mest och trampar helt enkelt.

Ibland går det helt överstyr. tolkningen av Tim Buckleys Song to the Siren låter som ett centraleuropeiskt melodifestival-bidrag. Man riktigt ser framför sig långa kameraåkningar över en svettig publik belysta av blått neonljus sittandes och viftandes med utdelade små flaggor i en ishall.
Det ger en fruktansvärd bild i huvudet.

Det tar sig något litet mot slutet. Utöver det inledande spåret finns en anledning till att någonsin hälsa på den här skivan igen. Den anledningen heter Reason or rhyme.
Låten i fråga börjar ungefär lika taffligt som de flesta andra sångerna på plattan men hinner under sina dryga sex minuter utvecklas till soft tillrättalagd överklasspsykedelia. Tankarna går till det insomnade tyska bandet Propaganda eller till epigonen David Sylvian i sina mer jazziga stunder.

Nä, så damma av Roxyplattorna eller varför inte soloplattan The bride stripped bare från 1978 där vi tar del av en inspirerad och intressant producerad Bryan Ferry.