Vi fara till Sahara

Sahara Hotnights
Sahara Hotnights
Album, 2011

Personrockbandet Sahara Hotnights levererade för några veckor sedan sitt senaste album som det valt att inte kalla någonting. Jag har aldrig förstått grejen med att släppa en namnlös skiva längre fram i sin karriär. En sak är väl att debutskivan inte heter något mer än bandet som levererar den, som The Doors, The Velvet Underground & Nico eller The Clash för att ta några exempel på monumentala förstaverk. I fallet med första skiva belyser man ju nyhetens behag i det debuterande bandet och garanterar att ingen kan missta vad bandets namn är, det finns ju inget att blanda ihop det med. Men senare? Sahara är ju inte först i världen med den här titelförvirringen utan innan dem har välmeriterade och världskända artister släppt alster som The Beatles (1968), The Echo & The Bunnymen (1987) eller The Cure (2004) också. Man anar tankar om att börja om från början, neutralisera det förgångna och så vidare, men det spelar ju ingen roll efter ett tag då varje ny skiva strax hör till historien, den med. Peter Gabriel valde en helt egen linje i den här namnlöshetsprincipen genom att inte bara göra en namnlös skiva, utan hela fyra stycken efter varandra. Det ledde ju bara till att fansen hittade på egna namn på skivorna utifrån hur de såg ut på omslagen. Då är ju till och med det fantasilösa I, II, III, IV osv. att föredra för att få lite ordning på torpet. Låt oss släppa irritationen över brist på namn på skivan och gå vidare med själva innehållet på den.

Har ni märkt förresten att jag redan skrivit femton rader text om Sahara Hotnights och inte använt begreppet Tjejband en enda gång än? Låt oss se om jag kan fortsätta i den skalan.

Sahara drabbade musiklandet Sverige för första gången på allvar i slutet av 90-talet och det som slog en var inte bara ett gott mod och ett piggt humör som Sahara besatte utan också en gedigen förmåga att skriva pop-dängor. Jag minns att jag från början jämförde de med The Hives som kom loss ungefär samtidigt. Då The Hives hade en väldigt kraftfull framtoning framförallt i sin scennärvaro hade Sahara Hotnights bra mycket bättre låtar i sin portfölj. Sahara lät riktigt bra live också, ingen anmärkning där, men Hives hade ett mer totalt scenupplägg. Sångerska och Sångare från respektive band utvecklade senare en romans vilket kändes ganska logiskt på något sätt.

Saharas tidigaste alster smakade mycket New Wave och organiserad Punk, men med tiden utvecklades ljudbilden till att släppa in lite av varje från rockhistorien. Sättningen har dock alltid baserats på klassiska gitarrer-bas-trummor-sång och det tycker jag hedrar dem. Här har inte gjorts några förvirrande eurodisco eller modern R'n'b-utflykter, ändå har det hänt en hel del mellan skivorna.

Sahara Hotnights köper byxor i bulk, men har i övrigt fri dresscode

Nya skivan bjuder på tio sånger som överlag är producerade väldigt storslaget av Jari Haapalainen. Det låter verkligen stort, som om en extra surround-knapp tryckts in på stereon i smyg när man lyssnar på skivan. Här och där låter det som om man lyssnar på musiken på plats på en arena-spelning, men man står inte i publiken, man står med huvudet halvvägs inne i själva PA-systemet. Det är en fascinerande ljudsättning som får några av de svagare spåren på skivan att låta större än vad de egentligen är, men samtidigt får det de starka sångerna att bölja fram som storslagna norrländska älvar.

Inledande Let Me Down drivs av starka referenser till Blondie och i sina fina bakgrundskörer till The B-52's, men inte i något fall av musik gjord under ett hippt 1979 utan snarare till någon comeback av senare modell. Det är inte dåligt, men det är lite trött. I nästa spår, genialiskt kallad Oh's visar bandet att de kan spöa The Donnas på deras egen mark vilken dag i veckan som helst även om de inte känner för att göra det så ofta nu för tiden.

Skivan tar sig mer och mer hur längre man kommer in på den och det beror dels på tyngden jag vart inne på innan men också på diversiteten i låtmaterialet. Det är inte så mycket alternativ pop längre, flera gånger kommer man att tänka på Fleetwood Mac och monumental och dyr produktion. Andra gånger blir det något helt annat, Lookalike låter som utdrag ur en rockopera med Kate Bush och i Secrets låter de som The Ark som i sin tur tolkar bob hund.

På ett enstaka spår är de tillbaka där de började, 781 låter som de gjorde innan det nya året skulle heta 2k och alla datorer skulle explodera, som de då aldrig kom att göra, men det var ett vanligt samtalsämne 1999 får man konstatera.

Det är alltid roligt med band som jagar vidare, inte nöjer sig med vad de har och letar nya uttryck även om det bitvis låter som man hamnat på en oldies-station på en lokal radiostation i Los Angeles. Men där de gamla låtarna låter som mono ifrån en transistorradio låter Saharas låtar som ifrån värsta bioanläggningen i klar DVD-kvalité.

Två låtar utmärker sig över de andra, dels avslutande rullande Distant and Dreaming med en magnifik basgång som är så stark att sången även på modest volym får mina halvfranska band att dansa i bokhyllan, men det stora utropstecknet är Little Love Sorrow som gömmer sig lite på mitten av skivan. Här bekantar vi oss med ett möte mellan svensk indie och engelsk symfonirock kryddat med ett stänk PJ Harvey. Vi får också en välbehövlig dos melankoli som saknats lite på de andra spåren. Stabila insatser på alla instrument men också på bakgrundssång som växer fram till ett instrument i sig självt på den här låten som kommer att gås loss på en hel del i sommar av undertecknad.