söndag 30 oktober 2011

Högt på Låglandet


Mattias Hellberg
High In the Lowlands
Album, 2011

Rockfiluren Mattias Hellberg släpper i nästa vecka sitt tredje album i eget namn. En skiva han konstruerat själv i samarbete med Mattias Areskog. Det är alltså inte något fullskaligt band som backar upp utan de bägge herrarna som står bakom all sång och musik på High in Lowlands.

Mattias startade precis som Martin Hederos sin musikaliska karriär i det värmländska grooveboogie-bandet Nymphet Noodlers och just dessa två fortsatte senare i duon Hederos & Hellberg. Efter det spelade Mattias med till exempel The Hellacopters och Stefan Sundström, men mest känd av de breda massorna är han nog trots allt genom sitt medlemskap i Nationalteaterns Rockorkester där han på konserter axlar manteln efter Totta Näslund som så så tragiskt gick bort 2005.

Jag skall erkänna att jag missade mellanplattan men Mattias debut, Mattias Hellberg från 2004 som var en lugn och eftertänksam rockplatta i samma anda som en del verk grånande gamla farbröder vanligtvis ger ut på ålderns höst. Nya plattan är en uppgradering på samma formel, men med bättre låtar och vassare ljud.

Det är en effektiv ljudbild kring sång, gitarr och munspel i första rummet samt övrig instrumentering lite i farstun men många låtar kryddas med vag orgel eller bank på klockspel eller liknande. Så här naket producerad musik blir förfärlig om inte insatserna över lag är av hög kvalité. Dålig sång hade knäckt det här projektet direkt men det är ingen risk här Mattias sjunger seg och skön rocksång över de lite höstkalla arrangemangen. Sångmässigt är vi inte avgrundslångt borta från Randy Newman eller Greg Dulli även om det snarare är en tillfällighet än något eftersträvat.
Trakterandet av akustisk gitarr och munspel ligger som tidigare i gränslandskapen av Neil Young men ändå med en egen ton som vi vant oss vid att höra tidigare.


Mattias Hellberg med sin medmusikant Mattias Areskog

Releasedatumet 2 november känns väl valt för skivan då det är en ganska bister samling sånger som låter som lövrusk, varm tröja på och mörkt utomhus och inuti. Då till exempel The Amazing som jag recenserade för ett tag sedan spelar amerikansk musik för en loj augustieftermiddag är Mattias skiva mer lämplig mitt i grishösten som vi befinner oss i nu. Man hade mycket gärna kunnat inkludera ljudeffekter av en sjudande mustig gryta, det ringlande ljudet av ett fylligt rödvin som landar i ett glas och något fönster som slår i vinden på skivan, eller så kan man med lätthet fylla i de effekterna i tanken själv. Det sorgsna munspelet som dyker upp här och där naglar fast intrycken i den kalla men samtidigt vackra hösten.

Skivan är ovanligt jämn tycker jag. Jag hittar inga dalar och inte heller några toppar som sträcker sig enormt mycket högre än det andra. Man försätts i ett tillstånd från första inledande Black Cloud Man som står sig skivan igenom fram till den sista låten Over & Done.
I sången Blue går tempot ner till knappt märkbar puls och man kan med lite god vilja jämföra atmosfären med den som amerikanska Mazzy Star byggde sin karriär på.

Like a Sun slår in på lite andra vägar. Det är fortfarande höst men scenen har förflyttats från den ensliga stugan i skogen till den närapå nedlagda cirkusen med sitt tält översköljt av röda och gula löv där i skogsbrynet. Dragspel, eller om det är tramporgel, svårt att säga, yrslar på i resterna av en vals i sällskap med en rostig elgitarr som sticker hål på ett och annat höstlöv.

Efterföljande och alldeles för korta Moon ger känningar av en kommande live-favorit med sin starka melodiska uppbyggnad. En liten pop-pärla om än i samma kläder som de andra sångerna. Men just som den kommit igång tar den abrupt slut. Den hade gott kunnat få 120 sekunder till på sig på skivan.

Som jag var inne på hålls stämningen intakt till det sista spåret Over & Done som lite otippat inleds med pigga vårfåglar som berättar att en ny årstid anlänt. Mattias spelar till fåglarnas ljud en vårblues som i mina öron lägger sig bredvid Stefan Sundströms klassiska Ställ till med Kalas, alltså musik som gör sig som bäst om så där fem och en halv månad från nu. Då kan vi öppna fönsterna och börja andas och leva som vanligt igen. Men tills dess har vi 10 starka låtar som vi kan ljudlägga både grishöst och vargavinter med, och det är inte så illa det.

Inga kommentarer: