Andra tankar

En bit av min väg till mitt arbete varje vardag utgörs av en promenad från spårvagnshållplatsen längs med fattighusån tills ån förenar sig med mölndalsån, genom en gångtunnel under en motorled och sedan utmed kanterna av en räddningsstation och vidare in i hjärtat av det historiska Gårda som endast överlevt i gamla vitsar och sånger som få kommer ihåg.

Idag är Nya Gårda ett modernt kontorskluster av anonyma glas och tegelhus, helt fritt från de fabriker och bostäder som en gång bredde ut sig här.

Men just där fattighusån förenar sig med mölndalsån, vid den gamla träbron med utsikten över fallet på säkert en full meter som ger vattnet från Mölndal lite extra fart innan det trasslar ut sig i Göta älv, just där, får man en känsla av tider som vart, och att vara någon annanstans.

Idag hade vi 12 grader kallt och ett par centimeter krispig snö när jag med knarrande steg gick över bron som vilken dag som helst, vidare ner i backen som leder in i gångtunneln. Här är det vanligtvis ett veritabelt Tour-de-France med dussintals cyklister i klungor efter varandra som tävlar i spänstighet och präktighet, men en kall morgon som den här är det helt tomt, jag har inte ens sällskap av någon annan gångtrafikant när jag äntrar tunneln som är mörk så när som på ett blekt svagt ljus från motsatt håll.

En kort bit in i tunneln ser jag att någon äntrat tunneln från andra sidan, gående liksom jag, eller skall vi säga vaggande.
Som vilken lite stressad morgonperson som helst hade den motsatte flanören först tagit ut sina steg i den för cyklar avsedda filen i tunneln men med ett raskt knyck korrigerat sina steg upp över kanten till korrekt gångstråk.

Bråttom som jag hade fortsatte jag rakt framåt utan att direkt tänka igenom min framfart till mötet i mitten av tunneln var ett faktum. Den motsatte vandraren vek inte en tum utan vaggade självsäkert framåt mot sitt mål på motsatt sida. En del tankar for genom mitt annars alldeles tomma morgonhuvud, "Vad gör han här?", "Varför är han inte rädd?", "hur gick han till väga för att räkna ut att han kunde ta den här vägen för att nå ån på andra sidan istället för att ta sig över den livsfarliga motorleden?", "Har han tittat på folk som gått ner i tunneln och kommit ut på andra sidan?", "Vart är han på väg egentligen?"

Han är ju trots allt bara ca 30 cm hög och har stora platta fötter som inte direkt är anpassade för asfalt. Men han trampar på och vi möts gående i mitten av tunneln. Jag saktar ner även om vi inte riskerar att krocka på gångbanan. Jag håller till höger på mitt håll och han gör lika så från sitt. Vid vårt möte fryser han till en mikro dels sekund och synar mig med sitt vänstra öga noga innan han vaggar vidare med karska steg. Inte ett kvack kommer över hans näbb.
Jag går vidare åt mitt håll och vänder huvudet över axeln flera gånger och ser hans kontur försvinna i tunneln. Han går där med sitt grönskimrande huvud som en Kalle Anka med en grogg i sig och han äger tunneln.

Jag blir tvungen att stanna och se så långt jag kan av hans promenad innan jag måste hasta vidare till det väntande arbetet. Vid tunnelns mynning på andra sidan dyker en kvinna plötsligt upp och stannar helt upp när hon upptäcker den fjäderklädde gångtrafikanten som uppenbarar sig. Han slår inte ner på takten, men vrider huvudet åt hennes håll medan han vaggar förbi henne. Jag kan omöjligt höra vad som sägs mer än kvinnan som börjar jollra och undrar vad fågelkillen gör där, men jag kan svära på att muttrar "ja, och vad fan glor du på då?"