Skivhögen Oktober 2010

Neil Young
Le Noise
Album, 2010

Robert Plant
Band of Joy
Album, 2010

Två gubbar är tillbaka. (Ja, jag skall recensera något kvinnligt i kulturväg snart, någon dag) Men det är inte vilka gubbar som helst, Neil Young drabbar oss med sin 34:e och Robert Plant med sin 12:e platta under solorelaterade former. Robert Plant naturligtvis känd från sin karriär i det blåvals-episka Led Zeppelin under 70-talet och Neil har ju även lagt samarbeten med Buffalo Springfield, Crosby Stills & Nash och Pearl Jam bakom sig sedan tidigare.

Två artister med extremt tydlig identitet och roll. Young med sina rostiga rakbladsgitarrer eller mjuka lägereldsditon och sin nasala sång och Plant som i slutet av 60-talet ledde de som uppfann och definierade hårdrocken med en sångstil lika viktig inom sin genre som säg, Elvis eller Sinatra inom sina respektive musikstilar.

Har de något att ge oss idag?

För att citera min flickväns arbetskamrat, ett Bob Dylan-fans spontana kommentar av insikten av ett ännu ett Bob Dylan-skivsläpp:

"Tar det aldrig slut?"

Nä, det gör det inte, de här gubbarna reser sig och nedstiger som solar över himlavalvet om och om igen i evighet och kommer att fortsätta göra det långt efter att vi som lever nu slutat lyssna och leva och blogga och förfasas och njuta och konsumera deras verk.

Neil Young har gett sig in i en studio med Danel Lanois.
Han har med sig gitarrer. Punkt.

Sång och gitarr, det är vad som bjuds. Det är som ett julbord fyllt enbart med köttbullar.
Akustiska Köttbullar, elektriska murriga köttbullar, köttbullar med effektpedaler, köttbullar med eko, köttbullar som sjunger hjärtskärande, köttbullar som gör upp med sitt liv och sina tidigare drogproblem, köttbullar som fyller ut hela bordet helt enkelt

Daniel Lanois har spelat in Neil Young och en gitarr i taget och har inte snålat med eko-maskinen. Bitvis känns upplevelsen som att slå upp ett tält på Roskildefestivalens camping samtidigt som Neil har börjat showa på scenen en kilometer därifrån. Lanois produktionsteknik skapar en del distans till lyssnaren, men samtidigt får han verkligen Neil att låta som en hel orkester. Det är här är ingen unplugged-platta som är elektrisk ibland, det är en platta som gott kan jämföras med tidigare verk som "Ragged Glory", "Weld" eller till och med "Zuma".
Vad som skiljer Le Noise från nämnda skivor är den mindre halten desperation, yrsel och ren låtkvalité.

Det glimrar dock till rejält på några ställen; "Love and War" är en klassisk stålsträngad lägereldsballad som gjord för efterfester för sorgsna, berusade och framförallt ensamma medelålders män. "Hitchhiker" bjuder på sur, mullrande gitarr som för tankarna till klassiska livealbum som hette någonting med "Rust" i titeln och Neil beskriver sitt liv som gått genom att spalta upp sina upplevelser med olika droger han tagit i olika faser, från ungdomsåren i Kanada till hippieåren i Kalifornien vidare till livet på landet under tillbakadragna former. Det är naket och inte särskilt glorifierande, utan snarare gripande när Neil konstaterar att han kunde fått kraft till helt andra saker om han inte fastnat i de olika träsk han irrade omkring i förr.

Neil har en bredd i sin musik som sträcker sig från de här molltyngda sångerna till de andra mer lättsinniga rot-rocks-projekten som han visat upp på till exempel "Greendale" och "Prairie Wind", men det här är ändå den Neil jag vill ha. Det må vara så att han aldrig får ur sig en "Cortez the Killer" igen, och det får man leva med, men åtta spår samlade som "Le Noise" är ingen dum ledsagare in i höstmörkret som är så mörkt denna höst på så många olika sätt.


Hårsvallet från West Bromwich, Robert Plant levererar här sin 12:e soloplatta som jag var inne på i inledningen. att jämföra med de 10 som Zeppelinarföretaget fick ur sig under sin levande karriär (om man räknar snällt).
Ändå framstår Plants solokarriär som ganska splittrad och diffus i jämförelsen. Trots stora framgångar framförallt i början av Plants resa som egen artist har han aldrig lyckats skapa något ens i närheten av så ihågkommet och monumentalt som vad som helst som Led Zeppelin hittade på förr i tiden. Men så är han ju inte heller ute efter att fortsätta åka zeppelinare. Han har ägnat mycket tid att gräva och vända i den nordamerikanska bluesmyllan utan att ta de enklaste vägarna eller att sluta som Eric Clapton som grävt i blues hela sitt liv men ändå står där i sin armanikostym utan ett uns dammkorn eller gram jord på sig presenterandes själlös musik för själlösa människor.

Brittisk musik handlade under flera decennier om att ta amerikansk musik, spetsa den, vässa den, utveckla den och sedan leverera tillbaka den till sina forna ägare. Inga representerade denna hållning bättre än Led Zeppelin som sålde över 300 miljoner skivor av vilka mer än hälften hittade sina hem i amerikaners skivhyllor, naturligtvis fortsätter den traditionen i Robert Plants skivutgivning och fortsatta karriär, något annat hade vart märkligt, men nog om Zeppelin nu och mer om "Band of Joy".

Plant fick oväntat stort genomslag med 2007 års "Raising Sand" som han gjorde tillsammans med Alison Krauss och vänner av den skivan kommer att hitta ett och annat på nya skivan som rimmar gott med den.

Men det är en blandad kompott.

Vi bjuds på soft transistorradioblues från svunna amerikanska vägkrogar som man undrar om de verkligen finns fortfarande, ett par rena popbagateller och ett par molokna sånger ursprungligen skrivna av det en gång i tiden kreddiga indiebandet Low.
Han är inte direkt ute efter att hämta enkla pengar, den gode Plant, det får man ge honom.

Produktionen är elegant. Småvuxna frasande elgitarrer samsas med banjo och sval kvinnlig körsång och Plants sång är så enkel och bekväm och man hör att han trivs i sina ljudlandskap.

Till fans som vägrat gå vidare i utvecklingen sedan John Bonham kvävdes av sina egna spyor 1980 vill jag ändå tipsa och fullt vidhålla att låten "Angel Dance" som inleder skivan hade platsat på "Led Zeppelin III", med patenterad mandolin och allt.