Senaste Skivhögen

Makthaverskan
Makthaverskan II
Album, 2013

Iggy & The Stooges
Ready To Die
Album, 2013

Hjärtattack
Perfect Day på Repeat 
Album/Mini-album, 2013

Sällskapet
Nowy Port
Album, 2013


Man kan inte påstå att jag är direkt först på bollen på de här plattorna. Skivorna har fått gotta tills sig under den kalla våren som plötsligt blev så varm. Bloggen har fått lida. Dagjobbet har fått ta tribut i tid och först nu blir det skrivet, men iallafall.

Delar av Makthaverskan i en tidig sättning

Först ut är Makthaverskan. Det unga bandet som presenterades som Indie-rockens räddning när de släppte sitt självbetitlade debutalbum 2009. Jag missade det mesta men nåddes ändå av den i små kretsar modesta hiten Vi var Människor Från Början, en rätt fantastisk låt som lyckades med konststycket att låta mer autentisk depraverad post-punk än någonting som gjorts sedan 1983 och med spektakulär dåtidstypisk kvinnlig sång ofta i banor mellan skönsång och rena ångestskrik.

Tidigare i år, i mars släpptes uppföljaren, II, och ungefär sen dess har skivan med tillhörande release-papper tittat förebrående på mig ifrån överst på en hög o-recenserat. Nu är det dags att ta tag i det hela.

II må innehålla några flirtar med mer regelrätt pop men i stora drag är det samma postpunks-indie som tidigare. Spetsiga instrument och vass sång som man lätt skär sig på, Pulserande bas, gitarr som inte snålar med diskanten, ettriga trummor och den där sången som skär in sig i huden.  Rent arrangemangsmässigt låter det här och där som många har sagt tidigare som Broder Daniel. Samma indie-allvar och hårda betraktelser av en uppväxt i en sur stad vid havet där det oftast regnar. Jag hittar även ett släktskap med Uppsala-bandet Diskoteket som jag recenserade en spelning med för något år sedan. Det är den där känslan helt utan ironi. Oförställt allvar. Den där känslan som 80-talets ofta väldigt pretentiösa band i den alternativa fåran presenterade. Blodigt allvar. Monokroma skivomslag i svart och vitt. Allvarliga ord i ålderdomliga typsnitt. Butter vinyl. Det känns som att det är först nu de senaste åren som den känslan har lyckats återskapas igen efter decennier av slack, ironi och trams.

Det blir lite grötigt efter ett tag som det ofta blir i de här sammanhangen men det blänker till gott i No Mercy med sin starka text och refräng inramad av ringlande gitarr och övrigt följsamt ackompanjemang.  Eller som i The Cure-osande Asleep med patenterad stark basgång och vilt tassande trummor. Something More bjuder på knaprig gitarr som vänner av The XX lätt tar till sig och här finns även strukturer som påminner om The Sugarcubes i sina första stapplande steg.

Det är dystert, vasst, skramligt och vackert om vart annat helt enkelt. 

Iggy Pop och James Williamson i aktion

Iggy & The Stooges kom tillbaka på skiva i år. För att först reda ut det här med Stooges. Det är alltså den andra återkomsten av Iggys gamla band.

Den första upplagan gjorde två skivor under namnet The Stooges. The Stooges 1969 och Fun House 1970 och den andra gjorde en skiva, Raw Power 1973 under namnet Iggy & The Stooges. Det som skiljer upplagorna av banden är kapellmästar-gitarristen. I Stooges styrdes de sex elsträngarna upp av Ron Asheton och i Iggy & The Stooges sköts den uppgiften av James Williamson. Två gitarrister på sammanlagt tre skivor för väldigt länge sen alltså. Sedan för att ytterligare förvirra historien släpptes ett album som var tänkt att bli Iggy & The Stooges andra verk (Eller Stooges fjärde om man väljer att se det på det sättet). Den kom sedermera ut under bandformationen Iggy Pop & James Williamson, hette Kill City men finns även utgiven i ett otal bootleg-format under andra namn. Williamson producerade även och spelade gitarr på Iggys underskattade soloplatta New Values 1979.

Den första varianten, The Stooges återkom till världen med en turné 2003 och ett album, The Weirdness 2007 Då med Ron Asheton i gitarrspetsen som sedan så olyckligt avled 2009, alldeles för tidigt och saknad av en stor publik. Den andra varianten gitarrledd av James Williamson drog igång och turnera härom året och i år nås vi alltså av den upplagans återkomstplatta, Ready to Die.

