Glöm aldrig Pixies

I en inte så noga i förväg planerad expedition i den vilda YouTube-djungeln hamnade jag efter någon halvtimmes planlöst irrande i alvernas, tomtenissarnas och det skälmska naturväsendets regioner (Om man bokstavligt översätter begreppet "Pixie" med ett modernt översättningsverktyg).
De här expeditionerna som ofta tar mig till Neil Young-fjället via Iggy Pop-älven efter att ha stakat mig igenom Nick Cave-träsket och stannat till på en och annan sommaräng för att beskåda en hemmavideoinspelad kanin eller två, ofta av ägaren utnämnda till världens gulligaste ger ofta eftersmaken av dålig ljudkvalité, dålig ljussättning och skakig kameraföring.
Även helt officiella klipp är av modellen VHS eller sämre, om de inte rent av är ännu värre. En del människor har inte ens upptäckt sladden man sätter mellan film-enhet och uppspelningsenhet ännu, utan filmar helt sonika av bilden på en TV och lägger ut på tuben snabbare än man hinner bokstavera upphovsrättsskydd.

Därför blir man så glad när man hittar nåt krispigt med fint ljud som inte bara levererar i teknisk uppspelningsprestanda utan i klockrent formidabelt innehåll.

När jag gjorde lumpen hade jag en freestyle (yngre läsare har kanske hört talats om den under epitetet "Walkman") modell kassett, och den kassettsida som räddade livet på mig flest gånger från den avgrundsdjupa logementskoman var ett avspelat ex av Pixies klassiska album"Doolittle".

Jag har aldrig glömt av den där skivan, jag återkommer ständigt till enstaka spår på den, röst och instrument som river som rivjärn, melodier som socker och harmonier som malört. Det är en sanslöst bra platta helt enkelt. Och de andra verken är ju inte gjorda av rivsosto heller.

Därför blir man så ohyggligt berörd när man hittar de här filmerna med trettiotusen eller vad de kan vara, trettio tusen fransmän som går fullständigt hän till den där musiken, den där musiken som räddade mig i det militära och de går hän tillsammans på den där opersonliga arenan mitt i fucking nowhere Frankrike (Belfort) och på scenen står de där lönnfeta föredettingarna, de där bortglömda rackarna, skalliga (Inte Kim Deal då, hon får väl mer betecknas som lurvig) och långt förbi bästförbi bästföredatum och de brinner..









Vissa dar är Internet mer fantastiskt än andra..