Svanesånger

Swans
My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
Album, 2010

Det excentriska New York-bandet Swans fick ut den här comeback-plattan redan i september tidigare i år, men det är först nu jag tar del av den och det kan vara på sin plats att proviantera på tålamod, vidsynthet och öppet sinne innan man närmar sig det här albumet i vilket fall som helst.

Swans har alltid befunnit sig långt från de breda vallfartsvägarna inom rockmusiken, oftast har de inte befunnit sig på någon väg alls, utan snarare rumlat omkring i en ravin på en nedlagd kyrkogård/skrotupplag långt ifrån all tänkbar redlighet.

Bandet släppte ganska tidigt i sin karriär den klassiska rockuppställningen och gick vidare med oväsen, meditativt mässande och svårdefinierade instrumentbilder i sorgliga psalmliknande stycken alternativt bombastiska äventyr á la Ragnarök möter Lo-fi.

1982 startade resan och 1997 lade ledaren Michael Gira bandet till sista vilan för att nu i nådens år 2010 väcka upp liket igen och tvinga ut det på konserter och även spela in denna nya skiva, My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

Plattan inleds nio minuter långa No Words/No Thoughts som innehåller mycket slagverk och förvridna kyrkklockor. Man förnimmer sig känslan av en slagverksensemble hemmahörande i en normalstor symfoniorkester som inte fått lön och därför stannat uppe hela natten och rökt svamp och jammat, de är förbannade helt enkelt.

Med en Swans-platta sätts man på prov direkt om man pallar med. När hårdrocksband genom historien med tidens tand uppfattas som harmlösa i sitt uttryck, även när de eldat kyrkor och skriker och gormar och går an, låter Swans fortfarande livsfarliga och helt oförutsägbara, och de gör det även 2010. Det låter elakt och infernaliskt, även om inte alla spår låter som hårdrock från en alternativ dimension. På Reeling the liars in presenterar man sin egen väldigt egenartade version av blues. Blues med ekon från alkoholiserat 60-tal eller ett konstskole-svartklubbshörn av 80-talet.

Det är omöjligt att förstå vad skivan handlar om. Det är religion, självförakt, mysticism, underligheter och dåligt väder i jämna doser. På You Fucking People Make Me Sick bekantar vi oss först med ett poppigt arrangemang i moll med sånginsatser liknade de som Marc Bolan utförde för fyrtio år sedan. Marc Bolan-rösten får snart sällskap av ett barn som olycksbådande sjunger med tills låten bryts av ett annat parti som drivs av ett överstyrt piano accomanjerat av ljudet av ett större fartygsskrov som sakta bryts sönder, ungefär.

Swans är fortfarande inte aktuella för kommersiell radio om man säger så.

Inside Madeline inleds som en Nick Cave-konsert brukar låta avslutningsvis och går sedan baklänges i sin egen utveckling till ett lugnt stycke med stråkar, dock spelas stråkarna falskt och vasst och det mått av oro man känner vid genomlyssningen av plattan vägrar ge med sig.

Eden Prison låter som inget annat än industriell folkmusik. Sammanfattningsvis skulle man kunna presentera ljudbilden som någonstans mittemellan ett mer biologiskt Einstürzende Neubauten och ett mer aggressivt Woven Hand, om man nu måste jämföra, och det måste man ibland.

Man hittar ingen höjdpunkt på nya skivan i höjd med den fenomenala Failure från 1991, men man har en lång otrygg härlig stund med en grupp som fortfarande inte låter som så mycket annat.