Rörigt va?

Man skulle kunna strunta i allt ovanstående och bara kalla allt för The Stooges men det gör man inte för det här är viktiga grejer.

Iggy och hans Stooges må inte ha gjort en så där enormt stor låtskatt genom åren men få band kan stoltsera med att ha ställt till rockhistorien på det sättet som de gjort. Utan att själva få allt för stor del av uppmärksamheten har de påverkat all vettig tung musik som i huvud taget har gjorts sedan 1969 och de fortsätter än idag att påverka unga nykläckta själar som bildar band och ger sig hän.

Bara för att manifestera mitt eget intresse i saken skulle jag kunna informera om att om jag skulle tvingas spalta upp de tio viktigaste albumen i rockhistorien så skulle med största sannolikhet en dryg tredjedel upptas av The Stooges, Fun House och Raw Power. Lite beroende på dagsform, men ändå, antagligen så.

Den första uppståndelsen i albumform, The Weirdness från 2007 var dessvärre en sorglig historia. Trots de goda nyheterna av en återbördad Ron Asheton, hans bror Scott Asheton bakom trummorna, inhopparen Mike Watt på bas (han ersatte Dave Alexander som dog redan 1975 och för att fortsätta det på den överdrivet faktabaserade linjen i den här recensionen ersattes av Ron på bas just på Raw Power) och Steve Mackay på saxofon, trots detta så blev skivan gåtfullt usel. Dåliga låtar i trötta tagningar avspeglade inte alls den frenesi som gubbarna fått ihop live på sin comeback-turné.

Därför går man ju ut lite mer försiktigt i sina förväntningar inför den andra attacken i form av årets Ready to Die. Men det här fungerar faktiskt mycket bättre.

Okej. Det här är lite som David Bowies comeback från tidigare i år. Det är inte lika bra som de gamla klassikerna, men det är inte dåligt det måste sägas.

Det börjar grumligt med Burn och Sex & Money som låter umbärligt men i tredje spåret börjar det hända saker. Job är en härlig variant på gammalt känt tema i ny form. Iggys sång hamnar äntligen i rätt läge också. Gun fortsätter på samma tema. Gitarren ligger som ett jas-plan som vet vad det håller på med och mungiporna går stadigt upp på mig genom driven boogie-vers och solon. Det finaste solot hittar vi annars i titelspåret Ready to Die. det är en fröjd att få höra lite längd på Williamsons krumbukter igen. Dirty Deal fungerar fint också.

Annars är det lite som det skall vara. Tufft och fånigt om vart annat. Genomtänkta riff blandas med text om brudar med stora bröst. Härlig saxofon i sitt eget universum blandas ibland med lite för lättköpta riff. Men ändå. Det är i stora delar alldeles härligt.

Hjärtattack vid ett framförande på Henriksberg tidigare i år

Göteborgska Hjärtattack släppte tidigare i år sitt verk Perfect Day på Repeat. En sexspårs skiva med tre nya låtar och tre gamla som remastrats och släppts ut igen.

De nya låtarna börjar med Tänk inte bara på dig själv, en stompig fartfylld historia om att inte bara tänka på sig själv eller att ändå tänka på sig själv beroende på hur man ser det. Här tas också albumtiteln in i texten och får mer förklaring. Man avser i en textrad en tillvaro där Lou Reeds sommarlätta Perfect Day spelas om och igen i bakgrunden i en bekymmerslös tillvaro.

I Ung och bortskämd retar bandet upp sig på unga vuxna som bor hemma och inte tar ansvar för sig själva. Sånt här handlar gubbpunk av idag om. Låten innehåller också otippat ett vilda western-inspererat mellanspel. Oväntat och kul med stark körsång i refrängen.

Den tredje nya låten är en svensk översättning av Do Anything You Wanna do, Eddie Eddie And The Hotrods gamla örhänge som i Hjärtattacks händer blir Gör det som Du vill Göra Nu. Den sitter riktigt gott på svenska också. 

Resten av skivan består av nymastrade versioner av Båstad Blues II, Fas 3 och Moralpanik. De här låtarna recenserade jag redan förra året då de släpptes på EP:n Hjärtattack, se här. 

De nya låtarna är lite mer rakt på än de gamla tre som tog ut svängarna lite mer. Broderades ut mer helt enkelt. Jag är inte helt överens med produktionen på det nya som låter lite burkigare än hur det lät på den förra skivan. Men skoj är det och svängigt.

Och som jag vart inne på innan så finns det ett Stockholmskt Hjärtattack också. De har också hjärtat till vänster. De kan man ta reda på mer om här om det är så att man råkat googla vilse.

Sällskapet består av tre Mr Walker som väntar på sin mjölk

Sällskapet är bandet där Joakim Thåström släpper fram medmusikanterna Pelle Ossler och Niklas Hellberg också och de delar en vision i mer bandmässig form. Den första självbetitlade plattan kom 2007 och var helt helt klart ett av det årets bästa släpp. Den skivan och året Nowy Port har många beröringspunkter men där den föregående var smått magisk är årets verk inte det riktigt.

Vi hör än en gång fragmentarisk musik i en noga arrangerad central- och östeuropeisk ljud- och textvärld. Stommar till låtar byggs med dieselmotorer från oljetankers och dåligt väder i tyska och polska hamnar. Det är murrigt och dåligt väder hela tiden och cineastiskt svart-vitt. Gnisslande elgitarr virvlar in från kanten som en hamnkran i en höststorm. Körsång ligger som sjungen av akterseglade sjömän halvvägs in i dvala under en blöt filt i mörkret på kajen. 

Stycket E40 bjuder på mer rent avantgarde än minimalistisk mörk rockmusik. Det dunkar och väsnas mest. Som på förra skivan är en del instrumentalt. Anna von Hausswolff är inne på något spår och mumlar som ett inlåst flyktingbarn i en container och ett tu tre dyker Bruno K Öijer upp och pratar sig igenom Var och en av oss på ett särdeles jobbigt sätt.

Det saknas starka stunder som jag hittade på den förra skivan. Det finns ingen monumental instrumental sak som Ravic eller något gästspel så starkt som Nina Ramsbys. Resan till en mörk kontinent söder om Sverige är helt iordningställd och som gjord som filmmusik till en tung historia i hamnmiljö men enbart som skiva fungerar det inte riktigt den här gången.

Två klassiska Thåström-alster ingår, Såg dom komma och Rött Liguriskt Vin. Här är han rätt nära stilen på sina senaste solo-album. det är inte dåligt, men det för likt det han precis gjort, lite för många gånger.

Lite komiskt är det att Sällskapet på sin sparsmakade Facebooksida bjuder på en länk till Wikipedias post om E40.  En europaväg som börjar Calais i Frankrike, passerar i tur och ordning Belgien, Tyskland, Polen, Ukraina, Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och slutar i Ridder i nordöstra Kazakstan. Lite som skivan alltså. Lite vilse och med träff utanför tavlan så att säga.

1 Maj i Göteborg

1 maj.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt håller tal i ett svalt men soligt Göteborg. Ca 5.000 har slutit upp på Gustaf Adolfs Torg och är med på noterna när Jonas går loss på borgarna och de främlingsfientliga.

Lugnt och metodiskt betas ståndpunkter av. Vården, bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, jämställdheten, rasismen (både den politiskt strukturella i form av REVA såväl som den som gror i kommentarsfälten genom de ensamma och bittra), kollektivtrafiken och så vidare.

Anders Borg och Carl Bildt får sina kängor. "Vi vill ha en utrikesminister utan oljeblod på kavajen" är dagens starkaste utfall men framförallt poängteras upprepade gånger att Vänsterpartiet är motsatsen och antitesen till Sverige-Demokraterna. Det kan aldrig upprepas för många gånger för de som gått vilse i valbåset i tron att de röstar arbetarklassmässigt när de i själva verket röstar för och sympatiserar med nazism.

Gustaf Adolfs Torg i Göteborg 1 maj 2013

Det är inte helt Palme-klass men mot slutet uppstår glöd

Skivhögen #Mars 2013

David Bowie
The Next Day
Album, 2013

Depeche Mode
Delta Machine
Album, 2013

Clutch
Earth Rocker
Album, 2013

Det har blivit lite tunnsått med recensioner så det känns som läge för att dunka på med tre på en gång. Tre tunga mars-släpp som kräver sina ord.

David Bowie kom med ny skiva. Bowie. Inte fan vem som helst. Bowie. David Fucking Bowie.

Gött att se dig igen kompis

När legenden aviserade sin återkomst till branschen i februari var det svårt att förhålla sig nykter till händelsen. Bara faktumet att mannen i huvud taget levde längre räckte till stark eufori i sig självt. Det var tio år sedan vi senast hörde av stjärnan på skiva och nu hade han satt i hemlighet och filat på en ny skiva i flera år. Min glädje över detta är svår att beskriva. 

Ingen annan artist eller annat band har någonsin haft sådan betydelse för mig som den här gubben genom åren. Jag drabbades rejält först av honom 1980 i ett inslag i tv-programmet Trazan och Banarne. Lasse Åberg och Klasse Möllberg visade ibland pop-videos mellan sina gags. I ett avsnitt visade de videon till Fashion. Det var det tuffaste jag sett och hört i mitt då 10-åriga liv. Innan detta hade jag mest fascinerats av tekniken runt ljud. Radioapparater och kassettbandspelare i sig. Skruva på knappar, spela in saker. Lattja med prat och musik, men där och då bet någonting i mig som ännu trettiotvå år senare inte har släppt. Den helhjärtade oreserverade kärleken till den goda musiken.

Med åren upptäckte jag massor av annan populärmusik. Faser och genrer virvlade fram och förbi men Bowie fanns alltid där. Från handvettig tryckare med klassens snyggaste tjej i mellanstadiet till Cat People (Putting out fire) 1982 till att ligga i sommarvärme i en stuga och se honom fullständigt slakta Live-Aid-galan på TV 1985. Vad albumet Low gjorde med mig sommaren 1987 skulle jag kunna skriva en hel bok om. Samma år gick jag på min första konsert också. På varvet på Eriksberg. Det var hemskt och fantastiskt på samma gång. Vad sologitarristen Peter Frampton som Bowie valt till turnén gjorde med Heroes skulle jag inte önska min värsta ovän, men ändå. Det var ju Bowie. I för tiden fånig frisyr och med taskig ljudbild men ändå så fantastisk.

Mot slutet av 80-talet hade jag lyckats ansamla allt Bowie gjort på skiva fram tills dess. Det var tummade vinylskivor, de flesta begagnade, inhandlade på skivbörsarna runt om i Göteborg. Det var en stark känsla av att sitta på allt och då framförallt mästerverken från perioden 1969-1980.  Inget blandband var komplett utan en rejäl dos Bowie inspelat också oavsett om det var depprock, hårdrock, elektroniskt eller något annat som stod på resten av menyn. 

1990 åkte jag upp till Stockholm och såg honom igen på Stockholms Stadion. Allt var ofantligt mycket bättre än på Eriksberg. Han öppnade med Space Oddity. Segern var vunnen i första sekunden när det första ackordet slogs an och stjärnhimlen lyste upp i back-dropen. Bowie var lite full och glad, blandade själv ihop årtal på då han släppt plattor och lyste som den största stjärna världen någonsin sett.  Det är oklart om jag någonsin sett och hört något bättre. Fem år senare står jag på parkett på ett halvfullt Scandinavium i Göteborg. Jag är där själv. Står kanske 10 meter från scenen. Känslan är som att vara med i Livets Ord. Trots halvfull arena och ensamt så är det elektriskt. Låtar från den dåtida skivan Outside spelas upp vid sidan av gamla låtar. Någon kastar upp en tröja som hamnar över ansiktet på honom. Han ser arg ut i någon sekund och fortsätter sedan sjunga än mer frenetiskt. Han tappar inte ett ord i versen han sjunger trots trasslet med tröjan. Det är så stort.

Skivorna som kommer sen på 90-taket och en bit in på 00-talet är inte i samma liga som det gamla. Inte alls, men det glimrar till varje gång på något eller några spår. 2003 står jag på parkett i Globen i Stockholm och möter legenden igen. Nu i sällskap med min nuvarande flickvän och några vänner. Skivan han just släppt, Reality är sådär, men konserten är bitvis bländande.

Sedan blev det tyst.

Några gästspel med David Gilmour, Arcade Fire och Scarlet Johansson noterades strax efter Reality-skivan men annars handlade mest nyhetsflödet om hjärtproblem och frånvaro. Bowie är en sådan stor artist att han inte kan visa sig på en restaurang utan att det blir artiklar om det men nu infaller total radioskugga. Några bilder kablades ut när sonen Duncan Jones hade premiär för sin film Moon 2009. Bowie såg tärd ut. Inte med i matchen. Därav denna enorma glädje när han nu i år återuppstår i god form igen och med ett nytt album.

