Hårdrock som är hård rock

Monster Magnet
Mastermind
Album, 2010

Rockbandet Monster Magnet startade sin musikaliska verksamhet i början av 90-talet i sin ursprungssort New Jersey och har allt sedan dess med jämna mellanrum bjudit världen på sin sinnesvidgande rockmusik och levererar här sitt 8:e album anspråkslöst kallat Mastermind.

Bandet har skiljt sig från mängden inom hårdrocksvärlden under alla de epoker och faser som passerat revy under dessa dryga 20 år och går fortfarande i sin ganska egna klass.

I stället för det vanliga köret med referenser till det normala inom hårdrockssvängen (Judas Priest - Iron Maiden - AC/DC - Metallica osv. ) har alltid MM hängett sig åt helt andra inspirationskällor. Sångaren och den konstnärlige ledaren Dave Wyndorf stakade från början ut avtagsvägen från helt andra regioner. Bandet baserade sin musik på fortsättningar på idéer först landsatta av brittiska spacerockarna Hawkwind, de svängiga och djupt politiska amerikanerna MC5 och från de första plattorna med Black Sabbath.
Till detta förde de källor från obskyra garageband från 60-talets andra halva, surf-pop, skräckfilms-rock och gitarrorienterad instrumental psykedelia som alltid gjort Monster Magnets låtskatt så bred och dynamisk i förhållande till andra samtida rockband.
För alla gamla referenser till trots har det alltid låtit fräscht och "nu" på något konstigt sätt.

Journalister som alltid vill kategorisera saker och ting räknade snabbt in Monster Magnet till kategorin Stoner Rock, och visst, om man nu måste, så hittar man väl gemensamma nämnare där, men Monster Magnet är större än den genre de blivit omtalade att leda och äga.

Monster Magnet anno 2010

Wyndorf och hans vänner hade till en början måttliga framgångar. De följde sin vision snarare än att hoppa på rådande trender och gjorde det inte så lätt för sig. Exempelvis inleddes andra plattan av ett spår på 32 minuter som låter som snurriga lirare som plockar svamp på planeten Mars. Efter hand så utvecklades dock ett program bestående av rock av ett mer traditionellt snitt åtföljt av en väldigt specifik estetik i skivomslag, rockvideos och merchandise (kringprodukter mer än själva musiken, T-shirts, affischer osv.). Bandet har alltid omfamnat en svunnen serietidningsliknande omvärldsuppfattning med förkärlek till biker-kultur, go-go-flickor, light-satanism och rymdålders-vurmande, den där kulturen som stod i zenit vid den första månlandningen 1969 och avspeglade sig i all möjlig populärkultur.
Det här avspeglar sig både i musik och texter och att umgås med Monster Magnet i hörlurar eller från klassiska stereohögtalare har alltid inneburit risk för överdos på färgstarka rockklichéer, som en sockerchock på rockklichéer.

Albumformatet har dock varit ett problem. Sin dynamik till trots har plattorna inte rensats från sina mest lösa idéer och mästerverk har staplats upp bredvid halvdana skisser till sånger på plattorna. Det enda riktigt helgjutna verket är Powertrip från 1998, det kommersiellt mest framgångsrika albumet, men också det jämnaste i låtmaterial och utförande. Jag vidhåller konstant att det är ett av 90-talets 3 starkaste album tillsammans med Nine Inch Nails Downward Spiral och PJ Harveys To Bring you my love. Så bra gick det den gången.

Sedan Powetrip har bandet släppt en handfull skivor som alla har det gemensamt att de varit okej i utförande utan att glänsa eller glimra som tidigare verk. En viss upprepning av tidigare utfall har också kunnat skönjas. Därför är det med en viss avvaktande inställning man tar sig an årets nya skiva.

Vad vi får är 12 rocklåtar rakt upp och ner. Här finns inga rymdsymfonier eller popdängor. Det finns inte ens något spår som tar sig längre än till 5:48 på tidräknaren.
Det börjar tungt med inledningsspåret Hallucination Bomb, en lättsammare variant av det gamla stycket Bummer som i lagom fart sparkar igång resan denna gång. Vidare blir det mer upp-tempo och plattan ställs in på automatiserad farthållning. Hastighetsgränserna hålls, men det går undan av och till. Framgångarna Monster Magnet haft på turnéer och festivaler snarare än på skivor avspeglar sig i ett fett och tjockt ljud med självsäker sång passande på stora arenor snarare än små rockklubbar. Vissa jämförelser kan göras med den ljudbilden som svenska Hellacopters uppnådde strax innan de upplöstes, men Monster Magnet har förstås hittat fram till den på sitt eget egna håll.

Låtarna går ihop något på mitten, men man hör en kraft och ett gott humör jag tycker har saknats på de senaste skivorna. På bandets hemsida kan man läsa att de ägnat fyra veckor enbart till att mixa gitarrerna under skivinspelningen och det så klart fullproppat med fräsande och rytande elgitarrer på alla spår utom The Titan who cried like a Baby, här får vi istället bekanta oss med seriekopplade mellotroner och andra fejkade stråkar i något som påminner om ett musikaliskt tema från någon Batman-film av senare modell.

Mot slutet på skivan möts vi av höjdpunkterna i form av av först Time Machine där ljudbilden tunnas ut och vi erhåller lite sparsmakad sitar-liknande kompgitarr i symbios med ett riktigt vackert fuzzigt sologitarrspel och sedan av Ghost Story som helt klart framstår som det starkaste spåret på skivan. Här faller alla bitarna på plats och även om vi får klassa den som en lugn låt så är det här kapaciteten som finns i bandet verkligen visar sig.

Ett hedersomnämnande får ges till When the planes fall from the skies, något så ovanligt som fullt fungerande arena-folkhems-doom för mindre erfarna lyssnare av just genren Doom.