Soulsavers med en gammel syntpôjk

Soulsavers

The Light the Dead See

Album, 2012

Engelska duon Soulsavers är tillbaka med ett nytt album. Den här gången förstärkta av Dave Gahan som annars mest jobbar ihop till mat och hyra bakom mikrofonen i den elektroniska orkestern Depeche Mode.

Soulsavers vars kärna består av Rich Machin och Ian Glover har gjort den lite bakvända resan från ett ursprung som ett DJ-team till fram idag då de representerar ett band med fullskalig instrumentering. På fullängdsalbum no. 2 och 3 tog de hjälp av den amerikanske sångaren Mark Lanegan som drev musiken långt in ett landskap av eftertänksam rock, gospel och blues. Samma mall används på årets skiva The Light Dead See men nu alltså med Dave Gahan som konferencier till föreställningen.

Det är en bra ledsen kaka det här, närmast ett requiem till formen, en långt dragen historia om livets förgänglighet och annat elände. En så monumental idé har Dave Gahan aldrig varit inblandad i, vare sig på soloskivor eller under sin tid i Depeche Mode, åtminstone inte konskevent under ett helt album.

Det låter mycket som man skulle tänka sig att det skulle låta om man sedan tidigare är bekant med Soulsavers produktion, men jag förvånas ändå av tyngden i sorg och eftertänksamhet som presenteras. Det här lär inte få igång en crowd på lokal en fredagskväll om man säger så.

Det börjar starkt. Inledande sedvanliga instrumentala korta introt La Ribera Edit med efterföljande tre spår håller hög klass. Ett deprimerat munspel á la New Model Army vinglar fram sida vid sida med en rostig elgitarr omfamnad av mörka pianoackord och tjocka skurar med stråkar. Gahan gör stilig entré i In the Morning i sällskap med några extra darriga stråkinstrument och en akustisk gitarr inställd på lägerelds-mode. Låten tas till crescendo och valsar över i Longest Day, ett stycke med lätta Nick Cave-känningar, fet körsång och modest men bestämt tempo. Sedan blir det om möjligt ännu mer allvarligt i Presence of God där Dave tycks bearbeta alla sina nära-döden-upplevelser han hamnat i tidigare (självmordsförsök 1995, heroinöverdos 1996 och gallblåsecancer 2009. Tillstånd alla överkomna och tillfrisknande ifrån)

Dave Gahan (t.h.) och 1 st Soulsaver

Men efter den starka starten mojnar vinden i seglen tycker jag och skivan börjar gå på auto-pilot. Något enstaka stycke i lite mer fart hade inte skadat utan att för den skull behöva lämna sinnesstämningen, eller något mer naket och avskalat hade också lättat upp. Produktionen är stor och komplex och rent av skimrande av och till, men också väldigt mättande.

Mitt på hittar vi en instrumental symfonisk truddelutt som indikerar början på sidan två om man lyssnat på en vinylversion av skivan. På en CD-skiva eller i streamad form försvinner ju dock den effekten helt då alla låtar flödar på utan avbrott med lyftande av pick-up etc som det innebar förr i världen. Efter introduktionen av akt II hittar vi en sommarslö sak kallad Take me Home som någotsånär lägger sig en par med den starka inledningen i akt I, men på den följer några riktiga utfyllare. Okej, blås och körsång ligger fint i Bitterman, men asch vad den känns lånad från hur många andra låtar som helst ur rockhistorien.

Det hela avrundas med en Suede-osande halvballad, Tonight, med snyggt munspel och eleganta harmonier om än att inga världsrekord i pop/rock uppnås här heller.

Ortodoxa utövare av Depeche Mode-kyrkan lär inte begripa ett skvatt av det här. Med tanke på vilka ramaskri en enstaka elgitarr eller livebas eller -trummor kunde utgöra när den elektroniska ljudbilden bröts vid tillfällen förr. Vi andra hittar en allvarsam perfektionistiskt producerad vit gospelskiva i moll utan allt för starka utropstecken till låtar. Dimensionen som Mark Lanegan adderade till brygden tidigare är förlorad även om Gahan sjunger så bra han kan. Med lite god vilja kan man hitta likheter med R.E.Ms Automatic For the People (1992) eller The Smashing Pumpkins Adore (1998), men det är som sagt med god vilja.