The Next Day heter återuppståndelsen. 17 nya låtar om man tar sig an de luxe-utgåvan. Han lever. Jajjemen. Det skall sägas ganska omgående att det här är inte heller i klass med verken från den klassiska eran, men det är fan inte dåligt. David Bowie 2013 handlar inte så mycket om utforskning av nya världar. Det tittas ganska mycket i backspegeln. Men vilken backspegel det är sen. Framför allt är rösten i god form. Den första singeln Where Are We Now? bjöd på en krasslig bruten röst men övriga låtar på skivan sjungs allt annat än nedbrutet. Han låter rent av lite hoppingivande arg av och till. Arg eller taggad om vart annat. Varje spår bjuder på välbekanta knorrar och igenkänningsfaktorer. Patenterade saxofonstötar och typiska gitarrer och bryggor. Det leks med idéer från Berlin-eran på 70-talet men mest faktiskt från olika hörn av 80-talet. Love is Lost till exempel låter som en låt som hade kunnat vända upp och ner fullständigt på Let's Dance-skivan från 1983.

Det är så fantastiskt roligt det här. Av de sjutton spåren räknar jag ut nio som riktigt bra låtar och det är ett gott betyg om man jämför med de tre senaste albumen 1999-2003. Det lånas och leks friskt skivan igenom. Den monumentala You feel so lonely You could Die är en variant på Leonard Cohens Hallelujah, men det gör ingenting. Det fungerar ändå. 

Vad som än händer i år är årets skiva den här. Eller ja, om nu legenden känner sig så produktiv att han släpper en skiva till i år så kanske årets skiva blir den. Eller så är det den här.

Välkommen tillbaka kompis!

Depeche Mode är sådär i år

Depeche Mode släppte också nytt nu mars. I skuggan av Bowie förstås (allt hamnar i den skuggan) men ändå en händelse av viss rang det med. Jag kom först i kontakt med DM också genom TV:n och popvideofenomenet som var ganska nytt i början på 80-talet. Programmet var Öresound, ett musikfrågesportprogram lett av Bengt Grafström där ett lag från Danmark och ett lag från Sverige tävlade i frågor om musik som visades i videoklipp. Som väldigt liten tyckte jag mycket om den gamla slagdängan Popcorn så det slog an på något sätt med det här blippiga och bloppiga som bandet presenterade 1981. När bandet redan efter sin första skiva tappade sin ordinarie medlem Vince Clarke (som sedermera startade upp Yazoo och Erasure) utvecklades en mer svartsynt hållning till musik och sång. Sångaren Billy Bragg gjorde någon gång på 80-talet jämförelsen att Depeche Mode var popmusikens motsvarighet till Vladimir Majakovskij. Några steg bort från tuggumi-popen alltså.

Ändå måste jag säga att jag har rätt svårt för de första årens skivor från bandet nu för tiden. Det som lät ganska banbrytande för sin tid 1981-83 låter rätt naivt och daterat idag. Man får gå fram till 1986-87 för att hitta grejer som håller än idag. Delar av Black Celebration och Music for the Masses står sig, den sistnämnda förvånansvärt bra. Vad det gäller skivor efter dessa så är inte skillnaden så stor med det som presenteras nu rent ljudmässigt. Däremot har kvalitén på själva låtarna förändrats med tiden.

Depeche Modes styrka har alltid varit låtarna snarare än produktionen.  Här finns ett speciellt språk i harmonier och melodier som går förbi tekniken. Därav att deras bästa låtar är så tacksamma att göra covers på. Den gamla klyschan att en bra låt skall kunna spelas rätt av på en akustisk gitarr eller ett piano är osedvanligt applicerbar på Depeche låtar. Band och artister som Smashing Pumpkins, John Frusciante och Monster Magnet har gjort magnifika tolkningar av bandets låtar till exempel.

Det här är ju lite som att svära i kyrkan. Bandets fanbase har en svår hang-up på just tekniken och maskinerna och visst har de gått i bräschen för utveckling för elektronisk musik. Det är bara det att elektronik åldras så mycket fortare än ett klassiskt tidlöst gitarr-riff. När bandet på 90-talet fastlade sin arenastatus och började inkorporera vanliga trummor, elbas och mer tydlig elgitarr i sin sättning föll bitarna mycket bättre på plats. Plattan Songs of Faith and Devotion från 1993 lät bitvis nästan som en U2-platta och funkar fortfarande. Sångaren David Gahan pysslade vid den tiden med heroin som inte är att rekommendera för någon men genom de svårigheter han gick igenom utvecklades även hans röst vid sida med Martin Gores instrumentala insatser till en mer intressant helhet.

Sedan hände något med själva låtmaterialet. Skivorna efter Ultra från 1997 är förvånansvärt klena. Förra skivan Sounds of the Universe var i stora delar en katastrof. Årets verk Delta Machine är något bättre och lite tyngre men ändå rätt sorglig.

Likt Bowies skiva finns här en de luxe-utgåva att tillgå med sjutton spår sammanlagt. Med god vilja får jag ut tre godkända spår, Angel, Slow och Broken. Resten kan läggas i malpåse. Det är lite roligt att höra bandet helt oblamerat kopiera The Beatles When My Guitar Gently Weeps i första singeln Heaven men det låter ändå för lamt. Till låtarna som fungerar då: Angel tar avstamp i den idé om blues som bandet började förkovra sig i runt 1989. Det är ju en väldigt fragmentiserad bild av blues men med innerlig sång av Gahan och ett och annat gott ljud som fyller i. Slow fortsätter på samma sätt med dramatiska ackord-skiften och fint samspel mellan lead och körsång. Broken är en god pop-låt rätt och slätt, en sån där som de gjorde 13 på dussinet för i världen. Mjukt elpiano i kombination med det struttiga anslaget blandar sig fint med lite pillig gitarr. På något sett låter det som den där låten amerikanska She Wants Revenge försökt skriva hela tiden de hållt på men aldrig lyckats med.

Så-Så.

Clutch har byggt en rockbar på en skiva

Amerikanska Clutch bördiga från delstaten Maryland gör det lätt för sig på nya skivan Earth Rocker och ställer autopiloten på full fart fram över i princip hela plattan. Tok-röj o'hoy.

Clutch som började sin bana på 90-talet med en ganska aggressiv ton någonstans mellan skateboard-punk och Stoner för att definiera modellen. Snart valsade man dock in i den regelrätta bluesrocken men ändå på sitt alldeles egna sätt. Bandet är så amerikanskt att det närapå sprutar stjärnbanér ur öronen på lyssnaren efter en tids lyssnande men ändå låter inte Clutch som så mycket annat man hittar på andra sidan Atlanten. Med en fot i gamla Black Sabbath, andra foten i Led Zeppelin, hela överkroppen och armarna vevande i amerikanskt helylle och huvudet uppe i ett milt vaninne skapar bandet en märklig och mycket svängig tillvaro.

Någonstans vill jag jämföra med landsmännen Cake just i det att det låter så genomamerikanskt och ändå så udda. De flesta amerikanska hårdare rockband av idag låter tröttsamt poserande och schablonmässiga. Clutch är mer the real deal. Sångaren Neil Fallon har en grym och stor röst som får stor plats i ljudet. Likt Jim Morrisson eller Glenn Danzig ungefär.

Ett tag tog bandet en lång detour in i ren blues och tappade styrfart på några skivor men här på Earth Rocker rockas det på som att det inte fanns någon morgondag. Det blir nästan lite för mycket. Något blues-jam i stil med Big News I hade kunnat tryckas in i låtuppställningen också för att skapa mer dynamik. Det ångar på rejält dock. Många gånger är man mitt inne i regelrätt hårdrock. Unto the Breach är som specialbeställd av Metal Town och andra hårdrocksfestivaler över hela världen.

Ett fett undantag uppstår dock på spår sex, Gone Cold. Något så ovanligt som en ballad med Clutch. En blytung ballad förstås, men ändå ett helt annat grepp än på övriga spår. Woodstock- och träskrocksvibbar med Fallon pratsjungande i en Sista Färden-miljö. Riktigt jävla bra.

Earth Rocker bjuder inte på några klassiker i stil med I Have the Body of John Wilkes Both eller Burning Beard. Men man har inte tråkigt, det är ett som är säkert.

What's this about limits?
Sorry, I don't know none.
What's this about some DB limit?
Sorry, I can't hear none.

You can take a little cruise down the river of booze,
Act all poor and defeated.
Shout to the mountain some boo-hoo blues,
But I'll stand here and repeat it:

I'm an earth rocker!
Everybody hear me now.
I'm an earth rocker!
Everybody get the message?

Första raderna ur Earth Rocker.

Hjärtattack live på Henriksberg

Konsert: Hjärtattack och Rallarswing

Henrikbergs takterass, Göteborg 27/2 2013

Det är en lite otacksam uppgift att ruska upp Göteborgspubliken en kväll mitt i en arbetsvecka i slutet på mörkaste och ruggigaste februari när de flesta mest vill dra en filt över sig och inte titta fram förrän klockan slår April ungefär. 

