Jägarnatt

Tori Amos
Night of Hunters
Album, 2011

När hårdrocksband en gång i tiden inte kunde vända ut och in på sig själva mer fanns alltid det gamla symfoniorkester-tricket att ta till. Det vill säga att man gjorde precis som tidigare men lät sig ackompanjeras av en symfoniorkester som fick fylla i kanterna så att allt förhoppningsvis lät ännu tjockare, större och högre. Det var en idé som sällan fungerade. Dels fanns det sällan tillräckligt med nyanser utvecklade i ljudbilden som på allvar motiverande alla de tjänster som en storskalig symfoniorkester kan erbjuda. En stråkkvartett var ofta alldeles tillräckligt och medgav att var och en av de inbjudna musikanterna fick något vettigt att göra. I vissa fall kunde det räcka med en tillkommen kille eller tjej på cello för att transponera musiken bortom vad bandet egentligen hade kapacitet för att utnyttja i sitt verk.

Tori Amos spelar inte hårdrock, men av någon anledning har hennes dramatiska flygel-pop varit speciellt älskad av just hårdrockspubliken. Amerikanskan Tori ansågs tidigt vara lite av ett underbarn som komponerade melodier redan vid fem års ålder, fick ett stipendium vid prestigefyllda The Peabody Institute som hon dock tvingades lämna när hon fyllt 11 år. Uppgifter gör gällande att hon utvecklat ett ohälsosamt stort intresse för rockmusik samtidigt som hon helt tappade viljan att spela efter noter.

80-talet präglades av småjobb som körsång på andra artisters skivor, barpianist-uppdrag samt en kortlivad karriär i new wave-bandet Y Kant Tori Read. Det bandet lämnade inga större spår efter sig mer än att sångerskan senare skulle nå stora framgångar på egen hand, samt att trummisen Matt Sorum kort efter kom att ingå i Guns N' Roses. I början på 90-talet skivdebuterade Tori på egen hand och nådde ganska omgående stora framgångar.

Med piano eller gärna flygel i centrum skapade Tori allvarliga popsånger som avhandlade sin stränga katolska uppväxt, sexuella övergrepp och längre fram i karriären om missfall och moderskap. Allt i en skrud i mina öron rent musikaliskt nära Kate Bush i tonen.

Tori presenterar klassiskt svammel på sin nya skiva

Men när det har varit svårt att avgöra vad Kate Bush låtar egentligen handlar om har det i Toris fall varit enklare, då hon är tydligare och mer rakt på sak, textmässigt.

Skivorna har avlöst varandra i jämn takt fram till årets Night of Hunters som också signalerar ett skivbolagsbyte. Skivan är utgiven på Deutsche Grammophon, världens äldsta fortfarande fungerande skivbolag, välkänt för sina inspelningar av klassisk musik. De har hållit på sedan 1898 vilket får ses som en abnormalt lång tid i skivbolagsvärlden. (De utvecklade logotypen "His master's voice", ni vet bilden på hunden som förundrat tittar in i en trattgramofon, en bild som de dock sålde till EMI redan 1949. Efter det har de ganska konsekvent släppt album med den klassiska gula brickan på omslaget som alla människor som någonsin hållit i en klassisk skiva någon gång sett)

Följaktligen är det också klassisk musik som utgör grund och form för skivan. Tori har egentligen inte skrivit några egna stycken och sedan arrangerat de mot en klassisk fond utan istället utgått från existerande klassiska verk och hittat på sång och text till dem. Hon ger sig på Debussy, Bach, Mendelssohn, Schubert, Chopin, och Satie för att nämna några rockstjärnor av den gamla världen. Det börjar inte så tokigt.

I Inledande Shattering Sea, en variant på Charles-Valentin Alkans Song of the Madwoman of the Sea-Shore höjer man ögonbrynen över Amos brutala pianospel där hon ofta uppehåller sig långt till vänster på tangentuppsättningen. Här rullar stråkarna som spelas av medlemmar från Berlins filharmoniska orkester in som sjuka fiskmåsar över stycket och det låter spännande helt enkelt, men sedan blir det segt.

Tori spelar gudabenådat men det är nästan fascinerade hur tråkigt hon får det att låta bitvis. Det spelar ingen roll att hon presenterat skivans uppgift som att "...knyta ihop 400 års musikalisk historia med konceptet med jägaren och det jagade inom oss själva genom historien berättad av en kvinna som hittar sig själv i den falnande glöden i ett döende förhållande.." för att citera upphovskvinnan själv. Man somnar av och till helt enkelt.

Av någon anledning släpper Tori ibland mikrofonen till sin 11-åriga dotter och även till sin brorsdotter och de får ta en väldig plats på en del spår. De sjunger väl okej, men det blir minst sagt lite urballat.

Rent musikaliskt påminner det ibland om sida två på The Beatles filmmusikskiva Yellow Submarine, dvs den sidan som producenten George Martin gjorde instrumentalmusik på , och som han dirigerade bitvis hellre än bra.

Fearlessness, en variation av den spanske kompositören Enrigue Granados Orientale from 12 spanish Dances fungerar lite bättre än annat på skivan. Här faller saker lite mer på plats och halvvägs in i den tio minuter långa tagningen av Star Whisperer, en variation på Schuberts Andantino från Piano Sonata in A Major D börjar Tori äntligen banka på de där tangenterna långt till vänster igen. Hon borde banka oftare på dem.

Storslaget producerat med tyngd i tangenttryckningarna, men samtidigt så erbarmligt tråkigt. En märklig skiva.