Dra för draperierna, det är vår, med The Kingdom of Evol

The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling

Dark Passages * Nocturnal Incidents

Album, 2012

Det kom en platta med posten som jag närapå glömt att jag beställt härförleden. Plattan visade sig vara ännu ett projekt involverande den otroligt produktive Freddie Wadling.

Freddie har ju ganska nyligen lanserat en soloplatta och en skiva med Blue for Two som jag recenserade tidigare i år och här har vi nu tio låtar under flaggen The Kingdom of Evol featuring Freddie Wadling. Namnet till trots är det ett projekt vars kärna består av Per Svensson och just Freddie Wadling som författat de flesta låttexterna på skivan. Utöver Per och Freddie hittar vi bland musiker och ljudkonstnärer inte mindre än tre gamla delegater från kultbandet Union Carbide Productions (Henrik Rylander, Patrik Caganis och Ebbot), konstnären Leif Elggren, basisten Joachim Nordwall och punk-legendaren Henrik Venant (känd bland annat från Pojken med Grodan i Pannan) När man tagit del av banduppställningen som presenteras i bookleten, estetiken i omslag, teckningar och foton som skivfodralet bjuder på förstår man att det inte är karamell-pop som kommer att ljuda ur högtalarna vid den första provlyssningen.

Nä, det här luktar inte glass och karameller direkt. Dark Passages * Nocturnal Incidents är en grov, mörk, kantig och allt annat än en snäll kaka till kaffet. Det river och sliter i lyssnaren när den attackeras av infekterad elgitarr, sjösjuk bas, allsköns oväsen och en mässande Wadling någonstans i mitten av infernot. Musikaliskt tas det avstamp ungefär där bandet Cortex kapitulerade i slutet av 80-talet. Monumentala Cortex som också disponerade över Freddie Wadling på tjänsten sång släppte ett par plattor som inte liknande någonting 1981-1986. Postpunk, Bowie&Iggy-i-Berlin och en skvätt vansinne utgjorde delar som man ändå kan försöka likna det vid. Stora delar av årets skivsläpp följer den tidigare utstakade banan även om vi också hör mer av ren friforms-avant-garde, kryddat med lite blues.

Freddie och Per har ett band ihop, typ

 Skivan fungerar inte så bra i dagsljus märker jag. Den kräver ett mörklagt rum och något starkt i glaset för att komma till sin rätt. Men när den lite senare på kvällen kommer som bäst till sin rätt är den riktigt befriande i sitt konsekventa uttryck. Här finns inga kommersiella kompromisser eller något som liknar en singel lämplig för radio. Det låter vasst, glåmigt och svartvitt. Vi hör Freddie sjunga på alla spår men många gånger går tankarna till musik som gjord för en hårdkokt rulle som kanske handlar om sjömän som misshandlas i en gränd i Hamburg en sen höstkväll. Vid sidan av referenserna till Cortex ekar även konstant ljud från Union Carbide i högform en extra magsur kväll för många år sedan. Låtar som Blues Beast eller Beyond the Darklands hade kunnat passa in på just Union Carbides andra eller tredje platta med sina fuzzade gitarrpartier, skeva harmonier och stöddiga tilltal. 


Man behöver lyssna om och om igen. För varje lyssning hör man nya krumbukter i den mörka och vildvuxna produktionen. Effekter staplade på varandra, klockspel och manipulerad orgel, Freddie som sjunger som en sjuk Gud. Även om arrangemangen överlag är starkare än själva låtarna blir det aldrig ointressant. Bäst blir det i "titelspåret" Kingdom of Evol som rent av låter vacker mitt i allt det brutala. Referenserna haglar över mig men jag får hejda mig och bara ta in det jag hör. En helgjuten skiva som kommer ta lång tid att smälta och bearbeta. Men jag ser mycket fram mot det fortsatta arbetet med det.

Så dra för draperierna. Häll upp något starkt och beskt i ett glas och låt Freddie & hans vänner ta dig med till en plats du aldrig ser i några resebroschyrer. Jag kan inte lova att det är en nyttig och hälsosam resa men du kommer inte att ha tråkigt i allafall.

Glädjen i en ny burk

HP Pavilion HPE H8-1122
Ny stationär bas-dator i Berntssons teknikfamilj


Min gamla stationära burk började uppvisa ålderstecken av den mer allvarliga sorten. En trotjänare som fungerat gott i ett antal år men allt oftare börjat uppvisa blåskärmen och börjat fundera i tankarna mot elefantkyrkogården.

Så det blev till att handla en ny som jag nu här testar om den är kompatibel med Blogger. Det är den. Det är skrämmande roligt med en ny burk. Man blir lika förvånad varje gång även om det dröjer sådär ett halvt decennium mellan varven. Det går ju så fort allting och den orkar så mycket. Det har man ju i och för sig alltid tyckt när man bytt tidigare, men ändå, glädjen är ändå lika stark.

Det blev en HP igen. Jag orkar inte bygga och pyssla själv utan köper färdigt. Bara att koppla in sladdar och köra igång. Konfigurationen tog kanske 4 minuter. (Sen sitter man kanske i 20 timmar och ställer in alla inställningar som man vill ha dem, men det är en annan historia.) Det finns gott om stöddigare burkar på marknaden men den här passar mig väl. 8GB ram gör en väldig skillnad mot 2 märker jag. Allt rullar på fint och jag vart särskilt imponerad av ljudet i lurar. Aldrig hört en dator som låter så bra i ljud innan. En fröjd att kunna dra på lite när man vill det.

Det är mycket pyssel kvar innan den beter sig helt som man vill ha den, men än så länge sköter den sig fint. Snabb uppstart, inga problem att göra ganska komplexa manövrar samtidigt, leverera bild på flera skärmar samtidigt, ladda upp och ner på nätverk, internet & lokalt samt installera en massa saker på samma gång, nädå, den tar det.

Under tiden som jag installerar nödvändiga programvaror slås jag ett kort tag av en digital överspänning. Jag mailar en grej till mig själv för att snabbt kunna plocka upp den på den nya maskinen och det plingar till. På fyra ställen inom en radio på fyra meter, ifrån den nya stationära, ifrån den gamla stationära, från laptopen i fönstret och från telefonen som ligger på bordet. Jag flinar till, en gång i tiden kunde man inte ha uppe en mail-klient på mer än en maskin i taget, nu finns det ingen gräns. Det är så ohyggligt onödigt men ändå så härligt på något sätt.

Marilyn Manson försöker igen

Marilyn Manson
Born Villain
Album, 2012

Skräckrockaren Marilyn Manson tycks fullständigt ha ramlat av kartan hos de flesta av tidigare beundrare och följeslagare.Tidigare starkt entusiastiska konsumenter som förr i världen inte kunde gödsla nog med superlativer över konceptet MM ägnar nu för tiden mest kraft åt att håna och förlöjliga det mesta Brian Warner aka Marilyn Manson företar sig. Det gnälls över att han har blivit fet, gör oinspirerade live-insatser, är för lite metal, är för mycket metal, har ful frisyr etc. Helt enkelt har de skaror av ungdomar i utanförskapet som Marilyn särskilt vände sig till nu själva ställt sin gamla idol i samma utmobbade utanförskap som de själva tröskade runt i tidigare. Därför känns det extra intressant och kolla av hur en LP 2012 låter med Marilyn. Helt utan förväntningar och krav. Bara kolla hur musiken står sig, kort och gott.

Min egen relation till Marilyn bygger på ganska glesa besök i skivutgivningen. Av tidigare alster tycker jag att det lät bäst på den ganska glammiga plattan Mechanical Animals från 1998. En ganska mild skiva i raden av skivsläpp. Marilyn lät oftast hårdare, både före och efter den. Den präglades också av inte mindre än tre ganska grova låtstölder från giganten David Bowie. (Space Oddity blev The Speed of Pain, Ashes to Ashes blev Great Big White World och Fame blev I Don't Like the Drugs (But the Drugs like Me.) Så kanske inte så konstigt att jag hade lätt att ta till mig den skivan. Även om vi då hörde rena stölder var det ändå rätt kul att höra Marilyn presentera dem. Vid sidan av egenskrivet material med skiftande framgångar har Marilyn och hans band även kommersiellt framgångsrikt slaktat en och annan gammal hit-låt oftast först gjord känd av något brittiskt elektroniskt popband som Eurythmics, Soft Cell eller Depeche Mode. samtidigt som basen i utförandet på de egna spåren har sina rötter i industri, metal och vanlig hårdrock.

Så det är mycket på en gång, det har det alltid vart med Marilyn. Nya skivan utlovades innehålla nya scener av ljud i en form som han själv kallar Suicide Death Metal och vad han menar med det kan man verkligen fråga sig då Born Villain inte handlar om Death Metal  någonstans. Istället uppdaterar Marilyn gamla tongångar från den första gotiska vågen i början av 80-talet kombinerat med Grunge, lite growl och väldigt burkigt arrangerat blipp och blopp. På pappret låter det inte så tokigt, men tyvärr glömdes det bort att skriva låtar också till de ganska intressanta kläderna som arrangemangen utgör.

Marilyn säger hej på en presskonferens i Mexico City

Marilyn har ju tidigare även om han stulit friskt fått ihop mäktiga verser och refränger till sina alster. På Born Villain står de flesta melodierna mest och trampar även om sång och instrument arrangerats gott. Inledningen är spektakulärt usel. De första fem spåren är verkligen inget att skriva hem om även om sköna vinkar till gamla band som Joy Division, Killing Joke och Bauhaus uppnås. På mitten av skivan uppstår några försonande drag. The Gardener är en sorts variant på Nine Inch Nails Only, men en kul svängig historia med grov bas och finfina gitarrer. Marilyn pratar sig igenom stora delar av låten och bjuder på märkliga metaforer textmässigt men bättre än så här blir det faktiskt inte på hela skivan. The Flowers of Evil bjuder på mer progressiva sidor av bandet och här faller bitarna på plats vad det gäller att härma postpunkbritter om än att låten slutligen ebbar ut i en ordinär amerikansk hårdrocksrefräng. Slo-Mo-Tion låter som ett långsamt Ministry och äntligen hör vi lite tjock refräng och vers igen. Mer av den här andan hade inte skadat på många andra spår. Låten innehåller också ett gitarrsolo som fungerar.

Mot slutet får vi två ballader, dels titelspåret Born Villain som är snyggt och styggt genomförd med effektiv akustisk gitarr mot en fond av elektronik och analogt mörker och dels Breaking the same Old Ground som låter som långt bort förr i världen. En låt som lika gärna kunde ha gjorts 1994 som nu i år. Basgången är dock tagen rakt av från The Cures A forest.

Skivan finns i lite olika utföranden och på exemplaret jag fick tag på ligger två bonuslåtar. Varav en är Covern You're so Vain, ursprungligen skriven av Carly Simon 1972 och senare även tolkad av exempelvis Foo Fighters, Anna-Lena Löfgren och Smokie. Här hör vi också ett gästinhopp på gitarr av Johnny Depp, en kompis till Marilyn sen gammalt som får vara med och rocka en smula. Låten demonstrerar ganska brutalt vad som händer när en vettig låt sätts i händerna på bandet. Den andra bonuslåten är en radio edit på No Reflection som inte blir roligare i den varianten heller. Så sammantaget, två bra låtar, fem okej låtar och åtta låtar vi aldrig vill höra igen. Gå igenom låtmaterialet till nästa gång Brian. Ljudet är det inget fel på.

