Hennes hämnd har blivit urvattnad

She Wants Revenge
Valleyheart
Album, 2011

Amerikanska duon She Wants Revenge debuterade 2006 på en självbetitlad skiva som trots upphovsmännens ursprung i soliga Los Angeles var fylld av referenser till ett regnigt och grått Storbritannien för sådär tjugo till trettio år sedan.

Trots att den första skivan lånade mer än lovligt från ett antal bleka britter och likaså från landsmännen i bandet Interpol som på samma sätt blickade långt över Atlanten för inspiration så fungerade låtarna bitvis ganska hyggligt och andades en viss fräschör.

Bandet hade också förmågan att även om de var ganska fixerade vid en viss era inte enbart fastna i att kopiera ett och samma band hela tiden. Sångaren Justin Warfield sångröst ligger precis någonstans mittemellan Philip Oakey (Sångare i The Human Leauge) och Midge Ure (Sångare i Ultravox) medan den instrumentala delen av produktionen valsade mellan än The Psychedelic Furs, Depeche Mode eller Joy Division.

Till skillnad från originalens ofta mer kantiga och vassa uttryck som ofta kunde förklaras av deras ursprung ur Punk-rörelsen så hör man tydligt att She Wants Revenge snarare vuxit fram ur ett DJ-perspektiv. Det här medför att låtarna är torrare, mer digitala, mer lite tråkigt unisona om än att det förekommer gitarrer och elbas i ljudbilden sida vid sida av tjocka lager trummaskin och keyboards. Jämför till exempel med Joy Division vars kyla SWR gärna vill kopiera och inkorporera i sin musik, men aldrig kan lyckas med eftersom JD's musik var analog, och dessutom innehöll rikligt med inspelade fel, felstämda gitarrer, falsksång och ålderdomliga synthesizers som löpte amok och inte uppförde sig. Det blir omöjligt att skapa samma kyla och ton av utanförskap med moderna musikprogram.

Debutskivan följdes av This is Forever från 2007, en ganska trist historia och nu i vår landar alltså skiva nummer tre på skivdiskarna, Valleyheart.

Duon She Wants Revenge här flankerad av två musikaliska assistenter som inte har fullvärdig status

Det börjar inte så pjåkigt faktiskt, inledande Take the World dunkar på rätt bra med ringlande The Cure-gitarr i bakgrunden och Enya-beats i framkanten. Arena-rock för en digital generation liksom, sedan blir det inte så mycket roligare faktiskt.

Jag tror att bandet ganska förtvivlat försöker ta sig ur den kostym de tidigare sytt in sig i, men av och till ångrar sig och står halvklädda i 80-talet och nu och vet varken ut eller in vart de är på väg. Det leder till att helt plötsligt låter som The Killers. Ett annat amerikanskt band av modernare snitt som inte heller vet riktigt vad de håller på med. Det blir glättigt helt enkelt, likt en kritvit brittisk got som utsätts för stark kalifornisk sol och blir bränd och luktar lite konstigt, det låter illa helt enkelt.

På Up in flames försöker bandet göra Depeche Mode-blues som i deras Personal Jesus men det går inget vidare för även i en digital blues behöver man nån sorts musikalisk själ. Eller åtminstone något mått av existentiell förvirring som She Wants Revenge inte besitter. Det låter alldeles för tillrättalagt, ytligt och platt.

Singeln Must be the One låter nästan som en parodi på ett samarbete mellan Ultravox och U2 med riktigt krystade små Bono-wailingar i refrängen. Med undantag från det första spåret är intrycket halvägs in på skivan som att titta på en trafikolycka i slow motion, man hoppas att den voltande bilen skall hamna på rätt sida igen och sluta brinna, men det blir bara värre.

Not Just a Girl låter som en riktigt dålig dag i skivstudion med Robbie Williams.

Äntligen upphör bilvrakets spasmer och i Reasons får vi en hygglig pop-låt mycket nära tongångarna från debutplattan. Det här är inte fantastiskt, men befriande efter fyra riktigt usla låtar på raken innan. Men det är en kort paus innan bilen börjar brinna igen i ett stycke kallat Little Stars vars enda minnesvärda beståndsdel är ett intressant eko på den vokala insatsen.

Sedan blir det en påse gott och blandat på sådär 3 till 4 gamla Depeche Mode-låtar på samma gång i en resa som SWR kallar Suck it Up. Det blir nog svårt att hitta någon som vill dra i sig det här.

När man tror att botten är nådd drar sig inte amerikanerna för att göra en tribut till David Bowie också. En hemsk sådan kallad Holiday Song. Även om gitarren har ett ganska fint ljud på den här såsiga balladen vill man bara skrika åt dom att sluta försöka låta som eleganten från Brixton. Ingen mår bra av det här.

Men så som skivan inleds så avslutas den ganska hyggligt i Maybe She's right. Här släpps det in lite luft i ljudbilden och vi tar del av frilagda trummor och en liten melodi som håller....

...tills i slutet på samma sång då det blir dags för en riktig pinsam imitation av Andrew Eldritch känd från gamla klassiska The Sisters of Mercy i en utfadande körsång likt en riktigt pinsam EMO-kareoke.

Så sammanfattningsvis har vi här tre nätt och jämt godkända insatser och sju vedervärdiga sånger jag aldrig vill höra igen