Göteborgsbandet Hjärtattack gör ett gott försök på det gamla klassiska etablissemanget Henriksberg i Majorna i Göteborg. Detta ställe som i över hundra år dragit till sig hipsters, alkoholister, huliganer, poeter, författare och annat löst folk. Här har Viktor Rydberg, Fritjof Nilsson Piraten och Evert Taube krökat ner sig och roat sig. Nuförtiden spelas biljard i mittsektionen och på det översta planet finns en liten men trevlig scen nära den fina utsikten över Hisingen, älven och Stenas färjeläge ute på takterassen.

Föreställningen drar igång en stund efter utsatt tid då publiken har lite svårt att lämna tryggheten i baren en halv trappa upp men några ackord in i första låten valsar folk ner lite lojt för att se vad som bjuds på scenen. Hjärtattack blandar nytt från nya ej än utgivna EP:n och gamla hits. Det nya materialet låter lite enklare och rakare än spåren på förra EP:n som hade lite lite mer komplex struktur. En av de nya låtarna innehåller dock ett gott spaghettiwestern-moment med galopperande stränginstrument och trummor som skall bli kul att få lyssna lite mer noga på sen när skivan släpps. 

Gamla Fas 3 sitter som ett spett rent ut sagt, kalasversion, medan Moralpanik förlorar lite på att basisten Tony som sjunger just på den här har lite svårt att bestämma sig vilka register han skall sjunga i. Han sjunger här lite all over the place så att säga. Nyskrivna Ung & Bortskämd funkar fint.

Setet avrundas med en svensk översättning av Eddie & The Hot Rods Do Anything You Wanna do. En fin glad cover som rent av får spontan dans att uppstå i lokalen.

 Här är jag i full färd att leka Anton Corbijn och ta starka bilder på Hjärtattack. Det går sådär.

Här en bild på dansen som uppstått i slutet på setet. Riktigt så ödsligt som det ser ut här var det faktiskt inte. Skaran åskådare kan nog räknas i hyggligt stora tvåsiffriga valörer.

Efter Hjärtattack dyker orkestern Rallarswing upp. Jag hade ingen aning vad det var för nånting med det visade sig vara ett retroband som snöat in på glad dans-jazz från 40-talet och i stora drag såg ut som de kom från de tiden också. De bjuder på pigga versioner av Ain't misbehavin' och Swing it Magistern vid sidan av andra gladlynta toner. Speciellt starka insatser noteras på trombon, trumpet och tvättbräda. De avrundar med en stark version av temat ur Djungelboken. Hysterisk styrdans regerar på dansgolvet.

En onsdag kväll är också en kväll. Även om det är ett rent helvete arbetsdagen efter.

Mer info om Hjärtattack hittar du på FACEBOOK. Bandet är inte att förväxla med Stockholmsbandet med samma namn. Deras verksamhet hittar du info kring på deras FACEBOOK.

Rallarswing har också en FACEBOOK. Alla tycks ha fejsbok nuförtiden. Det är inte så många som upptäckt att Myspace faktiskt återuppstått och ser rätt coolt (om än förvirrat) ut.

The Stars (Are Out Tonight)

Så där ja.

Det har vart en hård arbetsdag. Hård på det sättet att det dröjt så länge innan man fått komma hem och lyssna ordentligt på David Bowies andra singel The Stars (Are out tonight) från kommande nya plattan The Next day som snart, snart, snart snart är här (8 mars).

Jag har fått smita åt mig en titt och lyss i mobiltelefonen under dagen, eller på jobbskärmen när tillfälle getts. Med uselt ljud i jobbhögtalare eller i trötta microlurar.

Men nu är jag hemma och får bearbeta med riktigt ljud i lugn och ro.

Jag hör 66 år gammal Bowie ånga på förvånansvärt bra. I gott tempo med klassisk elgitarr och basgång och hummande saxofonstötar i bakgrunden. Någonstans i mellan 80-talet och det sena 90-talet i ljudet. Innerlig i sången, entusiastisk rent av. På väg någonstans i vanlig ordning, framåt i full fart, som alltid.

Videon är någon sorts blandning av kvalitetsfilm á a la David Lynch, ett queer-manifest och ganska spånigt 80-tals drama på samma gång. Det är dock Flora Sigismondi som gjort den,  känd för Marilyn Mansons video till The Beautiful People och Björks I've seen it All till exempel. Hon gjorde även Bowies Little Wonder 1996.

Även om det är fantastiskt roligt att se Bowie spatsera omkring i snabbköpsbutiken eller hänga hemma i TV-soffan i en härligt ful gul kofta tar filmen lite för mycket plats från låten.