Ett tack för sig och tack som fan - Hej då Soundtrack!

The Soundtrack of our Lives
Throw it to the Universe
Album, 2012

Vi hörde diskussionerna redan förra året och nu står faktumet klart. Soundtrack of our Lives levererar i år sin sista platta och lägger ner bandet. 

TSOOL är mer än ett vanligt band för mig. Det är ett band som jag följt från starten 1994 och innan dess från monumentala Union Carbide Productions som förlagan hette. Jag minns hur jag såg en konsertaffisch på musikens hus i Göteborg för någon spelning innan TSOOL hade släppt någon platta där det informerades om bandets existens. Jag sörjde fortfarande Union Carbides nedläggning och ställde mig lite frågande till det nya långa krångliga bandnamnet, men det kom att bli uppstarten till ett ömsint förhållande till ett band jag följt år efter år fram tills nu. Jag kanske har sett dem live sex-sju gånger? Jag vet inte så noga, men de har alltid levererat och innehaft en position som en ren institution inom svensk rockmusik längs med hela resan.

Då Union Carbide tog sjumilakliv mellan sina fyra plattor i utveckling har TSOOL gjort precis tvärtom. De har stått och grävt där de stått. Inget svenskt band har någonsin lyckats ägna sig åt så djup arkeologi i rock och samtidigt vara så relevanta som Soundtrack. För det är ju vad det handlar om, ren arkeologi, förädling av svunna tiders ljud. Det har förvisso grävts i olika tidåldrar och genres, men sällan i nåt som döljs av jord efter 1975 om man säger så.  I början fanns arvet från Union Carbide närvarande med lätta inslag av The Stooges, Led Zeppelin, The Rolling Stones och The Kinks, efterhand breddades ljudbilden med inspiration eller skall vi säga fristående idébildningar från till exempel Love, The Doors och tysk Krautrock.

Kvalitén på de sex albumen TSOOL lanserat inklusive den sista har varit imponerande hög. Nog för att jag har anlag för en mild lokalpatriotism och ofta hyllat lokala artister men Soundtrack har alltid spelat i en division för sig själva i förhållande det övriga utbudet. Klichén "Extremt hög lägstanivå" är i sanning applicerbar på bandet.

Så det är med visst vemod man tar sig an avskedet i form av Throw it to the Universe men man försätts i ett visst lugn då skivan visar sig vara ett värdigt hej då från megabandet.

En era är över

Skivan skall ju enligt bandets egen utsago innehålla dels helt nyskrivet material och dels gamla idéer som aldrig kommit på pränt innan. Det märks då skivan är monumental i sitt utförande och produktion men även innehåller tydliga blinkningar till olika tidigare faser i bandets karriär. Historien knyts ihop, hela vägen tillbaka till debutalbumet Welcome to the Infant Freebase från 1996.

Jag tycker löjligt mycket om det här. Jag försöker lyssna kritiskt för att avge en hyggligt professionell rapport om ljuden jag hör, men det är meningslöst. Jag brottas ner fullständigt och transporteras i tid och rum till längst fram i publiken på en arena av något slag i Göteborgstrakten där jag står drucken och glad och skrålar och nickar med i ljuden från scenen som Soundtrack invaderat. Jag minns alla andra goda stunder med TSOOL i högtalarna runt om, alla fester, alla ensamkvällar, alla sittningar på caféer och barer. I sanning ett soundtrack för ett liv. Det visade sig inte vara ett så dumt namn på bandet ändå.

Inledande titelspåret Throw it to the Universe leker friskt med Firmament Vacation från debutplattan där Ebbot sjunger om bandet självt igen. Utan att upprepa sig för mycket, men ändå tillräckligt för att minnesbankarna skall börja arbeta för högvarv och för att mungiporna stadigt dras upp mot öronen som lyckliga får bearbeta materialet.

