Musik för nyskilda på ett splittrat sätt

Mauro Scocco
Musik för nyskilda
Album, 2011

Riksbekante Mauro Scocco behöver nog ingen närmare presentation. Med monumentala framgångar först i popbandet Ratata, senare som i artist eget namn och som producent till Lisa Nilsson och på senare år dessutom som lakonisk humorist i tv-succéerna Sen kväll med Luuk och Pluras Kök är han bekant för de flesta vad de än tycker om hans verk.

Själv tillhör jag skaran som mer ofrivilligt tagit del av Mauros gärningar genom åren även om det har glimrat till här och där i historien även för mig. Jag imponerades liksom Kaj Kindvall av det professionellt amerikanska anslaget i singel-hiten Jackie 1982 när jag satt och lyssnade på Poporama, med fingrarna konstant beredda på play och rec, redo att spela in ett gott vax från den statliga radiostationens utsändningar.

Jag tyckte att gitarr-riffet i Glad att det är över 1989 var uthärdligt i en annars musikaliskt tråkig passage på inflyttningsfest i någons första lägenhet i Majorna där någon tvingat oss att lyssna på en platta med Ratata om och om igen. Vidare i Mauros solokarriär kom man ju inte undan vare sig man ville eller inte. Att slå på en radio eller vandra igenom en klädaffär på slutet av 80 och hela 90-talet ledde garanterat till att man fick höra om Sarah, Nellie eller sånger Till dom ensamma.

Kanske är det tvånget som gjort mig något avig till fenomenet Mauro, eller så befinner jag mig på banan bredvid tillsammans med de andra som inte förstår. Hur som helst tänkte jag att det kunde vara intressant att undersöka hur det fungerar nu med Mauro när jag inte ofrivilligt behövt höra på honom på flera år utan på egen hand stämmer av läget med stockholmaren.

När Mauro inte spelar musik umgås han gärna med annat pop-folk i TV

Nya skivan Musik för nyskilda som inte bygger på egna erfarenheter av skilsmässomål utan på fascinationen över att nyskilda personer ofta inhandlar en viss sorts musik för att bearbeta sin situation, allt enligt en skivaffärsinnehavande vän till Mauro. Det har dock inte framgått exakt vilken musik de nyskilda faktiskt köper, men vi struntar i det nu och går vidare till Mauros ordinerade medicin istället.

De fjorton sångarena är av en väldigt blandad och ojämn natur. Mauro tycks ha haft för avsikt att vända sig ett antal olika typer av nyskilda människor och inte som på tidigare skivor till en gruppering i taget.

Skivan inleds med Jag Saknar Oss som både får inleda och avsluta skivan. Det här är en klassisk metodik som kräver sin sång. Det måste ju vara en bra låt om den skall klara av att vara med två gånger på samma skiva, men se, det är den. I sitt första utförande som tituleras introversion hör vi Mauro med en ensam elgitarr och en väldig massa eko. Han låter som en långsammare morgontrött Billy Bragg med sin gitarr och låten lånar precis lagom mycket från hans gamla brottar-hit Sarah utan att det i sig blir problematiskt. Texten är ett direkt struptag på en nyskild lyssnare och man kan tänka sig att den nyskilde i sällskap med ett glas vin gör bäst i att ha en stor ask servetter redo i nära anslutning till lyssnandet för att inte helt blöta ner konvolut eller tangentbord.

Den starka starten på skivan tvärbromsar redan på spår två, Adrenalin, en vedervärdig sång som gjord att komma sist i andra chansen i melodifestivalen. Lite bättre blir det i En döende sort där Mauro förvandlar sig till en riktig light-Ulf Lundell. Här drar han sig inte för att sjunga "Hej älskling" och rader om Kaknästorn och andra kända uttryck från ursprungskällan. Till och med bakgrundssången låter lite Janne Bark/Lasse Lindbom-patenterad.

Så här håller det på. PÅ hela skivan spretar låtarna mot alla möjliga håll. Dåligt väder är en riktigt fin låt i en lågmäld svensk visrock-tradition medan andra stycken låter som framskrapade från de allra värsta musikaliska hörnen av 80-talets mest plastiga kantigt vita Soul. Och ett tu tre är det småjazz, pianoballad eller Wham-80-tal

80-tals-referenserna är dock av olika natur sång till annan. Ta till exempel In i djungeln igen som låter som en refuserad Peter le Marc-låt som helt fastnat i ett klibbigt 1986 medan Jagar en skugga tar avstamp i ett coolare nattklubbigt 1983. Sången presenterar också fantastiskt snygg tidstypisk elgitarr och ett muterat disco-komp som gör den till en av höjdpunkterna på skivan i mitt tycke.

Mauro hinner leka Lundell en gång till på Lilla Stjärna, göra ett riktigt pekoral kallat julkort från New York och besjunga en massa torg och vägar och gator i Stockholm som inte betyder så mycket för en utomstående men som säkert får en nyskild boende i Stockholms innerstad att storböla okontrollerat.

Skivan avslutas sedan stiligt av en orkestrerad variant av Jag saknar Oss nu titulerad Single version och den här sången är verkligen plattans utropstecken. Det här är sången som i valfri version kommer att överleva och spelas av ensamstående ensamma människor i många år framåt.