Skymningssångarna är tillbaka

Twilight Singers
Dynamite Steps
Album, 2011

Den amerikanske rockpoeten Greg Dullis band Twilight Singers släppte tidigare i år sitt senaste alster i form av albumet Dynamite Steps. Greg slog igenom med grungebandet Afghan Whigs i början av 90-talet och har även startat upp andra projekt som till exempel The Gutter Twins samtidigt som han bedrivit en lite trevande solokarriär som inte blommade ut helt och fullt förrän förra året, men det senaste decenniet har han sysslat mest med skymningssångarna.

Oavsett etikett på det för dagen aktuella projektet löper Dullis svarta tydliga tråd igenom dem. och jag tycker alltid att det vart lite på gott och ont.

Dulli har alltid hittat intressanta anslag. Likt en amerikansk Ulf Lundell har han stapplat omkring i den sentida amerikanska rockhistorien på ett lite förvirrat sätt, lite vid sidan av alla andra. I ett töcken av alkohol och kärleksbekymmer har Dulli inte tvekat för att bryta mot vanligt förekommande oskrivna rockregler såsom att blanda in soul och modern r'n'b i ett annars rättrådigt rockljudklimat.

Jag skriver att han har hittat intressanta anslag och med det menar jag inte bara att han valt att inkorporera o-ortodoxa influenser utan också rent bokstavligt.

Genom hela karriär har Dullis låtar oftast börjat fantastiskt med grymma intron, kraftfulla uppstarter, mäktiga avstamp, helt enkelt goda upptakter. sen tar det liksom inte vägen någonstans. När man väntar på refrängen eller crescendot så kommer det inte, utan låten fadar ut och en ny börjar. Extra tydligt blir det här när man lyssnar på coverplattan She Loves You som Twilight Singers släppte 2003. Här får man den där pusselbiten som fattas när låtarna skrivits av någon annan, oavsett om det är Björk eller Nina Simone. Man kan också jämföra med de undantag mot regeln som görs i enstaka fall när Dulli faktiskt får ihop alla beståndsdelar i en låt som säg Front Street med The Gutter Twins, en låt som är så bra att jag lätt räknar den till 00-talets absoluta top-5

Twilight Singers hälsade på hos Letterman i förrgår

Årets skiva, Dynamite Steps utgör ingen större skillnad mot tidigare låtskrivarmodell. Instrumenteringen är exemplarisk och varierad. Flyhänt flygelspel varvas med fräsande gitarrer och distinkta trummor som ibland ersätts med överstyrda trummaskiner. Långt bak i produktionen hör man vilsna stråkar och någon instängd akustisk gitarr, men låtarna lider av samma dilemma som tidigare, de startar upp starkt och tar sig sedan inte någon stans.

Det är mörkt och storslaget. Texterna känns som vanligt sarkastiska och ärligt bittra på samma gång. Dulli låter konstant som om han fylletjafsar med tjejen på telefon, dock aldrig i falsk sångton, men lite för högt och desperat för att man skall känna sig helt komfortabel om man är för nära situationen.

Mitt på skivan hittar vi On the Corner, skivans mittpunkt och tillika höjdpunkt. En svängig slugger till låt som växer som en tomatplanta i sommarsolen efter varje genomlyssning. Bandet gjorde en stark version av låten när de var och besökte David Letterman i förrgår, kolla in YOUTUBE-klippet här.

Utöver grymma On the Corner bjuds vi på utflippade The Beatles-harmonier i She Was Stolen, vi får americana specialskriven för nattradion i Blackbird and the Fox där Greg får fint sällskap vid mikrofonen av Ani DiFranco. Vi får riktigt tung-gung i den euforiska Waves och vi får oss en hel del gott till livs. Hade vi fått refränger och inte bara bryggor så hade vi sammantaget fått en fantastisk platta. Nu fick vi en okej skiva, igen.