Anslaget är överlag sansat och ganska vemodigt. Även om jag dyrkar tokrocken som Soundtrack levererat tidigare till exempel i Galaxy Gramophone är det kanske trots allt de där sorgsna små bitarna som bitit sig fast mest genom åren, och sista plattan är proppfull av just dem.

Av och till rockas det dock till. Where's the Rock? bjuder på enorma mattor akustisk gitarr i symbios med mexikanskt blås och rent av proggig elgitarr. Bas, trummor och klaviatur spelas såklart också i världsklass. Här finns inga svaga punkter. Helvete vad bra det är.

Om första halvan av skivan är fantastisk så är den andra halvan ännu bättre. Passagen med de tre låtarna If Nothing Lasts Forever, Solar Circus och What's your Story? kan vara den starkaste sträcka musik bandet någonsin presterat på skiva. Ebbot sjunger bättre än någonsin, körsången sitter som ett lass tegel man får över sig, gitarrerna är så skira och vassa om vartannat och ringlar in lyssnaren fullständigt och låtarna är starka rätt över. Möjligen att sista spåret Shine On inte riktigt når höjden som övriga låtar gör, men den kommer nog också att sätta sig. Det tog mig två år innan jag helt tog till mig det avslutande spåret The Passover från förra albumet Communion, så jag har goda förhoppningar om att detta kommer att ordna upp sig.

För att återkomma till trion låtar jag var inne på i stycket innan. Solar Circus bjuder friskt på Ebbot i bariton-läge som man inte hör på alla låtar. En låt som jämförelse helt sopar mattan med alla spåren på Mark Lanegans senaste verk, och då är ju inte det någon dålig platta direkt. What's your Story låter i versen märkligt lik Stefan Sundströms Vavadejasa från 2009 men vadå, man kan låna från sämre låtar. Jag ser det som en ren hyllning till originalet. Och sen då Nothing Last Forever, detta monster till låt, som alla låtar Soundtrack gjort under sin karriär i en. Jag är fullständigt nere för räkning. Överkörd.

Så tack, Soundtrack of our Lives för all musik, jag säger det som man aldrig får säga det, men jag säger det ändå, "Tack som fan".

En ny singel med Frida Selander

Frida Selander
Mountains Define You
Singel, 2012

Ah, den lille vännen singeln. Man får något nostalgiskt i sinnet bara genom att tänka på den. Två låtar på en bit plast.  Två kompisar med sig hem i en liten påse. Den välartade A-sides-vännen och den bångstyrige lite märklige B-sides-vännen. Vännen på den andra sidan var ibland en version av A-vännen i instrumental tappning men oftast en lite osocial historia som inte fick vara med och leka någon annanstans.

Nuförtiden är den lille singeln digital. Det är fråga om två filer och en bild snarare än en liten fysisk plastbit i ett fodral, men det är likt förbannat en singel.

Igår släppte Frida Selander en ny singel, En singel av den digitala modellen och likt vind sprids den över de digitala etermedierna. Snabbare än en sjutummare kunde rulla nerför hela Stigbergsliden. 

Två låtar får vi. På ovansidan hittar vi Mountains Define You och på den andra sidan ligger Geography. A-sidan knyter an till det lite styltigt storbritanniska tilltalet vi hörde en del av på 2011 års  LP  Try Again Baby som jag la ut texten om i en tidigare recension. Som på fullängdaren hör vi generös Pub-Pop med snygg instrumentering och självsäker sång. Musik som lika självklart kan porla ur en transistor på en bensinmack som ur ett alldeles för dyrt soundsystem på ett hippt café. Munspel och genomförande får mig åter igen att tänka på det gamla insomnade bandet The The och nu också med inslag av ett annat band som kallade sig Gene som ingen vettig människa kommer ihåg längre.

