Skivhögen September 2010

Stefan Sundström
5 Dagar i Augusti
Album, 2010

Grinderman
Grinderman 2
Album, 2010

Knappt en vecka in i september månad drabbas världen av skivsläpp av två till mig personliga favoritartister. Linjen mellan Stefan Sundström och Nick Cave kanske inte känns glasklar, men det finns referenspunkter. Här har vi två kompromisslösa artister med pondus och innerlighet som styr sina skutor precis som de vill utan något vilset bligande på sin samtid eller tillfälliga trender eller något patetiskt sökande efter ett modernt "nu".
De gör sin grej helt enkelt.

Stefan Sundström lanserar nu sin utlovade "glada" platta som han pratade om i anslutning till förra plattan, "Ingenting är hänt" från förra året. Han delade ju då upp sina nyskrivna låtar i en glad och en ledsen hög och nu får vi alltså ta del av den glada högen då den förra skivan fylldes av de mer eftertänksamma melankoliska sångerna.

Jag var lite bekymrad inför det här skivsläppet då jag anser att Sundström tappat stinget något i sina klassiska upptempo-rock-visor på de sista 2-3 plattorna och tyngden och höjdpunkterna oftast hittades i de softa mollvisorna. Men här visar han att han fortfarande hanterar rödvinsrock i en lada på landet bättre än någon samtida artist kan prestera.

Det skrålas på i gammal fin form, Sundström & akustisk gitarr omfamnas av tight komband som lyfter fram riktigt inspirerade textrader. Det sparkas på fördumningen i samhället och ytligheten i TV som Sundström aldrig tröttnar att förargas på. Han återvänder till sitt persongalleri och dammar av Marguerite och Sabina kända från tidigare sånger och uppdaterar oss på deras tankar om samtiden och den tid som gått. Utan att skrika rakt ut vad vi skall rösta på genomsyras plattan av politisk ilska. Låten "Vem är terrorist" ställer mer frågor än ger färdiga svar då han tar upp kravallerna i Göteborg 2001 och senare i Köpenhamn och funderingar inför det stundande valet.

Här och där reflekteras det över svunna år. i "Ge det till mig", ett av de starkaste spåren på plattan återvänder han till 1982 och historien om att förföra en svår tjej till tonerna av en skön låt.
Sundström har dock samma problem att uttala David Bowies namn som de flesta stockholmare. Sundström bräker fram Bowie som "Bauuieee", inte "boʊi" som är det korrekta uttalet. Detta enormt viktiga fel förtar dock inte effekten ifrån en grym låt :)

Skivan är jämn och fin, jag har lite problem med reggaen "Korintierbrevet" och man kan anmärka på att han recyklar 2 melodier helt och hållet; "Vem är Terrorist" är i princip "Hög kan bli Låg" en gång till, fast med ny text och "Rum 23" har precis samma ackord som historielektionen "1900" från några år sedan, men det gör inte så mycket, det är ju bra ackordföljder, och skarpa nya ord gör ändå låtarna till nya.

För att ge exempel på Sundströms skarpa ord klipper jag avslutningsvis in första och sista versen på "Kamerasmashing Time" här nedan;

"Det var kamerasmachingtime
för Marguerite utanför Kvarnen
Det var PR-Fest och mingel
Hon var bjuden in till baren
I egenskap av gammal Söderprimadonna
' Kenta Gustafson och Nacka
Vi behöver också såna'
I entrén stod fotografer
och sa åt henne att le
Och hon borde väl va tacksam
att hon ännu fick va me

-

Jag är besviken gasta Marguerite
Var är Slas och var är Pimme?
Allt jag ser är Fredrik Federley
ha fifteen minutes i en timme
Sen blev det kamerasmashingtime
där låg ett trasigt objektiv
över en chockad golvad fotograf
steg Marguerite med långa kliv
Slutgiltigt Befriad
och med stolthet kvar i barmen
Gick Marguerite
och tog en öl på Carmen"

Grinderman anfaller nu för andra gången i en samlad truppförflyttning under namnet "Grinderman 2" Det här är alltså ett projektarbete utfört av fyra sjundedelar av den ordinarie uppsättningen av Nick Cave & The Bad Seeds och som vanligt demoniskt vägledda av domptören Nick Cave själv.

Skillnaden mellan Grinderman och Bad Seeds utgörs av en mer spontan och förenklad attityd till låtskapande och produktion. När Nick Cave pratat om att låtskrivandet till Bad Seeds har han pratat om en ganska långdragen process där Nick går till ett hyrt kontorsrum och sitter där under en längre tid mellan nio och fem och filar på sånger under nyktra och fokuserade förhållanden. Grinderman å andra sidan tycks skapa i stunden, de äter kaka, dricker sprit och utgår från ett svängigt ljud någon just hittat på.

Det är lite på gott och ont.

Grindermans låtmaterial är överlag inte jättestarkt, liksom på debutplattan involveras man mer av enstaka infall av bitska gitarrslingor, Nicks famösa fraserande och inslag av monoton råblues än själva låtarna i sig.
Den starkaste låten på plattan, "Palaces Of Montezuma" utmärker sig faktiskt genom att låta mer som en Bad Seeds-låt än vad Bad Seeds själva har låtit på säg, 10 år. Just denna sång drivs fram genom ettrig akustisk gitarr och en körsång som får en att undra om Blixa är på återbesök.

Men det är inte dåligt, man har aldrig tråkigt med Grindermän. En lite tråkig sak är att i anslutning till singelsläppet "Heathen Child" så spelades det in en alternativ version av just denna låt som hamnade på B-sidan av singeln. Denna version innehåller ett 2 minuter långt gitarrsolo av ingen mindre än Robert Fripp, och versionen i sig är mycket bättre än den version vi får på albumet. Mute records har dock gjort denna version kallad "Super Heathen Child" lyssningsbar på denna sida. Den här versionen borde verkligen ha vart med på albumet.

För att avrunda med en klyscha: Även om plattan inte är så märkvärdig så kan man lätt föreställa sig att materialet spelat Live är den elektriska käftsmäll man behöver rakt i ansiktet för att orka med att leva en vinter till. Det blir i så fall att bege sig till Danmark som är närmaste anhalt då Grinderman i skrivande stund inte har aviserat några spelningar i Sverige i höst och vinter.