Neil Young var ute på landet på 80-talet

Neil Young
A Treasure
Album, 2011

Nu om några dagar i juni släpper gitarr-ikonen Neil Young ut ett nytt album som han kallar för A Treasure. Det handlar inte om något helt nyinspelat material utan om 12 sånger inspelade live under konserter i USA 1984-85.

80-talet var en förvirrande tid Neil och för de som följde hans gärningar. Han inledde årtiondet med att utforska elektronisk musik då han av händelse blivit djupt fascinerad av det amerikanska nerdbandet Devo, fortsatte med djupdykningar i 50-tals-aktig Do-Wop och borrade på allvar ner sig i riktigt traditionell Country. De här avstegen från sin vanliga musikaliska inriktning fick Neils skivbolag att slita sitt hår och det bar sig inte bättre att de stämde Neil för att han inte lät tillräckligt mycket som sig själv. Neil som är av segt kanadensiskt virke överlevde dock det knasiga 80-talet, både fysiskt och som artist och kom senare när det började närma sig 90-tal tillbaka till de stora arenorna igen med sin patenterade skogshuggarrock med inslag av lägereldsballader som publiken var mer van att höra honom från 60 och 70-talet.

Neil har alltid haft nära till Country men han har oftast gjort sin egen variant av denna genre. Även om vi hört steel guitar och andra typiska attribut har Neil korsat stilen med sina egna uttryck som säregen sång, fräsande starkt distorserad elgitarr och melankolisk tramporgel för nämna några exempel.

1984 togs dock beslutet att ge sig ut på en turné och spela mer renodlad country än vad Neil hade gjort innan. Turnén med kompbandet The International Harvesters spelades in, men banden med inspelningarna blev liggande i 25 år innan Neil och producent insåg att här låg en skatt som kunde putsas upp och ges ut, och så blev det.

Skivan innehåller sju sånger som är kända sedan tidigare inspelningar och fem sånger som är tidigare outgivna och endast kunnat ha tagit dels av på bootlegs och andra illegala format.

Neil Young tar en rejäl tur ut på landet

Det här är verkligen en resa ut på landet. Många av låtarna skumpar fram med en stark lukt och smak av inavel, gödsel, brännvin och andra provinsiella egenskaper . Rufus Thiboseaux våldsamma fiolspel driver låtarna framåt i en röd tråd som för tankarna till logdans och den starka långfilmen Deliverance, ni vet den där med duellerande banjos i obygden.

Även om det är entusiastiskt spelat hela vägen blir det lite väl snällt på många ställen. Man saknar den buttre Neil och inte minst hans ilskna eller melankoliska gitarrer. Sången Flying on the ground is Wrong (först gjord känd genom Neils gamla band Buffalo Springfield) förpassar oss dock till andra känslomässiga regioner. Här får vi oss till livs mer manipulerad sorgsen country, sådan som Neil så framgångsrikt framförde på skivan Tonight's the Night 1975. det är här magin i Neils country uppstår tycker jag och det mesta på skivan når inte riktigt de här höjderna, men en annan låt knäcker allt.

Avslutande sången Grey Riders är i sanning en skatt värd att vänta på att hitta. Varför den inte tidigare spelats in i studio eller släppts lös på något annat sätt är en gåta, men här är den nu. Neil Young-fans världen över kommer att gå ner i brygga när de överraskas av den här flodhästen till låt som Neil gömt sist på sin aktuella skiva. Kompbandet är det samma men nu har Neil plockat fram elgitarren och som han spelar på den. Sången inleds i ett liknande gung som andra låtar på skivan med irrande fiolspel av Thiboseaux igen, men snart lägger Neil en brygga som låter metal snarare än country och gitarren glöder och fräser som bara en Neil kan få den att göra. Solot låter som ett stålverk som brinner. Det är ofattbart bra. Sången är dessutom ovanligt inspirerad. Vad roligt att få lägga ytterligare en klassiker till samlingen.

Så är du tveksam när du börjar lyssna av den här plattan, vänta till efterrätten, den är verkligen värd att väntas på.