Karins monster

Karin Inde
Monsters
Album, 2011

Värmländskan Karin Inde är i höst aktuell med sin fjärde LP Monsters. En engelskspråkig pop/rock-platta med spröda spår av Jazz. Karin har tidigare gjort mer renodlad jazz och man kan i en beskrivning av hennes karriär namedroppa en gigant som Berndt Egerbladh som hon genomfört turnéer med vid sidan av andra giganter på jazzscenen.

På nya skivan har hon bland annat tagit hjälp av Martin Hederos. Känd från rockorkestern The Soundtrack of our Lives men även i eget namn i konstellationerna Hederos & Hellberg och Nina Ramsby & Martin Hederos samt också från början av sin karriär i den värmländska boogie-rock-sensationen Nymphet Noodlers. Som alltid hittar vi Martin bakom någon form av klaviatur och på Monsters gör han sig även skyldig till att vara medkompositör till fyra av spåren.

Karin har en skön röst som gör sig bra till både lättsamma och nära på larviga poplåtar och tyngre mer eftertänksamma nummer. Lite jazz i botten är alltid en god grund till god pop/rock-sång. Där en ren indie-brud skulle skära sig på sin egen falsksång klarar Karin fint av att vandra upp och ner i tonskalorna utan att gå vilse eller att göra sig själv och andra illa. Sången Awake är ett gott exempel på detta. Här får vi en provkarta på registret mot en fond av ganska dramatiskt piano. På andra låtar låter Karin mer avslappnad och rent av lite förkyld men med ett stort självförtroende i sin sång vad hon än hittar på.

Förutom Hederos har Karin fått med sig Thomas Gunillasson (gitarr), Konie (bas), Simon Ryman (trummor) och sina systrar Eva och Gertrud (körsång)

Texterna är egenskrivna sånär som på två, Nothing Twice som är en översättning av en text av den polska poeten Wislawa Szymborska och Praise & Blame som Florence Nightingale står bakom.

Karin med band lite tidigare nu i oktober i en live-situation

Monsters är en schysst platta även om det blir lite nära skval ibland. Här finns dock en viss dynamik som får låtarna att landa på lite olika ställen i rummet när man lyssnar. Texterna som jag mestadels uppfattar som obegripliga får en också och hajja till här och där, även om man inte hajjar.

Bäst på skivan är Awake och Nothing Twice som jag var inne på tidigare samt Start a band som har en märklig ton. En sång som lyckas vandra genom alla möjliga årtionden på samma gång inklusive det vi lever i nu med sitt klassiskt grova piano och taggiga gitarr som yrslar sig lite vid sidan av men ändå tillför sin del till låten och Karins och hennes systrars självklara röster ovanpå och inuti. En låt som hänger sig kvar långt efter att den är lyssnad på.

Mer om Karin hittar ni på hennes hemsida