Sverige hatar och ler

När blev vi ett så hatfyllt land?

Nog för att ett land genomgår förändringar i takt med att åren går och att dessa förändringar sker utan att vi tänker på dem när vi är mitt upp i det som vi kallar våra liv.

Men ändå? När blev hatet en så väsentlig del av vår livstil? Vad fick oss att omfamna hatet och föraktet som vår främsta fritidssyssla?

En svensk av idag hatar allt som lämnar den för stunden vedertagna banan. Det skall hatas mänskliga rättigheter, det skall hatas omsorg, det skall hatas kultur, det skall hatas arbetstrygghet, det skall hatas invandrare, det skall hatas hemlösa, det skall hatas solidaritet, det skall hatas omtanke, det skall hatas vänsterengagemang och framförallt så skall det hatas Håkan Hellström.

Hur hamnade vi här? Vad drev oss till att bli de här inskränkta, snåla, rasistiska, egoistiska och självgoda asen till människor? Hade vi något val?

Hade vi kunnat välja något annat än att ständigt sparka på de som ligger, spotta på de som försöker och pissa på de som just lyckats komma på fötter?

Att ständigt rycka bort matten under de svagaste, tränga in de i ett hörn och sedan bli förvånad över att de börjar gnaga på varandra, det är inte bara ondskefullt i kvadrat, det är obegripligt korkat också.

Ansvaret till att vi har ett nazistiskt parti representerat i riksdagen idag ligger helt och hållet hos den högerregering som hållit landet i sina giriga klor de senaste åren.
Historien upprepar sig själv, i tider av hetsjakt på fattiga människor som en sådan utstuderad jakt vi ser nu eller som vi sett tidigare sätter sig inte människor ner och målar regnbågar och diskuterar sig fram till ett bättre värld i lugn och ro - det är något man gör i goda tider.
Istället förvandlas människor till djur och letar upp de svagaste elementen och förpassar de nånstans (till de sälla jaktmarkerna eller med en enkel flygbiljett nånstans..)

Vi har sett det förr. Hetsjakten på invandrare och oliktänkande var likadan förr som den är idag, det är samma mekanismer som styr hatet mot Somalier och Irakier i Skåne idag som det var med med Judar och Zigenare förr. Någon måste offras, det spelar inte så stor roll vem eller vilka.
I en trång bur måste någon kyckling hackas på.

Det som slår en mest med tillståndet i Sverige i höstmörkret 2010 är inte rasismen i sig, det inser väl varje människa som äger sin egen själ att det är en ideologi som är åt helvete, nä, det som slår en mest är hur onödigt det är. Vi har ju för fan råd.

I ett samhälle som genomgår en fullständig kollaps så fattar väl varenda människa att debatt om kvarvarande nivåer på A-kasse-ersättningar inte står högst på dagordningen .
Men Sverige genomgår inte någon fullständig kollaps, det mår tvärtom ganska bra i grunden. Dock har vi på frivillig väg, genom att ha röstat som vi gjort, dammat av de tydliga klasskillnaderna igen och skapat riktig fattigdom, rädsla och utrymme för klassisk 1800-tals-ondska. Vi har skapat ofolkhemmet

Vi har råd med invandring. (för att inte tala om att vi dessutom i slutändan tjänar på den på alla plan)

Vi har råd med fritidsgårdar och bibliotek, vi har råd med byggande av hyresrätter, vi har råd med att betala ut anständiga löner och genomdriva vettiga arbetsvillkor, vi har råd med en bred kultur som ibland kan uppfattas som lite avvikande och konstig av vissa, vi har till och med råd med Håkan Hellström.

Vi kan bättre än det vi håller på med just nu.