Även om Mountains Define You är en trevlig trudelutt infinner sig den stora upplevelsen på spår två. Geography är en ingen Front 242-cover utan ett stycke som lite otippat tar avstamp i ett avslappnat AC-DC-riff (Tänk Hells Bells) och sedan går över i skön körsångsorienterad amerikansk hippie-rock. Textmässigt avhandlas det geografiska avstånd mellan norrländska metropoler som Lycksele, Arjeplog och Täfteå. Om det är en känslomässig karta som ritas upp med samhällena i norr som metaforer eller bara är glesbygdsromantik är svårt att avgöra, men bra är det när Frida bryter ny intressant mark och hamnar i helt andra regioner än tidigare.

Mer om Frida hittar ni på hennes hemsida.

Casablanca

Casablanca
Apocalyptic Youth
Album, 2012

Den har blivit liggande en månad men nu kände jag att det var dags att ta itu med plattan med det sköna The Warriors-inspirerade omslaget som tittat på mig överst i en hög med sorgligt o-recenserade vax.

För de oinvigda var The Warriors en klassisk gängvåldsrulle från 1979 med för sin tid noga uttänkt estetik, musik och känsla. Att travestera ett skivomslag på en sådan kulturgärning skapar en del förväntningar bara det i sig.

Tittar man vidare på uppställningen i personalen på skivan höjs ett och annat ögonbryn och en och annan frågeställning skapas om hur det här kan låta egentligen?. Casablanca utgörs av en rad från skilda håll kända personligheter inom underhållningsbranschen. Vi hör Anders Ljung, sång (känd från orkestern Space Age Baby Jane), Josephine Forsman, trummor (från Sahara Hotnights), Erik Stenemo, gitarr, (Melody Club), Ryan Roxie, gitarr (har spelat med Alice Cooper mf.) och basisten Mats Rubarth (Mittfältare i AIK 2001-2008)

Det känns som att man skall få sig en spretig resa med Apocalyptic Youth men vad vi får är en hårt stiliserad upplevelse av mild hårdrock av ganska lättsam art.

Kända kockar gör lam soppa

Vi bjuds tio raka rocklåtar habilt framförda utan problem, skarvar och omskrivningar. Sång och instrument ljuder amerikanskt och radioskvalslätt. Det låter proffsigt, enkelt, harmlöst och i längden ganska tråkigt.

Jag lyssnar och om igen. Jag hör en vers med lite Thin Lizzy.-vibbar i The Juggler som övergår i en refräng av alldaglig melodifestival-metal. Jag hör lite Corey Hart-pop/rock i Secret Agents of Lust , jag hör otaliga referenser till danska D:A:D dock helt utan den där klassiska sköna sura danska salongsfyllan inkorporerad och jag hör en och annan gitarrdetalj som luktar lite rockhistoria från här och där om än i någon sorts evig Sweden Rock-light-tappning. Efter ett tag låter allt likadant och påminner om ljudet från en en bit utanför en vägkrog i glesbygden. Man står liksom en bit för långt borta för att urskilja några detaljer, det låter bara som en kläggig sörja av rock, ett fragment av en musikalisk upplevelse, en sorts låtsasmusik. Det kanske är det som är poängen. Att musiken skall upplevas horribelt berusad tillsammans med andra lika berusade som för en stund samlas och hoppar och hyttar med nävarna åt ungefär samma håll, serverade lättsmälta riff och poser innan man återgår till mer konsekvent drickande i ett hörn på den där vägkrogen när spelningen är över.

Nja, jag kanske är lite stygg mot plattan. Jag har hört många bra mycket värre alster. Låtskatten som använts som inspiration är sympatisk och varm. Det här ju varken Takida-Emo eller Fån-Metal med mjöl i ansiktet utan schysst rock från 70-80-90-talet som försöks spelas. Synd bara att det blir så tamt och platt.

Som bäst blir det när det låter okej  i singeln Downtown som är den enda låten med lite bett och idé i refräng, vers och arrangemang. Det andra på skivan är umbärligt.