Tom Waits gör ingen besviken

Tom Waits
Bad As Me
Album, 2011

Jag pratar ibland om artister som framlever sina dagar lite grann bredvid de breda vägarna i populärkulturen. Artister som inte följer trender, hyss och moderniteter. Artister som letar efter ett annat parallellt universum.

Tom Waits behöver inte leta, han ÄR ett annat universum.

Som en portal till en annan tid har Tom sedan skivdebuten 1973 gett oss sin version av gammal blues, jazz, gospel, folk- och crooner-musik. På 80-talet gick han tvärtemot de flesta andra samtida branschkollegor som förtvivlat försökte hänga med i den nya elektroniska eran. Tom utforskade då istället tango, äldre europeisk musik som den av Kurt Weill, zigenarmusik och atonal konstmusik med förkärlek med bankande på stålföremål och andra saker som kunde generera ljud.

Sådär har han hållit på sen dess. Han har satt upp musikaler och släppt skivor i en imponerande följd och även hunnit med att göra minnesvärda roller i en rad filmer. Aldrig direkt i huvudrollen men inte sällan i den rollfigur man minns mest långt efteråt.

Skivorna som lanserats har kunnat låta hur som helst. Det har handlat om skrik och distorsion lika gärna som en gråtmild jazzballad. En sak är säker, i den här musikaliska världen finns aldrig något bäst-före-datum. Få artister kan så konsekvent kallas tidlösa som Tom Waits.

Just detta gör det så spännande att lyssna av en ny skiva med Tom Waits. Vad skall han hitta på nu? Blir det svår östeuropeisk teatermusik? Spoken word med ackompanjemang? Något man kan dansa jitterbug till? Industrimusik som inte går att förstå? Skall vi ut och åka tåg?

Jag tar fram en flaska whisky av fin modell som jag fick förra året när jag fyllde jämt. Den är närapå orörd. Jag har liksom inte hittat något tillfälle stort nog att förära med en klunk av innehållet, men det här är en sådan dag, en kväll värdig flaskan.

Jag häller upp ett par centimeter Ancnoc och trycker på play.

Fotografen Anton Corbijn tvingar Tom Waits att stå länge vid ett träd

Ja, vi skall ut och åka tåg. Jag hinner knappt sätta glaset till munnen innan jag är överkörd av avgående tåg mot Chicago. "All Aboard" skriker Tom och sången går i hög fart som i en gammal svartvit stumfilm där varje instrument accentuerar varje ljud ett tåg av äldre modell kan ge i från sig. Innan jag hunnit hämta mig brister Tom ut i nästa sång. Raised Right Men böljar fram som en exotisk dans på en sjaskig bar för en handfull årtionden sedan. Låten är som gjord för epigonen Nick Cave att utveckla vidare som han gjorde med Toms Shore Leave som i Nicks händer blev Red Right Hand. Men Toms låt behöver egentligen ingen vidare behandling, den svamlar fram alldeles utmärkt på egen hand med underbart distinkt ålderdomlig orgel i ackord som feta utropstecken utspridd över sig.

Bara ett par låtar in på skivan upplever man känslan som att sitta naglad i en särdeles tung film som man inte kan släppa med blicken. Man dras till en annan plats. En vision av ett gammalt Amerika börjar spela innanför hjärnbenet, eller ett annat Amerika än det där man ser i cola-reklamen eller på nyheterna. Ett Amerika fyllt av människor av kött och blod, av damm och slitage, känslor, svordomar och själ.

Toms sång pendlar mellan patenterat skrovlig och mer bistert klarsynt mörk men han visar även prov på en nyuppfunnen falsett som inte liknar något annat röstläge han hittat på tidigare. Det slår mig att Tom Waits som redan som 25-åring utvecklade sin välkända skrovliga farbrors-röst nu faktiskt har uppnått ålder och i all mening nu faktiskt är den där farbrodern som han tidigare låtsats vara.

Upptempo-spår med spår av rockabilly och en vag koppling till 50-talet varvas med rent sagt vackra mer stillsamma nummer. Det ekar från gamla klassiker som Blue Valentine eller Rain Dogs men det låter ändå helt nytt. Musikerna som deltar på skivan är som vanligt av högsta kvalité. Marc Ribot som spelat på många skivor med Tom tidigare gör det han skall. Hans gitarr låter jazzigt lågmält eller som en varm såg när det behövs. Kompletterande gitarr spelas av David Hidalgo och Keith Richards som också hälsat på i skivstudion hos Tom tidigare. Det är över huvud taget väldig mycket folk med på skivan. Inte mindre än fyra basister arbetar av sina pass varav Flea och Les Claypool kan nämnas. Men den stora skaran musiker skapar ingen oregelbunden soppa. Även om plattan är både stökig och lågmäld om vart annat skapar den ändå en helhet som ett klassiskt album gör.

Tom leker även med ljudkvalitén och skapar effekter med den. I ena stunden låter inspelningen som en stenkaka med det ekande pianot lagom långt borta från mikrofonen för att en vers senare släppa in Tom på skrockande sång i ren HD-kvalité.

Ofta låter det tryggt och bekant. Det låter som man vill att det skall göra och som man mer eller mindre förväntat sig men i Hell Broke Luce kastar Tom runt lyssnaren som en gammal vante. I en blytung sång skriker Tom fram en brutal text om en Irak-krigs-veteran som kommer hem och helt plötsligt är det inget romantiskt skimmer över skivan längre. Låten är en skoningslös uppgörelse med USAs krig runt om i världen och just ett enstaka fall. Det enstaka fallet med soldaten Jeff Lucey som i Irak blev beordrad att avrätta barn, överlevde kriget, kom hem, men aldrig kom överens med sig själv och sina tidigare handlingar och slutligen tog livet av sig till sin omgivnings stora förvåning. (Läs mer om Jeff som ligger till grund för Toms sång här)

Kontrasten från sången om Jeff till den sista avrundande sången på skivan, den mest bedårande nyårsvals (New Year's Eve) som går att föreställa sig är enorm. Men det här är Tom Waits. Det är inget halvdant fyllo som kan sjunga och dra vitsar på kommando. Det här är en artist med stor integritet och koll på vad han gör helt enkelt. Tom har ägnat mycket tid vid sidan av sitt konstnärliga arbete med att säkra sitt varumärke och sin person. Han har i rättegång stämt sådana jättar som Pepsi, Levi's, Audi och Opel som alla försökt använda Toms musik i sin reklam utan Toms godkännande.
Han har vunnit alla rättegångarna, och ofta gett bort pengarna till välgörenhet.

Själv har han stått anklagad vid ett tillfälle. 1977 ingrep han när några individer blev misshandlade på en krog. Det visade sig att de som misshandlade var korumperade civilpoliser och Tom och en kollega arresterades för "störning av ordningen". Juryn fann dock Tom helt oskyldig så han fortsatte processa och fällde senare Los Angeles poliskår i en ytterligare rättegång. Poliskåren fick då punga ut med $7.500 till Tom

Det är svårt att inte tycka om Tom och även hans nya sympatiska skiva. Är du själv en gammal vän av Waits musik är det här mycket av att hitta hem igen, och är du sedan tidigare obekant med mannen och hans musik, ja då har du mycket roligt framför dig, och du kan lika gärna börja med Bad as Me som någon annanstans.

Skivan släpps på måndag den 24 oktober