Mitt tips är att bara först titta på videon en 10-20 gånger sådär i rask följd för att sedan mer hårdnackat fokusera på enbart musiken för sig. Och det kräver en HiFi-anläggning av någon sort. Spela högt. Försvinn. Försvinn in i dimman som är David Bowie.

Snart är det mars, snart.

Beehive Plains - Från Bisång till Sabbath

Beehive Plains

Metric Landmarks/Planet Caravan

Singel, 2013 (AD Inexplorata)

Det mesta av det jag brukar recensera här på bloggen går oftast att hårdra i uttrycket som någon form av rock. Visst har det slunkit med lite jazz och ljudkollage-baserade verk men det mesta är faktiskt ackord och vers & refräng-baserad populärmusik av det traditionella slaget. 

Idag tar jag tar jag mig dock en lyssning på lite mer transcendental experimentell elektronisk musik. En värld jag inte är särskilt bevandrad i ärligt talat. Nog för att den mer vidsynta populärmusiken låtit sig lämna den konventionella låtstrukturen genom musikhistorien mellan varven, men lite som att ge sig ut på djupt vatten känns det allt som.

Jag gör det lätt för mig och ger mig i kast med en ny singel med Göteborgsbandet Beehive Plains. Singeln innehåller två låtar varav den ena är en omarbetad gammal klassiker jag är bekant med sedan tidigare i sitt originalutförande.

Beehive Plains består av Peter Davidson, Olle Niklasson och Karl Gasleben. Tre herrar kända från en rad olika konstellationer både som ledande i spetsen för eller som gästartister. Vid sidan av egna band som Davidsons Weltwagen och Gaslebens Twice A Man har de och Niklasson en sammanslagen erfarenhet av bidrag på verk av Blue for Two, Union Carbide Productions och Anna Själv Tredje för att nämna några.

Det första av de två spåren på den nya singeln är betitlat Metric Landmarks och tar med lyssnaren ut på en resa i tid och rum och ljud. Det är lite svårt att avgöra vem som gör vad i bandet men man får ta del av ett möte mellan elektronik och filtrerade blåsinstrument. Ett stadigt beat av indisk modell håller tempot i faunan av ljud som presenteras. Det sorgsna ibland närmast mellan östern-klingande blåset skapar en fin kontrast till den elektroniska fonden av en mängd slingor som slingrar sig in i varandra och får lätt tankarna att vandra till minnen av gamla dystopiska science fiction-rullar såväl som till elektronisk musik av modernare snitt.

 

Beehive Plains är i farten

Det andra spåret är en version av Black Sabbaths gamla hippe-requiem Planet Caravan som de släppte redan 1970 på sitt klassiska album Paranoid. Originalet var kanske det mest psykedeliska verket som bandet över huvud taget gjorde under sin karriär. Sångaren Ozzy Osbourne sjöng in sin sång genom en för sin tid revolutionerande ljudteknik, en så kallad Lesliehögtalare som fram tills dess mest använts i hammondorglar och det bidrog till det gåtfulla ljudet som sången tillsammans med de för bandet här ovanligt tassande instrumenten skapade. Beehive Plains hyllar i sin tagning den gamla pionjärandan i originalinspelningen genom att utveckla stycket vidare. Sången är tolkad av ett manipulerat blåsinstrument som ödsligt och i fragment leder spåren av melodin över de syntetiska övriga ljuden. Här och där fladdrar det till i en mer jazzig inriktning. Rockräv som jag är hade jag kunnat tänka mig höra några manipulerade strängar med i kompotten också men faktum är att det låter bra som det gör. Sprött och ganska minimalistiskt och mycket stämningssättande. 

Singeln går att köpa antingen på ITUNES eller AMAZON till en billig peng. På bägge dessa sidor kan man även klicka sig vidare och få tag på fullängdsskivan Tape som kom ut förra året.

Ytterligare fördjupning kan göras på bandets HEMSIDA där man till exempel kan ta del av en remarkabel historia om hur Beehive Plains kom till, varför de heter som de gör samt titta på videos. Här länkas till sånger från förra året. Årets låtar kan man se väl genomarbetade videos på som ytterligare förhöjer stämning och sinnelag på Youtube, se här:  METRIC LANDMARKS | PLANET CARAVAN

Min stad

Min Stad

Ett projekt kring en dikt av Marcus Edstam med musik av Lasse Fingal. Jag klippte lite film och foto i den regnsnöiga helgen





Marcus framträder på Cafe Hängmattan i Majorna i Göteborg nu på söndag 24/2. Missa inte det.