En snäll men svängig kyrkogård

Graveyard
Hisingen Blues
Album, 2011

Även om jag är ett stort fan av väldigt mycket av den rock som tillryggalagt sådär 35 till 45 år är det inte med automatik som jag är begeistrad i nyskriven musik i samma anda. När det utlovas sjuttiotals-vibbar, analog produktion, "som man gjorde förr" så är det ändå oftast något som ändå inte faller helt på plats och man ställer sig ofta frågan "varför"? Förutsättningarna är ju så olika. Det som var helt nytt och fräscht 1969 har ju liksom gjorts några gånger sen dess om man säger så.

Svenska Graveyard bryter dock ner mina fördomar direkt på sin andra skiva Hisingen Blues där de fullständigt målar in sig i ett sjuttiotalshörn där de inte under några omständigheter låter sig ta intryck av underhållningsindustrin efter 1973 i någon form.

Namnet Graveyard föranleder en till att tro att det är dödsmetall det är frågan om, men nej, nej, nej, det här handlar om varm fullödig rock som luktar manchestertyg, valnötsträ, heltäckningsmatta och att röka cigarett inomhus. Inte fuktig slottskällare med uppochnedvända pentagram. Alltså som musik från ett helt annat universum eller en dimension vars bästföredatum gick ut för väldigt länge sedan sen.

Det som gör att Hisingen Blues fungerar så bra är att den stjäl friskt från musikhistorien utan att stjäla från exakt samma källa hela tiden samt att den har bra låtar som i sin tur inte heller är norpade rakt av från någon annans låt.

The Society For The Prevention Of Cruelty To Long Haired Men

Bandet har av någon anledning valt att inleda skivan med det minst bra spåret av de nio sånger skivan innehåller. Ain't fit to live here är inget helt usel låt, men den låter som nutida versioner på sjuttiotalsmusik brukar göra, tänk amerikanska Audioslave. Efter Ain't fit to live here går det dock bara uppför och resterade åtta sånger på skivan är rent ut sagt fantastiska.

Sångaren Joakim Nilsson har ett brett omfång i sin sång från ett raspig John Lennon, via en spattig Robert Plant fram till en kraftfull Björn Skifs. Har han alldeles tappat vettet recensenten undrar kanske vän av ordning, men jag menar på att hade Björn Skifs vägar gått lite annorlunda i början på 70-talet så hade han mycket väl kunnat göra inspelningar som den här, helt med äran i behåll.

Gitarr, bas och trummor glöder, fräser, bubblar och rasslar sig igenom låtarna. Luftgitarrister världen över kommer att fröjdas över att tillfälligt släppa klassikerna med Black Sabbath och Led Zeppelin och istället ta itu med Graveyards epos från Hisingen Blues.

Framförallt gillar jag när tempot sänks för att sedan stegras som i den vitsigt döpta låten Uncomfortably numb där dynamik är ett ledord och gitarrerna tydliga som pekpinnar i en lektion av rock. Eller när man leker med riffen som i Buying truth och hamnar någonstans mitt i mellan Jethro Tull och Hellacopters och när man undrar vad de skall hitta på härnäst så hamnar man i en ett stycke filmmusik till en spagettiwestern så som Santana skulle ha gjort den i den episka Longing, fortfarande dock försedd med vissling á la Ennio Morricone.

Rockfesten knyts fint ihop i avslutande The Siren som låter som ett grupparbete av Moody Blues och MC5 och roligare var det länge sedan jag hade det ihop med en ny svensk rockplatta.

Graveyard som tidigare hade sin bas i Örebro men numera framlever sina dagar i Göteborg har inte bara skakat om mellersta och södra Sverige med din rättframma rockmusik. På andra sidan Atlanten har det börjat röra på sig och det skulle inte förvåna mig om vi ser ett storskaligt genombrott under det fortsatta året. Googlingar som leder till diverse musikcommunties runt om i världen innehåller ofta kommentarer från yrvakna nordamerikaner som inte förstår vad Hisingen är för något men som trots det är beredda att rocka vilt till nyskriven svensk sjuttiotalsrock vid första bästa tillfälle som ges.