Den medeltida gestaltningen av det mystiska djuret Pantern. Här i samspråk med sitt sedvanliga crew som exempelvis bestod av ett homosexuellt lejon och en drake som går i mellanstadiet. Dagens avsnitt av artikelserien "Historiska Förväntningar" tar upp de förväntningar de medeltida människorna bosatta i Europa hade på de djur de hört talats om, men aldrig själva fått förmånen att träffa på.
Det säger sig självt att den genomsnittlige medeltida europén inte var så berest, mest höll sig på sin kant och i mångt och mycket fick förlita sig på enstaka beresta människors vittnesmål och kanske framförallt andrahandsuppgifter på dessa vittnesmål, eller i ännu längre kedjor längre bort från den ursprungliga känslan och källan
Efter att Christopher Columbus av misstag upptäckt resten av världen började de här missuppfattningarna att tyna bort och botanister och zoologer och andra sköna lirare dokumenterade, beskrev och avmålade djurvärlden mer eller mindre som den såg ut. Låt vara att de ibland trodde att ett träd var ett djur och att ett djur var en mossa, men de gjorde så gott de kunde. ( så sent som på 1700-talet trodde dock franska vetenskapsmän på fullt allvar att de bodde cykloper och andra abnormiteter i svenska lappland, men det är en annan historia som jag hoppas komma tillbaka till i ett annat inlägg.)
Det här med Apor blev svårgreppbart för den medeltida människan. De är som oss, men ändå inte. De påminner alltså om skådespelarna i den svenska tv-serien "Svenska Hjärtan"Det som gör de här medeltida målningarna så skönt avslappnade är att konstnärerna måste ha känt på sig att de kunde måla på lite som de ville. Hur skulle en dräng i 1300-talets Lödöse på allvar kunna ifrågasätta hur en sköldpadda såg ut? Hade bondmoran i Rättvik bevakat dåtidens Discovery-proklamation på torget om exakt hur en krokodil betedde sig och satt sig till motvärn?
Nä, naturligtvis inte, på samma sätt som man på diffusa sjökort målade in fantasifulla sjödjur i kanterna med epitetet "Here be Monsters" tvingade man konsumenten in i en tankevärld som inte gärna kunde ifrågasättas. Hade man trott på att jorden var platt och vart nöjd med det kunde man lika gärna tro på ett djur kallat Ostron som valsade omkring på vattenytan som en ilsken frisbee.
Någon medeltida resenär måste uppenbarligen blivit uppäten av en Krokodil. Någon annan måste ha stått bredvid och sett på. Sedan har synen förvanskats någotÄndå upplever jag målningarna som magiska, vackra och helt förståeliga. Instruktionerna för Konstnärerna var nog ofta knapphändiga. Ta apan som jag visade lite längre upp. Konstnären fick i uppdrag att gestalta ett djur som i mångt och mycket likande människan, men som var ludet och lite larvigt. det är klart att han klappar i händerna på ett sarkastiskt sätt när frugan tar hand om ungarna. Han får inte hänga med ap-polarna och äta jästa bananer nere i kröken - den här kvällen heller.
Sköldpaddan är ju ett så obegripligt djur att förklara att det blev så här knasigt i den medeltida rapporteringen. "Den måste ju vara en fisk på nåt sätt"Samtidigt är ju historien som den är. Hela tiden upptäcks nya djurarter som är så absurda så att vi knappt tror på dem. Jag skall villigt erkänna att jag själv inte erkände dolksvansen som ett riktigt djur förrän ca 1990 då jag via televisionen tog del av uppgifter på dess existens som gjorde att jag inte längre kunde förneka förekomsten av detta löjliga helt obegripliga djur som rasslar omkring i världshaven.
Kanske min personliga favorit, Ostronet. Här avmålat i färd att gå till attack. Mot vadå? Konstnären undviker skickligt fråganSå vilka är vi att döma egentligen? Det man inte träffat på vet man inte riktigt hur det ser ut, om man bor i en förort till en by för så där femhundra år sen eller mer, eller idag, vad det gäller de där hemlighetsfulla djuren som gömmer sig i havsdjupen eller extra långt inne i skogen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar