Sonja Åkesson, tolkad av

Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen
Sonja Åkesson Tolkad Av
Album, 2010

Sonja Åkesson var verksam som poet och samhällsskildrare från slutet av 50-talet fram till sin död i levercancer 1977. Hon slog igenom stort med diktsamlingen Husfrid 1963 i vilken hon angrep könsrollerna på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i lyrik eller någon annanstans.
Med ett ganska rått språk, allt annat än poetiskt omskrivande, gav hon sin syn på världen inifrån olyckliga äktenskap och andra situationer.

Vara Vit Mans slav.

Vit Man inte tåla slarv. /Vit Man inte tåla stekad Mat. / Vit Man inte tåla Dum mening. /Vit Man får stora Anfall /snubbla barnens pjäxor.

(Del ur Äktenskapsfrågan, 1963)

Åkesson låg helt rätt i tiden och omfamnades av framväxande grupper av feministisk och progressiv art och hennes texter användes både i pjäser och musikaliska föreställningar såsom på skiva som Sånger för kvinnor, Sångbok för kvinnor och Slagdängor såsom på fria teaterscener i uppföranden som Sagan om Siv, Sång till livet och Jag väntar mig inget särskilt med posten, för att ta några exempel. En del pjäser framfördes i radio, andra iordningställdes för TV men blev av olika anledning aldrig genomförda.

Men tyngdpunkten låg på lyriken i sig, mellan 1957 och 1977 publicerade Åkesson ett 20-tal böcker i form av dikt, novell eller visa och hon erhöll Ferlinpriset 1969 samt De Nios Stora Pris 1974.

Efter Åkessons alltför tidiga död tolkades hennes texter vidare och under 80-talet uppmärksammades hennes verk stort genom tonsättningar med Ulla Sjöblom vid mikrofonen. Sjöblom deltog även på Sånger för kvinnor 1971.

Efter 80-talet har Åkesson varit fortsatt uppmärksammad inte minst genom Sonja Åkesson-sällskapet som håller hennes minne levande genom återkommande arrangemang och fortsatt utgivning av hennes dikter. Sällskapet har sin bas på Gotland där Åkesson tillbringade stora delar av sitt liv.

Även om dikterna, pjäserna och musiken gjorde stort intryck på de som var aktiva på 50-, 60- och 70-talet är nog hennes verk relativt okända för yngre generationer, därför kan den här skivan, Sonja Åkesson, tolkad av nog framkalla en ny våg av intresserade, inte minst då den har en så bred samling av samtida kvinnliga estradörer representerade på sig.

11 artister tar sig an Åkessons texter och skapar musik med utgångspunkt ifrån dem. Från botten byggs fundamentet av ett husband med bland annat Martin Hederos, Jonas Kullhammar och Fredrik Sandsten som också var inblandade i projektet Återbesöket. En nyinspelning av Cornelis Vreeswijks dubbelskiva Poem, Ballader & Lite blues 2007. Och precis som den gången är det spontant och lite som man gjorde förr i världen. Det är låtar som ibland sätts på första eller andra försöket, utan någon evighetslång efterdubbning, inspelat på ren känsla i stunden, popmusik i nordiskt moll, eller med jazziga vibbar.

Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg och Sofia Karlsson

Kajsa Grytt är först ut och har valt Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti), hämtad från Husfrid från 1963 och hon gör det lite lättare för sig genom att Thåström-prata sig igenom texten snarare än att sjunga fram orden. Men det är inte så konstigt då dikten utskriven med lite adekvat luft om sig ändå gott och väl täcker sju A4-sidor. Bandet bubblar försiktigt fram sitt komp så att vi inte missar några av Grytts formuleringar och får mig av någon anledning att likna dem vid ett U2 så som de hade låtit om de funnits 1969.
Grytt följs av Anna Järvinen som tolkar O från Hästens Öga från 1977. En till skillnad från Grytts val en mycket mer kortfattad historia om ro, frid, snö och död och bandet släpper in Reine Fiske på en elgitarr som blivit tilldelad mycket sparsamt med el.

Sedan tar Britta Persson vid och tar sig an Man får göra det bästa av allt hämtad från Dödens Ungar från 1973. Britta tar i lite mer och har med sig en mer tydlig gitarr och ramas in fint av orgel som från en Bob Dylan-skiva samt av soft tvärflöjt. Texten som i stort består av ett uppräknande av ett möblemang i en lägenhet lyckas ändå skapa en viss oro hos lyssnaren. Man går liksom aldrig riktigt säker i Åkessons poesi.

Lisa Nilsson inleder Monolog från Glasveranda från 1959 som något som låter som trött eftermiddagsTV-muzak, men allteftersom låten fortlöper dras vi in ett riktigt stycke Hasse & Tage-jazz och man slås av hur långt Lisa tagit sig från Mauro Scoccos plastiga folkhemssoul.

Det är som sagt mycket namnkunniga artister på skivan, en del som just lämnat startgroparna i en karriär i full fart och andra som vart med ett tag. Lena Swanberg har jag dock innan aldrig hört talats om men hon ger sig på Två dikter till Ann-Christine ur Situationer från 1957 med gott mod. Hon tycks mycket bekväm med omslag av jazz och hennes mörka röst duellerar ordlöst av och till med basklarinett som får stort utrymme på det här spåret.

Sofia Karlsson har fått till sitt bidrag i samarbete med Martin Hederos och de vänder ut och in på Ja Tack från Hästens Öga från 1977. En varm kofta på de isande tankarna är en rad som håller sig kvar en kall vinter som den här. Hederos excellerar på pianot.

Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hauswolff och Frida Hyvönen

Annika Norlin, mer känd som Säkert! eller Hello Saferide är den av artisterna som låter mest som man är van att höra henne. Det låter som närapå en upptempo låt av Håkan Hellström och orden låter självklara i sång när hon tolkar Åkej från Jag bor i Sverige från 1966.

I motsats till den raka popen som Norlin bjöd på så bjuder Rebecka Törnqvist in till en mer avantgardistisk tillställning på sitt bidrag och av någon anledning gör hon det också på engelska. Törnqvist pratar psykotiskt fram Lektion från Hästens öga från 1977.

De flesta spåren på skivan håller sig inom måttliga tidsrymder, därför blir man lite förvånad när man i förväg ser att Nina Ramsbys bidrag sträcker ut sig i hela 18 minuter. Vad har hon tänkt sig här, en egen skiva inuti skivan? Men man blir snart lugn då det är här man här hittar skivans klaraste höjdpunkt. Visst är en del av de andra spåren bra och bandet spelar förnämligt tvärsöver hela skivan, men det är i Ninas version av Skärvor av en Svit ur Situationer från 1957 som hela konceptet med den här skivan faller på plats. Hennes röst rinner ihop med instrumenten som rinnande varm honung på kanderade äpplen. För att inte tala om enorma prestationer på klarinetter och andra blåsinstrument vid sida av de vanliga instrumenten. Det är överdjävligt bra helt enkelt

Anna Järvinen kommer sedan tillbaka för sitt andra inlägg i form en tagning på Ajajaj från Hästens öga från 1977. Och här flyter orden ihop. Utan det medföljande texthäftet hade man vart helt lost. Texten i sig innehåller moment på engelska samt på skall vi säga, barnjoller?

Även Lisa Nilsson får med en andra sång, i Pastell från Glasveranda från 1959 fraserar hon som en Cornelis på tur i 1700-talets Gamla Stan. Det fungerar sådär även om Johan Berthling trakterar kontrabas så det står härliga till.

Näst från slutet i låtlistan hittar vi unga Anna von Hausswolff som spelar oss Öron från Jag bor i Sverige från 1959 och jag kan inte hjälpa det, men jag kan inte med människans röst. Hon inleder med att vissla och det låter mycket bättre. Pianot är väl spelat och bandet runt om gör ännu en solid insats, men Anna låter som en Marie Bergman med panikattack.

Skivan avrundas med Frida Hyvönen som skriker sig igenom Neeeijjj från Jag bor i Sverige från 1966. Och när jag skriver skriker så menar jag, ja, s-k-r-i-k-e-r..
Vid min första genomlyssning här på fullgod volym märkte jag att grannarna i lägenheten ovan min började röra sig i nervösa och hastiga rörelsemönster och jag skulle tro att de misstänkte att allt inte stod helt rätt till under golvplankorna. Likt en lite mer mjukt röstad Diamanda Galás skriker hon omväxlande "aj" eller "nej" i drygt fyra minuter. Man kan bli vräkt för mindre.
Men någonstans är det imponerande också.

Så ännu en god prestation av ett formidabelt husband producerat av Göran Petersson med insatser av lite olika kvalité av de kallade artisterna och med mycket speciella och av och till skrämmande och rörande texter från en annan tid Så nära men ändå så långt borta.

Skivan släpps i formen av en bok med texter och bilder och det finns även möjlighet att lyssna på fem av låtarna på skivbolaget Playgrounds hemsida för skivan

Man kan komplettera lyssningen med en runda med att även lyssna på Lottie Ejebrant när hon sjöng Sonja Åkessons text på sången Ska bli sjuksyster jag, tralala, Youtubelänk
Tagen från Sånger för Kvinnor från 1971 (Och ja, det är hon som fick ihop det med Stig-Helmer i Sällskapsresan)