torsdag 1 september 2011

Jag är inte riktigt med dig, Chilipepparn'


Red Hot Chili Peppers
I'm With You
Album, 2011

Det var fem år sedan vi senast hörde något från Red Hot Chili Peppers, men nu är det dags igen, vare sig vi vill eller inte. För i jämförelse med en del artister och grupperingar jag recenserar på den här bloggen så pratar vi här om ett multi-mega-stort etablerat band av arena-stora proportioner som ingen kommer undan.

Efter att från början mest spelat vit funk för en utslagen skateboardgeneration i Los Angeles sämre regioner fick bandet efter ett tag enorma framgångar världen över. Bakgatorna ersattes av prominenta scener och etablerade nöjespalats. Många som var unga på 90-talet lät RHCP bli soundtracket till ett vilt liv av fyllt av rockfestival, backpacking och tribal-tatueringar. Bandets hybrid av Funk, Rock och Pop byggde bryggor mellan delar av en ungdomsgeneration som egentligen hade så mycket med varandra att göra. Hittade man ingen annan gemensam musikalisk nämnare kunde alltid en platta med bandet skapa tillfällig och lättsam eufori och skapa tillfälliga vänskapsband med i princip vem som helst samtidigt som man tokdansade och skrålade fram raderna ur Give It Away eller Under the Bridge.

Sedan på 2000-talet blev bandet ännu större.

Red Hot Chili Peppers blev ohyggligt mainstream. Långt från obskyr alternativrock för heroinister med solbränna som lajjade runt där på bakgatorna i L.A.

En av förklaringen till bandets speciella sound var den stora kompromissviljan som fanns i bandet. Stommen med en bildskön sångare som skrev texter av självterapeutisk art kombinerad med en halvgalen basist som vacklade mellan tokfunk eller postpunk, ackompanjerade av gitarr som fick spelas av olika personer som kom och gick och i ett fall knarkade ihjäl sig (Hillel Slovak, heroinöverdos, 1988), en gitarrist som inte fick någon ledande roll i bandet men ändå fick sätta stark prägel på bandets ljud ändå, och så en trummis som trummade på omväxlande som att han trodde att han var med i Led Zeppelin eller i Van Halen.

Det är en ganska osannolik saga runt bandet, men vad man än tycker om dem så måste man erkänna att de lyckats sprida sånger av väldigt olika art men ändå med lika stora framgångar vare sig de gett sig på mer renodlad hårdrock, hippie-visa, lo-fi med rap eller rejäl radio-pop.

Förhoppningar om ett intressant nytt album skapas när vi nås av beskedet att bandet spelat in 70 nya låtar varav de valt ut de 14 bästa till 2011 års nya släpp I'm With You. Men innan vi börjar lyssna infinner sig förstås ett stort frågetecken.


Nye medlemmen Klingshoffer får spela gitarr och hjälpa till med att bära på Flea

Stommen i bandet har alltid varit sångaren Anthony Kiedis och spelevinken Flea på Bas. Från 1988 har vi hittat stabile Chad Smith bakom trumsetet och under stora delar av bandets tid i rampljuset har vi funnit John Frusciante bända strängarna på sin gitarr och utgöra det stora utropstecknet. Nu har John lämnat bandet och vän av ordning undrar förstås hur det skall det gå?

Jo, man har löst den vakanta platsen med Johns kompis Josh Klinghoffer som hängt i bakgrunden med bandet en tid och bland annat hoppade med på en turné som genomfördes redan 2007. Josh har inte någon lika tydlig ljudprofil som Frusciante eller som Dave Navarro som ingick i sättningen under några år av 90-talet. Josh är rent av ett ganska fegt val då bandet vet att han kan lira Frusciantes passager på gamla låtar men samtidigt inte lyfter bort gitarrljudet mot några nya destinationer eller verkar ha någon egen agenda som kan blandas med de andra medlemmarnas egon och bilda nyskapande alster på samma sätt som de lyckats med förut. Han spelar ju inte dåligt Josh, men det låter ändå mest som ett svagt eko från tidigare företrädare på samma plats i orkestern.

Det är en glad platta. Här finns inget utrymme för deppfunk som vi hört ibland tidigare. Det skall till och med göras utforskningsresor i disco och gladlynt pop med afrikanska undertoner av och till. Det är lite synd för att när den rena funken i bandets händer låter hopplöst daterad idag och hårdrocken låter platt så står ju hoppet till de där halvtempoballaderna med ackord av moll och dur som ringlar sig runt i varandra,, och de får vi ju inte så många av. och när vi väl får dem så är de sådär.

Allt är inte katastrof, men plattan som helhet är ingen höjdare. När bandet lugnar ner tempot något och sätter Flea i framvagnen som i The Adventures of Rain Dance Maggie låter det helt okej, även om det låter mer som 1991 än nu. Koskällan gör sitt till också. I Factory of Faith hålls skärpan vid liv men i till exempel öppningsspåret Monarchy of Roses går man vilse ganska fort i en idé man aldrig får styrsel på. I Brendan's Death Song görs försök att upprepa konceptet från Breaking the Girl, men kommer inte fram riktigt, även om syftet är gott i att hylla den bortgångne Brendan Mullen, en artistbokare som hade stor betydelse för bandet i sin ungdom.

Andra låtar som Ethiopia, Happiness Loves Company och Even You Brutus? är rent ut sagt usla och sen lika snabbt glimrar det till något i de hyfsade Did I let You know och Meet Me At the Corner, två spår där det närpå låter som att Frusciante hittat tillbaka en stund, nästan.

Nä, in med en mer utflippad gitarrist, eller satsa på de mer mogna låtarna, gör en bluesplatta eller vad som helst. Jag är inte helt med er Peppers, även om ni är with me.


Inga kommentarer: